Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 Augusti
2016-08-22 (21:53)

Känslan av att det var ett vrak som klev av i Lissabon var påtaglig. All den sömn jag hämtat in i Salvador hade förlorats på vägen hit och en stor del av skulden lade jag faktiskt på den lille rultige grabben med bokstavskombinationer som stötte till mig säkert tjugo gånger när jag var på väg att somna på flyget över Atlanten. När han till slut föll i dvala hade jag liksom passerat den fas då man kan somna och resten av resan blev en lång, så gott som sömnlös, plåga. I Lissabon hade jag tre timmars väntan på flyget hem till Matilda och försökte då spalta upp och sammanfatta den Olympiska blixtvisiten jag nyss varit med om.

En så intensiv vecka fylld av massor med höjdpunkter och medaljer är egentligen otroligt svår att sammanfatta men det som i första hand alltid måste lyftas fram i samband med OS är gemenskapen. Dels är det otroligt kul att hänga med vänner man inte träffar så ofta som delar denna knäppa passion men man är också en del av ett slags större internationell gemenskap som får mig att tro på vänliga relationer på den här planeten om folk bara tar sig tid att träffas. Hela världen är på plats för att njuta av en folkfest och man ser aldrig tillstymmelsen till huliganism eller andra otrevligheter åskådarna emellan. Folket som är på plats älskar idrott!

Rent idrottsligt rankar jag naturligtvis de tre svenska medaljerna jag var med om att plocka hem mycket högt. Brons i simning och silver i golf och i lerduveskytte. Men störst för min del detta OS var nog ändå den avslutande friidrottskvällen med en Usain Bolt som lekte hem sitt tredje raka guld på 100m och det fantastiska, riktigt oväntade, sydafrikanska världsrekordet på 400m. Som alltid har det också varit kul att se en massa handboll även om resultaten när jag infunnit mig på plats i hallen varit helt bedrövliga. Det var också riktigt kul att bli intervjuad av Radiosportens Bengt Skött och det smärtade mig såklart att jag missade deltagandet i Expressen TV:s Studio Copacabana med så knapp marginal.

Det är också omöjligt att inte lyfta fram Brasilien som destination. Landet är en fantastisk höjdare och kvalar lätt in bland topp tre på min lista över favoritländer och jag skulle så gärna vilja upptäcka mer. Stoppet i Salvador var ett utmärkt exempel på vilka skatter det här landet ruvar på. Här finns både stora naturupplevelser och fantastiska kulturella höjdpunkter. Rio i sig är något alldeles extra med sevärdheter i världsklass och ett oöverträffat strandliv. Samt nöjesliv vilket jag nu har lärt mig. Kvällen i Lapa liknade ingenting jag tidigare upplevt och det var otroligt synd med en så tråkig avslutning på en annars fantastisk kväll. Samtidigt blir det också till en påminnelse om hur man hela tiden måste vidta försiktighetsåtgärder i detta land. Jag mår fortfarande väldigt dåligt av att tänka på hur illa det kunde gått.

Hur står sig då OS i Rio ställt mot övriga OS jag besökt? Den frågan är nästan omöjlig att besvara men stämningen under spelen har varit riktigt god och staden i sig är som sagt fantastiskt kul. Det som drar ner betyget något är framförallt logistiken där avstånden och transporterna varit helt hopplösa. Visserligen har det gett mig chansen att skriva dagbok de gånger man fått sittplats men det har också slitit rejält på orken. På många ställen har man också haft en tydlig känsla av att allting inte riktigt är färdigt. Grusplättar där det borde vara asfalt, byggställningar där det borde vara nybyggt osv. Men saker har ändå fungerat tillräckligt bra för att helheten inte skall falla sönder och det kändes på plats som att de skeptiska brassarna faktiskt tog OS till sitt hjärta ju längre mästerskapet led. Säkerheten har varit påtagligt prioriterad, framförallt i form av beväpnade militärer och liknande men det har också varit en bättre disciplin i säkerhetskontrollerna än i exempelvis Aten där vilken amatör som helst skulle kunnat smuggla in en granatkastare till en arena. Man har absolut känt sig trygg på väg till och inuti arenorna. All heder till arrangören för detta!

Skönt nog fick jag faktiskt en del sömn på flyget mellan Lissabon och Köpenhamn. Som en påminnelse om en annan tid mötte jag två spanjorer vid bagagebandet på Kastrup som i full Ironman-utstyrsel var på väg till årets tävling i Kalmar. Jag svarade entusiastiskt på alla deras frågor om eventuell kupering på cykelbanan och publikstödet längs banan samtidigt som jag reflekterade kring det här med tiden. För exakt tre år sedan var det verkligen en helt annan Rickard och ett helt annat liv. Jag hade nyss gjort mig själv medvetet arbetslös, var i mitt livs form inför den stora tävlingen och skulle alldeles strax ge mig ut i världen på mitt livs resa. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har sett världen, träffat min livs kärlek och dessutom hunnit fria till henne och jag har återanställts på min arbetsplats. För att bara nämna några stora saker.

På tal om min stora kärlek höll jag på att längta mig alldeles knäpp efter henne. På Malmös Centralstation tog jag en lasagne för att slippa trängas med resväskan bland matstånden inne på Malmöfestivalen och sedan tog jag mig hem till lägenheten. Matilda hade inte hunnit komma hem ännu ifrån jobbet så jag inledde med att kolla på klipp ifrån Studio Copacabana med Lengan och Oraklet samt lyssna till Lotten Collins reportage ifrån golfbanan i Rio där mina kommentarer var bortklippta men Lengan fick en stund i rampljuset i början av inslaget. Därefter hoppade jag in i duschen.

Matilda kom hem lite snöpligt när jag var alldeles genomblöt, jag som ville krama henne direkt! Det fanns dock gott om tid till detta senare. Eftersom det var ett alldeles fantastiskt sensommarväder och jag behövde undvika att somna för att hamna rätt i den svenska tidsrytmen begav vi oss ut på en långpromenad. Vi hade inte hunnit längre än bort till Dockplatsen då Matildas telefon ringde. Det var ett obekant nummer och jag märkte direkt på hennes röst när hon hörde vem som var i luren att detta var speciellt. "Åh vad kul, vad glad jag blir!" kunde jag höra Matilda svara. Hon hade just blivit erbjuden ett hotelljobb och skulle kunna återvända till turism-branschen där hon är utbildad. En extremt viktig pusselbit i våra liv föll därmed på plats. Vilken raketstart på den höst som nu väntar! Matilda har gett upp mycket för mig och att hon nu hittar tillbaka till sin bransch känns otroligt bra. Både glädje och lättnad präglade sedan resten av vår promenad och jag var så otroligt glad över att ha hunnit hem så att vi fick dela denna stund!

På kvällen släppte Radiosporten en länk till vår intervju med Bengt Skött. I klippet kan man höra både mig, Lengan och Oraklet svara på frågor om evenemangsresor och jag tror det framgår rätt tydligt vilken enorm passion för upplevelser vi delar. Själv berättar jag om att jag har bott i en sovsal och att kosten i höst nog mestadels kommer att bestå av nudlar för att täcka utgifterna. Dessutom mobbas jag för att jag ska åka hem tidigare än de andra. På något vis är hela grejen ett fantastiskt fenomen. Precis som många andra har jag barndomskompisar, pluggkompisar och jobbkompisar. Men jag har också OS-kompisar som jag egentligen träffar alldeles för sällan. Men, en gång vart fjärde år lämnar vi våra (nästan) normala liv för att under några veckor fullständigt hänge oss åt svenska och internationella idrottsinsatser, jaga medaljer och ta en enorm plats i svensk media. Livet skulle vara fattigare utan denna speciella krydda och jag tror det faktiskt också roar många hemmavid.

Vilken fantastisk resa det blev! Intensiv men kort för min del. Kanske ses vi igen i Tokyo om fyra år men det går aldrig att lova. Familjeförhållanden, hälsa och ekonomi kan göra den här typen av resor omöjliga och jag tror det är därför man alltid njuter extra mycket av dessa äventyr. Det känns nämligen som att det kan vara sista chansen varje gång. Fem OS, i fem världsdelar. Det är faktiskt bättre än barndomsdrömmarna framför TVn. Hur många kan säga nåt sånt?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign