Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 Augusti
2016-08-14 (14:06)

Festnatten i det otroliga partykvarteret Lapa fortsatte. För en stund hamnade vi på en riktigt klassig ölbar som inte riktigt passade in i de annars så okomplicerade kvarteren och efter det valde vi att gå på ett nöjesställe som tog inträde. Precis när vi kommit förbi visitationen upptäckte Lengan att hans plånbok var borta. Huruvida den försvunnit under visitationen vid ingången eller tidigare hade han ingen aning om men lyckligtvis innehöll den bara pengar och inga viktiga kort.

Här någonstans på nattklubben blev det plötsligt helt svart för min del vilket inte egentligen kändes särskilt rimligt eftersom jag innan det tyckte mig ha väldigt bra kontroll på mitt drickande som jag hållit på en rätt defensiv nivå. Antingen blandade någon i någonting i en av mina drinkar eller serverades jag en absurt stark drink inne på klubben som slog på rejält men det sistnämnda känns inte så troligt. Klockan var många timmar efter midnatt, förmodligen runt 04:00 då min lampa fullständigt slocknade. Jag hade kontroll och minns allting fram tills dess men sedan var det som om någon slog av strömbrytaren och det är helt svart.

Det mest troliga scenariot är att jag varit kvar på stället tills det stängde vilket säkert inte var förrän någon gång mellan 06-07. Men jag vet inte. Klockan är 11 på morgonen då jag lika plötsligt som jag tappade kontrollen återfår den som om någon slår på strömbrytaren igen och jag minns allting från den stunden. Då sitter jag i en plaststol inne i en kolonialbyggnad som är ganska fylld av människor i åldrarna 20-25 som verkade ha en tentamensdag, skriva högskoleprov eller något liknande. Vad jag gör där och om jag har suttit och sovit i stolen har jag ingen aning om. Mest troligt är att jag som sagt varit på klubben tills den stängde och sedan vandrat mot metron på morgonen men av någon anledning följt med folkmassan in i huset. Jag mådde inte illa vilket jag borde göra och det tyder också på något obehagligt i en drink. Kraftig berusad kan man naturligtvis också få minnesluckor men inte så långa och så definitiva.

Den absoluta minnesluckan är alltså på nästan sju timmar och mest troligt är att jag varit vaken hela tiden, annars borde jag exempelvis blivit utkörd ifrån byggnaden. Ändå minns jag ingenting mer än möjligtvis ett fragment av hur jag gick in i huset tillsammans med en stor grupp människor. Hela grejen är extremt obehaglig och visar hur enkelt det skulle kunnat gå otroligt illa och jag övervägde först att inte återberätta saken för att jag skämdes över att inte ha varit tillräckligt aktsam trots löften hemma. Det var inte förrän långt senare på dagen jag blev riktigt rädd och kände ångest över hela grejen som lyckligtvis slutade bra.

Jag traskade bort till metrostationen Gloria som ligger i Lapa och åkte hem till mitt vandrarhem. Tillbaka på mitt hostel var det i princip bara in och vända. Jag hann med att skriva några rader i chatten med Matilda samt ta en kalldusch (alternativ finns inte men denna var välbehövlig). Sedan var det bara till att trycka på peruken för rapporterna talade om fortsatta svenska medaljchanser i lerduveskyttets finalskjutningar i skeet-momentet på eftermiddagen och resan dit visste jag sedan tidigare var extremt lång. Finalen skulle börja kl 15:00 och jag kom iväg vid 12:00 vilket absolut skulle räcka - trodde jag. Då hade jag dock inte med i min kalkyl att man ganska enkelt kan råka somna på ett tåg om man inte sovit under natten...

Jag vaknade i princip upp ute på pampas av att några vänliga brassar förstod att jag tabbat mig. Inte ett höghus var först i sikte, bara typ åkerlappar, och när jag klev av på stationen Campo Grande hade jag kommit åtta stationer för långt med pendeltåget. Jag tappade naturligtvis massor med tid på missen eftersom det också dröjde ett rätt bra tag innan ett nytt tåg i riktning tillbaka rullade in på stationen. Framme på rätt station hade jag dessutom en härlig vandring i 40 minuter i stekande hetta att njuta av, vilket man verkligen uppskattar efter en non-stop-festnatt, för den här dagen var det absolut bäst väder hittills.

När jag kom in på läktaren 30 minuter försenad hade jag rest i 3,5 timmar och var i ett ganska bedrövligt skick. Det fanns ingen plats bredvid de andra grabbarna så jag fick sitta ute på ena läktarflanken och hann knappt ta plats innan bronsmatchen inleddes. Läktarna var betydligt mer välbesökta än under mitt förra besök på lerduveskyttet men så otroligt många svenskar var vi inte, kanske ett femtontal. Precis som i dubbeltrap, vilket är grenen Håkan Dahlby tävlar i, ska man pricka två duvor men i skeet kommer de ifrån varsin sida istället för ifrån mitten.

Sedan jag vaknade på tåget ute på pampas hade jag oavbrutet förbannat resan ut hit men nu tvärvände jag. Svensken Marcus Svensson hade tagit sig till en finalduell mot italienaren Gabriele Rossetti och jag kunde verkligen känna hur doften av guld spred sig över läktaren. Finalmatchen gick igång nästan direkt efter bronsmatchen och båda skyttarna levererade träff efter träff. De sköt två skott var innan de växlade av varandra och spänningen steg mer och mer ju närmare man kom finalens sista skott. Det var just där det sket sig, i den allra sista omgången. Italienaren träffade båda sina men när det var Marcus tur sköt han en bom och drömmen om ett guld var därmed över.

Ett silver på OS är absolut inte fy skam! Efter finalen kunde jag leta mig bort till Oraklet, Bengt och Lengan. Vi trädde på oss de medhavda silvermedaljerna och avnjöt medaljceremonin ifrån läktarplats. Efter att den var över ropade vi ut våra gratulationer till Marcus som vinkade innan han väldigt samlat tog sig an det svenska mediauppbådet för intervjuer. Detta var på många vis en klassisk OS-upplevelse. 3,5 timmars resa för några minuters action men trots allt en medalj som belöning. Nu har jag ett brons och ett silver på detta OS och endast en guldchans kvar. Måtte den sitta!

Tillsammans tog vi bussen över bergen bort till Olympic Park där vi skulle se handbollsherrarnas överlevnadsmatch mot Polen. Klockan hade passerat 17 då jag fick i mig käk för första gången denna dag i form av en korv och ett köttspett på ett ställe precis utanför ingångarna till arenaområdet. Oraklet hade en extra handbollsbiljett han ville bli av med utanför området och den sträckte han upp i luften medan vi traskade mot ingången. En polis av något slag, som dock inte bar regelrätt uniform, kom fram till honom och vi trodde att ordningsmannen hade åsikter om försöket till biljettförsäljning men det visade sig att han sett Johan kasta en cigarettfimp och ville bötfälla honom för detta. Han ville också registrera id-handlingar vilket Oraklet inte bar på sig och det krävdes en lång diskussion samt att Johan hämtade upp en fimp ifrån marken och kastade den i en soptunna innan den bistre herren och hans kvinnliga assistent gav med sig och lät Oraklet slippa undan böterna.

Det var ett par timmar till matchstart och vi slog oss ner med varsin öl (jo, jag kände att den Olympiska öl-sviten måste hållas vid liv trots att kroppen skrek nej) borta vid stället där man med lite tur kan få wifi-tillgång via ett ledande brasilianskt telebolag. Jag hade dock ingen framgång med den saken och kände att jag mest av allt hade behövt åka tillbaka till mitt boende och sova men på OS gäller det att bita ihop. Strax innan matchstart tog vi oss bort till handbollshallen och fick syn på Martin Frändesjö och Niklas Jihde som höll på att förbereda ett inslag. Inte helt oväntat var Lengan tjenis med den sympatiske Niklas och de stod och snackade en stund. Han var klart imponerad av att vi plockat hem skytte-medaljen och gillade att vi tog sikte på morgondagens golftävling.

Vi tog som vanligt våra sekretariatsplatser på rad 1 och följde sedan matchen mot polackerna varvat med rapporter om den plats vi tog i TV-rutan. Sverige gjorde sin kanske bästa match hittills i mästerskapet och det skulle kanske kunna gå att vinna matchen, det var åtminstone känslan i halvlek. Precis före halvtidsvilan ringde ett okänt nummer upp Lengan. Det visade sig vara Expressens TV som ville ha Lengan till sin studio på Copacabana för en intervju efter matchen. Lengan flyttade dock fram intervjun till senare i veckan på grund av trötthet och dålig röst och har nu både Radiosporten och TV schemalagt. Det är stressigt att vara på OS!

Matchen gick tyvärr inte som den skulle. Visserligen lyfte Kim Andersson laget i början av andra halvlek då vi höll på att koppla ett grepp om polackerna men det där riktiga segerrycket ville aldrig komma trots att tillfällen bjöds. På slutet kunde Polen gå ikapp och förbi och det var en kvartett nedslagna hjältar som vandrade ut ifrån handbollsfiaskot. Under resan hem skrev jag färdigt ett dagboksinlägg som jag postade när jag kom fram. Trots att klockan hunnit passera midnatt var jag först i säng på rummet vilket kanske inte var så konstigt - en lördagsnatt innebär såklart fest för de flesta i Rio. Dock inte för mig, jag hade fått nog av den varan under det senaste dygnet.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign