Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

16 Augusti
2016-08-17 (07:24)

Undantaget ett toalettbesök med efterföljande koll på sociala medier och lite snabb-chat med Matilda några timmar efter midnatt fortsatte jag att sova och sova. Jag tror inte jag haft mer än kanske en natt med mer än fyra timmars sömn den senaste veckan så att jag nu lyckades skrapa ihop uppåt elva timmar förbättrade mitt välbefinnande ganska dramatiskt. Frukosten på mitt ganska charmiga och småläskigt ödsliga hostel startade vid klockan åtta och jag var på plats bara några minuter senare. Det bjöds på frallor, ägg, guava-juice, kaffe, banan och kaka - fullt godkänt! Till min stora förvåning var det dukat till ytterligare en gäst i spökhuset som jag dock inte såg röken av.

Den yngre tjejen som kunde några ord engelska lovade hjälpa mig med att boka en airport-shuttle till eftermiddagen och lämna ett skriftligt besked om vart och när jag skulle bli upphämtad. Efter att ha outsourcat det uppdraget kunde jag själv koncentrera mig på Salvadors världsarvslistade Centro Historico som jag tänkte ta mig an till fots. Solen gassade och jag smörjde in den begynnande flinten med hög solfaktor innan jag i ytterst makligt tempo började vandra längs kullerstensgatorna beväpnad med en karta och min kamera.

Det var naturligtvis ingen slump att jag befann mig i staden. När Zlatan fortfarande var aktuell för OS-truppen upptäckte jag att Sveriges fotbollsherrar skulle spela sin sista gruppmatch mot Japan i Salvador. Någonstans på vägen lyckades jag dock läsa fel på datumen och min tro på att jag kunde kombinera OS-fotboll med ett av Brasiliens mest spännande världsarv gick åt skogen. Dock var flygningen till Salvador ingen omväg och därtill var förbindelsen mellan Salvador och Köpenhamn via Lissabon något av det mest prisvärda som gick att boka till Brasilien när man var så sent ute som jag. Så här var jag!

Salvador, som ligger på en halvö i delstaten Bahia, är Brasiliens tredje största stad och var Brasiliens huvudstad fram till 1763. Här har stora fotbollsspelare under min livstid som Bebeto och Daniel Alves vuxit upp liksom sångaren Gilberto Gil men det är i första hand för arkitekturen turisterna letar sig hit. Gamla stan är som ett levande museum fyllt av den där typen av koloniala hus i ljusa kulörer som jag är så otroligt svag för. Dessutom inhyser staden mer än 350 kyrkor och har därför ofta kallats för Det Svarta Rom. En annan intressant detalj är att detta var Amerikas första centrum för slavhandel och det afrikanska arvet har satt sig djupt i stadens kultur. I vissa kvarter undrar man nästan om man är i Senegal eller Brasilien.

Ofta är det lika bra att direkt ge sig på den absoluta höjdpunkten när man befinner sig i pressande värme och inte vet hur länge orken ska hålla. Jag traskade därför in i Sao Franciscos kyrka och kloster med extrema förväntningar och behövde inte bli besviken. Kyrkan är byggd under 1700-talet i en tidig barockstil som faktiskt ofta kallas kolonialstil och det verkligt spektakulära är att den invändigt är helt klädd med gyllene blad vilket har lett till att den kallas guldkyrkan. Detta är ett häpnadsväckande gyllene mästerverk till kyrka vars like jag aldrig förut sett. Jag var tvungen att sätta mig ner i en av kyrkbänkarna en stund och bara gapa - så häftigt! Klostret vägg i vägg ståtar också med imponerande sevärdheter i form av 37 storslagna porslinsliknande mosaik-bilder i blått och vitt. I intilliggande rum finns fantastiska möbler likt byråer och bokhyllor med snirkliga detaljer gjorda i sydamerikanska träslag som skulle få vilken mästersnickare som helst att häpna. Kyrkan är en sevärdhet i absolut världsklass som bara den, helt ensam, lätt skulle kvalat in på UNESCOs världsarvslista.

Efter den gyllene kyrkan letade jag mig bort till torget Pelourinho som en gång var platsen där slavarna auktionerades ut till sockerplantagerna. Just runt detta torg är staden som absolut mest fotovänlig och det blev inte sämre av att jag traskade rakt in i någon sorts högtid vid torgets kyrka som innebar att kvinnorna bar alldeles kritvita upp-puffade klänningar som hämtade ur ett kostymdrama och någon sköt av raketer med jämna mellanrum för att markera hur viktig högtiden var. De kraftigt kuperade kullerstensgatorna och den rejäla hettan hade nu på allvar börjat tära på mina krafter och svetten rann så det stod härliga till. Min nya taktik blev att gå in i så gott som varenda kyrka, oavsett inträde, för att finna små stunder av svalka. Det var ett trevligt angreppssätt att tackla värmen på för de flesta kyrkorna i Latin- och Sydamerika är väldigt vackra inuti.

Flera flaskor med vatten konsumerades och så småningom även en kall öl för att få lite variation. Till slut började jag känna mig färdig med turistandet och återvände till buffé-stället ifrån gårdagen där man betalade ett kilopris för sin mattallrik. Det var gott, billigt och min mage tålde bevisligen stället så varför inte ta en repris? Därefter duschade jag och uppdaterade mig på det senaste ifrån OS. Jag hade ett löfte ifrån mitt spök-hostel om att jag fick checka ut när jag ville vilket var mycket smidigt med tanke på att mitt flyg inte gick förrän klockan 18. Det som oroade var att det inte fanns någon skriven lapp till mig om shuttle-bokningen och tjejen som kunde tala lite engelska hade, om jag förstod saken rätt, gått och lagt sig för att sova middag. Istället var jag utelämnad till samtal på turistportugisiska kombinerat med teckenspråk. Min shuttle skulle sannolikt gå ifrån ett hotel som skiftade namn från Fesix till Felix och sedan till Fenix och det skulle ligga längre ner längs gatan. Nåväl, det värsta som kunde hända var att jag fick ta en taxi istället.

När jag skulle checka ut hände det otroliga. I den snirkliga trätrappan fick jag möte av en annan gäst i form av en ung kille med glasögon! Det kändes helt orimligt men jag hade förvarnats via frukostdukningen om att en andra gäst i det öde huset faktiskt kunde förekomma, annars hade jag nog trott att det verkligen var ett spöke. Jag tog farväl av kvinnorna på detta speciella men fantastiskt charmiga boende och traskade ut i hettan igen. Skylten till Hotel Fenix längre ner i gatan var så liten att det egentligen behövdes ett mikroskop för att upptäcka den men jag hade tur som fick syn på den och ställde mig för att vänta på min airport shuttle. Jag kom då i samtal med två taxichaffisar som följde den spännande semifinalen i OS-fotbollen för damer mellan Brasilien och Sverige på radion. De tyckte det var riktigt skoj med en motståndarsupporter och vi munhöggs en stund med glimten i ögat tills dess att de gjorde mig uppmärksam på att min transport hade anlänt.

Jag fick en hel stor buss alldeles för mig själv till priset av tre Piggelin och lyckligtvis fanns det wifi ombord så att jag kunde följa slutet av andra halvlek samt förlängningen via Aftonbladets liverapportering. Vi kom fram till flygplatsen precis innan förlängningen var slut och resan hade då gått dubbelt så fort som med mjölkbussen dagen innan. Snabbt rusade jag in i terminalen i hopp om en TV och fick syn på en folkmassa runt en cafeteria som samlats framför en tjock-TV med svartvit sändning. De bekräftade slutresultatet 0-0 och jag köpte snabbt på mig en öl och en pirog och tog plats vid ett bord. Sedan fick jag ett infall och öppnade min resväska, tryckte på peruken och skidbrillorna samt hängde upp Sverige-flaggan på stolarna omkring mig. Visst jubel utbröt.

Dramat var perfekt regisserat för svensk del och varje gång Sverige satte en straff ropade jag ut ett kraftord på sydeuropeiska likt "Grande", "Excellente" och "Magnifico". När jag vände mig om efter Brasiliens sista straffmiss hade folkmassan vuxit till 200 personer och stämningen var tryckt. För att överleva min visit på flygplatsen tonade jag därför ner firandet till en knuten näve upp i luften när Sverige avgjorde dramat och folket omkring mig skingrades. En man kom fram och skakade hand och gratulerade, resten tjurade. Vi var i OS-final!

På flyget till Lissabon hade jag maximalt oflyt som placerades bredvid en rultig grabb i tioårs-åldern med flera bokstavskombinationer som stötte till mig med sin armbåge minst en gång i minuten och ringde på flygvärdinnorna för att diskutera sin stols-TV minst var tionde minut. Maten var nästan lika dålig som på vägen till Brasilien och min placering av TAP Portugal som ett flygbolag på den nedre delen av kvalitetsskalan står fast. Det blev alltså på många sätt en tung flygning där jag fick leta ovanligt länge efter min långdistansbubbla.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign