Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 Augusti
2016-08-14 (04:51)

Kanske var den extremt sena läggningen det som skulle krävas för att jag skulle hitta in i tidsrytmen i Rio? Lägger man sig för att sova den tid man tidigare vaknat om nätterna borde man åtminstone kunna förskjuta sömnproblemen något? Nu vaknade jag åtminstone av mig själv ganska lagom runt 08:30 och fortsatte då med att fila på den intensiva gårdagen i min dagbok. Lyckligtvis hade jag hunnit skriva delar av det långa dagboksinlägget redan under gårdagen men jag behövde fylla på med all action ifrån handbollen och den så härliga bronsmedaljen till Sarah Sjöström vi ropade hem på finalpasset i simning.

Efter frukosten tog jag en kopp kaffe och skrev färdigt det allra sista samt korrläste inlägget innan det postades. Nu var det ont om tid för att hinna ut till Olympic Park och dagens enda bokade evenemang vilket var Sveriges handbollsdamers match mot Holland strax före lunch. Jag valde att byta supporterskrud och satte på mig en blå t-shirt, peruk, blågula solbrillor, halsduk samt en svensk flagga som mantel. På vandrarhemmet jublades det som vanligt åt min utrustning med ett undantag. Spanjoren som sovit under mig alla nätterna höll på att packa för att lämna stället. Han tittade upp på mig, skakade uppgivet på huvudet och suckade. Jag försökte förklara med ett "importante" men vet inte riktigt om han förstod.

Det visade sig att jag hade kommit iväg lite väl sent och jag förstod ganska snart att jag förmodligen skulle missa starten på matchen. Nu gör det sällan så mycket i jämna handbollsmatcher eftersom de oftast avgörs i andra halvlek men lite stressande var det ändå. Handbollsarenan ligger bredvid simhallen och jag log åt minnena ifrån gårdagen när jag traskade förbi. Då blev jag också påmind om hur jag gjort en brasse extremt lycklig. Efter att jag hade lyckats köpa min kraftigt rabatterade biljett bad han om att få min biljettskylt. På väg ut ifrån arenan efter midnatt knackade han mig på axeln och tackade för skylten - tack vare den hade han fått sin inträdesbiljett gratis!

Strax över 20 minuter hade gått av matchen då jag klev in i hallen. Jag visste precis vart jag skulle leta efter grabbarna och mycket riktigt satt Lengan, Bengt och Oraklet bakom sekretariatet på rad 1. Jag anslöt till gruppen ungefär samtidigt som Sverige ryckte iväg ifrån holländskorna och när vi nådde halvlek hade Sverige roffat åt sig en tremålsledning vilket vi naturligtvis firade med en runda öl där jag kom över den ovanliga landhockey-muggen som nu kunde adderas till ölmuggsamlingen.

Andra halvlek blev en riktigt härlig rysare där ledningen växlade fram och tillbaka. Det var mindre svenskar i hallen på den här matchen än det varit på mina tidigare handbollsmatcher och Holland hade röstövertaget på läktaren. Vi fick dock med oss ett gäng brassar omkring oss som hjälpte till med stöttningen i dramatiken. Ett tag kändes matchen körd när Holland kontrade sig till ledning med ett par bollar men Sverige vände och hade matchen i sin hand fram till slutsekunderna då Holland kvitterade. En mycket jämn och underhållande match slutade 29-29 och svenskorna, med undantag av den lite mer tjurskalliga Bella, verkade ändå hyggligt nöjda med resultatet.

För första gången sedan ankomsten till Rio hade jag nu lite dödtid att fördriva. Jag behövde verkligen vila och fixa med lite praktikaliteter men innan jag stack hem till rummet i Copacabana för att slappa köpte Oraklet och jag på oss skytte-biljetter så att vi skulle kunna åka ut på morgondagens lerduveskytte med kort varsel om det luktade medalj. Vi har två deltagare i grenen skeet som båda anses ha god medaljchans och de första rapporterna ifrån försöken tydde på en bra start för svenskarna. På OS måste man planera för alla eventualiteter!

Tiden under eftermiddagen rusade iväg mycket fortare än jag hade tänkt mig och det dröjde inte länge förrän jag nästan började känna mig stressad. Jag hade åtminstone möjlighet att ringa hem till Matilda för första gången sedan jag stack iväg till Sydamerika och kom sedan iväg på en utflykt ifrån mitt hostel så att jag fick tagit ut pengar ifrån en bankomat samt köpt ett hänglås. Klantigt nog hade jag glömt att packa med ett hänglås till Rio och därför inte kunnat låsa in mina prylar så hittills hade jag burit allt av värde på mig och i en väska (som jag även haft som sängkamrat). Nu när en utgång väntade samma kväll kändes det dock inte hållbart att släpa med sig iPad, kamera och pass så det var skönt att få detta löst.

Klockan hade hunnit passera 17:00 och jag hade inte ätit någonting sedan frukosten och satsade därför på ett säkert kort i form av samma restaurang som jag och Håkan ätit på några dagar tidigare. Min kropp skrek efter riktig mat efter all bedrövlig snabbmat på OS-områdena och valet föll på en biff stroganoff. När maten kom in var portionen så stor att tre personer skulle haft riktiga problem att få i sig allt. Jag åt så mycket att jag fick ont i magen och tvingades i smyg knäppa upp skärpet till shortsen men ändå såg tallrikarna framför mig orörda ut. Kyparen såg lite besviken ut vid betalningen och undrade om jag ville ha maten med mig i en låda. Hur mycket är det normala att man äter här egentligen? Med sprängfylld mage stack jag hem och vilade lite, tog en välbehövlig dusch och började sörpla öl fram tills dess att Lengan och Bengt kom förbi.

Inte helt slumpmässigt men ändå fullständigt oplanerat hamnade vi på samma ställe som där jag käkat. På skärmarna följde vi kvartsfinalen i fotboll mellan Brasilien och Australien samtidigt som Lengan försökte arrangera en kväll där en irländsk och en svensk tjejkompis till honom skulle styras till nöjeskvarteren i Lapa vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter många turer slutade det med att vi tog en taxi till Lapa och hämtade upp irländskan några kvarter bort eftersom Lengans försök att skicka en koordinaterna till vår lägesposition slutat med en smärre katastrof.

När vi klev ur taxin strax intill torget nära Lapas nöjeskvarter upplevde jag ett av av livets mest genuina och kulturella ögonblick. Pulsen ifrån den pågående festen och dess sambarytmer bara slog emot oss. Trycket ifrån torgets sambarytmer var verkligen helt galet och överallt på gatorna och över hela torget kunde man köpa grillade smårätter och caipirinhas för mindre än 15 spänn. Den första caipirinhan jag beställde i en plastmugg ifrån ett utav gatustånden var en av de bästa drinkarna jag någonsin slickat i mig. Kanske färgades man av stämningen och den extrema känslan av att vara på plats där värsta karnevalen pågick men jag kunde absolut blivit gråtfärdig för mindre. Det var bara sjukt häftigt på riktigt och mer Brasilien än man någonsin skulle kunna föreställa sig. Turisterna var max fem procent till antalet, resten var lokalbor som körde på med veckans fredagsfest som om det inte fanns någon morgondag.

Vi letade oss bort till den berömda trappan Escadaria Celeron. Dess mosaikplattor i framförallt grönt och gult samt rött på sidorna fångar på något vis själen av Brasilien. I trappan var stämningen som allra bäst. Allsång och gitarrspel om vartannat och människor som tycktes suttit och hängt på samma plats sedan 2003. Folket på gatorna i kvarteret gick runt med brickor med tequilaflaskor och glas för den som ville köpa en shot och i spontanbarerna som dukats upp på små plastbord gick det att beställa nästan vilken drink som helst. Man var helt tagen av stämningen och vi köpte på oss ytterligare plastmuggsdrinkar. Klockan hade passerat midnatt och detta artade sig till att kunna bli en alldeles ypperlig festnatt.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign