Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

14 Augusti
2016-08-15 (07:10)

Min sista dag på plats på OS och också min sista chans till att bärga en svensk guldmedalj live detta mästerskap. Chansen var dock ganska god och teoretiskt fanns faktiskt möjligheten att plocka en svensk dubbel. Inför sista dagen i den Olympiska golfturneringen låg nämligen svenskarna Stenson och Lingmerth på andra respektive fjärde plats!

Till frukosten serverades en smaskig korvröra som man kunde fylla sina minibaguetter med och jag åt som om jag aldrig fått mat förut. En korv och några små bitar kött var allt jag hade ätit under gårdagen så min hunger var kanske inte så svår att förstå? Efter frullen hällde jag upp en stor mugg kaffe och plockade med mig ett par rejäla kakbitar för att inspirera till fokuserat författande. Målet var att få färdigt ett dagboksinlägg så att jag var helt ikapp innan jag åkte till golfen och det lyckades jag faktiskt med. Snabbt som tusan bokade jag också ett rum på ett vandrarhem i Salvador nästa dag och sedan packade jag i ordning min resväska så att jag skulle vara så förberedd som möjligt inför avresan ifrån Rio nästa morgon.

Noga, noga smörjde jag in mig med myggmedel för att undvika zikavirus. Visserligen har antalet fall sjunkit med mer än 90 procent sedan i vintras och viruset finns i princip inte i regionen men det är ändå onödigt att inte vara försiktig. Zikaviruset rasade för fullt på Cooköarna när jag var där och en av de boende på mitt hostel hade varit sjuk i två veckor och förbjuden av sitt flygbolag att resa hem. Jag minns så väl hur risig hon var och det vill man inte gärna uppleva men framförallt är det rädslan för missbildade barn till följd av viruset som skrämmer. Hittills har jag sett en mygga i Rio och det var inne på simarenan. Räkningen får gärna stanna på denna enda.

Vi hade inte bokat någon mötesplats till golfen utan räknade med att kunna träffas på plats så jag åkte därför själv bort till golfområdet. Skönt nog ligger banan i stan på ungefär samma avstånd som till Olympic Park. Att spendera två-tre timmar på transporter ut dit skulle vara en lite väl tung start på en förhoppningsvis intensiv och lyckad lång sista dag. I vanlig ordning var jag lite sen och trodde nog att jag inte skulle hinna till Stenssons första utslag men med tanke på att en golfrunda pågår i fyra till fem timmar var det svårt att känna någon egentlig stress.

Jag hann faktiskt ta mig fram till första green precis lagom till puttningen och sedan fick jag en alldeles lysande plats på andra green där Henrik satte en snygg, ganska lång, putt för birdie. Fortfarande hade jag inte fått syn på någon av mina vänner då jag gjorde en studie av bankartan och bestämde mig för att ta sikte på green på bana fem. På så vis skulle jag även hinna se Lingmerth putta en gång vilket han just då gjorde bra men i övrigt var han inte särskilt lyckosam denna dag och föll tillbaka i resultatlistan. Mitt nästa stopp blev 7:e och efter att jag var färdig med det hålet dök Lengan och Bengt upp och tillsammans tog vi följe vidare bort längs banan.

Vädret var riktigt bra och det var därför svettigt att ta sig fram ute på den fina banan som byggts där det tidigare legat ett naturreservat. Grabbarna berättade att de sett en av banans alligatorer borta vid hål sex precis innan de träffade mig och vi började skämta om vilket djur som skulle dyka upp härnäst - kanske drakarna ifrån Game of Thrones? Det vore onekligen ett udda OS-öde att bli uppäten under pågående tävling men något sådant inträffade lyckligtvis inte. Däremot sprang vi på Sveriges Radios Syd- och Latinamerikakorrespondent Lotten Collin på nionde hålet. Hon gjorde en intervju med oss om vår syn på att man skövlat naturreservatet för att bygga en golfbana. Inledningsvis var vi inte riktigt beredda på intervjutemat och ganska skämtsamma så intervjusvaren blev kanske inte helt så politiskt korrekta som man kunde önska sig.

Ställningen mellan Henrik Stenson och Justin Rose som gjorde upp om guldet var fortfarande riktigt jämn när vi traskade bort mot tolfte hålet. Där sprang vi på en helt osannolik samling människor i form av Oraklet, de berömda hattkillarna (som jag inte träffat sedan OS i Peking) och superpampen, som är vice ordförande i Internationella Olympiska Kommitén och därmed en av världens mäktigaste idrottspersoner, Gunilla Lindberg. Det blev naturligtvis ett stort gruppfoto med Gunilla som tydligt deklarerade att det var en enorm ära att få fotograferas tillsammans med oss. Hattkillarna hade landat dagen innan - kul och nostalgiskt att hinna träffa dem innan det var dags att åka hem. Tyvärr hade de inte på hattarna på grund av oron för att det skulle bli för varmt men man kan ju inte få allt här i livet. Alldeles strax dök också Glenn Östh, sportchefen i Sveriges Olympiska Kommité upp. En gång i tiden fixade han biljetter åt mig och Lengan till OS-finalen i pingis i Peking på rad 1. Han blev uppriktigt glad över att se oss. En annan representant ifrån SOK hyllade att vi dragit igång raketen två gånger i på läktaren under time-outer på handbollen mot Polen. En hel del trevligt mingel borta vid hål 12 alltså!

Något hål senare tog Stenson ledningen för första gången denna dag och det började kännas som guld på riktigt. Efter 15:e hålet bestämde vi oss för att direkt ta sikte på 18:e hålet så att vi överhuvudtaget skulle kunna se något av avgörandet. Lengan satsade på att försöka komma in på den fulla läktaren men vi andra vågade inte chansa och tog ståplatser ganska långt ifrån green men vi kunde åtminstone se flaggan. Inför det sista hålet var ställningen lika mellan svensken och britten men tyvärr blev det precis som på skyttet föregående dag att segern föll oss ur händerna alldeles på sluttampen. Silver är inte fy skam men guld hade varit en fantastisk avslutning för mig.

Mycket radio blev det och man började komma i intervjuform nu. Föregående kväll, efter förlusten i handboll mot Polen, hade jag gjort en videointervju med EF Education på temat språk och resor men den här dagen blev det betydligt tyngre uppdrag. Bengt Skött ifrån Radiosporten, som har bra kontakt med Lengan, fick syn på oss och ville väldigt gärna göra en intervju om vårt evenemangsberoende för sändning nästa dag. Samtidigt dök dock den svenska damgolferskan Anna Nordqvist upp och bad om att få ta ett foto på oss som hon direkt twittrade ut till sina 38 000 följare. Bengt körde först en intervju med Anna och sedan tog han sig an oss.

Fokus i intervjun med den sympatiske Skött, som har en av de bästa radiorösterna i Sverige, låg såklart på Lengan men han blev också väldigt uppspelt över Oraklets track-record på lerduveskytte-medaljer under 2000-talet. Min ena del av intervjun handlade om att jag skulle behöva lämna gänget redan under morgondagen men det blev virrigt med veckodagarna eftersom intervjun skulle sändas på måndagen och trots ett omtag tror jag inte det avsnittet kommer få vara med i slutprodukten. Däremot kan sekvensen där jag berättar om att jag bor i sovsal och räknar med att få käka nudlar under merparten av hösten (som en följd av resekostnaderna för OS) kanske ta en plats i klippet. Knappt hade vi hunnit avsluta intervjun med Sveriges Radiosport innan finsk radio bad att få intervjua oss om vår syn på huruvida golf skall vara med på det Olympiska programmet. En synnerligen berättigad fråga som vi besvarade med att tennisen trots allt vuxit sig in i OS-programmet och golfen kanske kan göra samma resa? Tre radiointervjuer på ett idrottspass får väl ändå betecknas som godkänt?

Ifrån golfen stod vi inför en hopplös logistikutmaning för att ta oss till friidrotten. Vi skulle behöva åka med osannolika tre olika busslinjer och sedan dessutom några stationer med ett pendeltåg för att komma till Bolt och gänget. Det som är säkert är att jag inte kommer sakna de eviga mängderna med timmar jag lagt på lokaltrafik mellan arenorna här i logistikkaosets Rio. Dessutom hade jag inte ätit någonting sedan frukost och energinivån sjönk som en sten i vatten under dessa tre timmar av ren transport.

Om man nu inte har möjligheten att närvara under hela OS utan måste resa hem mitt under pågående mästerskap är det väl svårt att föreställa sig en mer lämplig avslutning än att konsumera spelens internationellt sett största höjdpunkt - friidrottsfinalen på 100 meter. I grenen finns dessutom, vilket Michael Phelps trots alla sina guld får acceptera, spelens absolut störst lysande stjärna i form av Usain Bolt. Jag har sett finalen på 100 meter en gång tidigare men den gången var Bolt inte där och guldet plockades hem av fuskaren Gatlin. Däremot såg jag Bolt ta stafettguld på 4*100 meter i Peking men det är ändå inte riktigt samma sak.

Att komma in på den Olympiska friidrottsarenan är att beträda OS på riktigt. Stora folkmassor vällde in och en del av mig oroade sig för vad en attentatsman skulle kunna ställa till med i det stora havet av människor men när man väl tagit sig igenom säkerhetskontrollerna gick det lite enklare att lägga sådana tankar åt sidan. Istället blev det äntligen en bit mat efter det att en lång kö uthärdats. Som alltid i dessa sammanhang var arenan pampig och nästan alla sittplatser var upptagna. Vi inledde med lite gemensam fotografering innan jag gick bort till min plats på motsatt kortsida från Lengan och Bengt sett, just intill det pågående höjdhoppskvalet.

Semifinalerna på herrarnas 100 meter blev en skrattmatch för Bolt som joggade sig igenom sitt lopp. Vassast utöver honom var nog dopingfuskaren Gatlin som möttes av rejäla burop ifrån läktaren. Man tänkte sig sedan kvällen som ett enda långt förspel till herrarnas hundrametersfinal men det hände faktiskt en del på vägen. En svensk kom exempelvis till start denna afton i form av 1500m-löperskan Meraf Bahta. Hon krånglade sig oväntat vidare till final ifrån sin semi där hon plockade en kenyanska på upploppet och tog sista finalplatsen i heatet.

Men det stora verkligt stora avtrycket i friidrottshistorien sattes en halvtimme innan 100m-finalen då sydafrikanen Wayde van Niekerk bara flög fram över upploppet i herrarnas 400m-final och raderade ut Michael Johnsons 17 år gamla världsrekord. Jag har sett världsrekord slås förut på friidrottsarenor men aldrig på det här sättet. Så oväntat och så galet på något vis. Det blev en alldeles fantastisk avskedsbonus för min del.

Bolt-show återstod. Man kan aldrig ta ifrån karln att han är fantastiskt underhållande och osannolikt överlägsen. Först allt spexande innan start och därefter en så total tystnad inne på arenan att fallande knappnålar skulle kunna skapa oljud likt ett jordskred. Sedan det där förlösande startskottet, tusentals kamerablixtrar och en väntan på Usains sena acceleration som alltid kommer. Sedan efter målgången allt spexande igen. Man visste precis hur det skulle bli och just precis så blev det.

Det kändes som att vi köade tillsammans med miljoner människor för att komma hem med tågen men det tog faktiskt inte så oerhört lång tid. Grabbarna fick varsin kram och lyckönskning inför resten av spelen innan jag klev av på min metrostation. En välbehövlig dusch efter en lång dag på golfbanan följdes av författande av detta inlägg och därmed var ännu en Olympisk dag till ända. Den sista för min del för denna gång dessutom.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign