Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-08-28 (20:37)
Med tanke på vilken mysig altan Asia Inn hade kändes det lite trist att frukosten dukades upp inomhus. Frullen gick i huvudsak i västerländsk stil med toast och marmelad till kaffe och juice och under tiden som vi tryckte i oss den dök Amir upp för första gången. Denna herre visade sig vara en riktig snackepelle som gärna upprepade saker tre gånger och var lite för självgod för min smak utan att på något vis vara otrevlig. Det kändes som att han aldrig skulle sluta prata om sitt förträffliga kontaktnät och sin erfarenhet inom turismen och samtidigt började min mage göra uppror igen. Till sist var jag tvungen att bryta upp ifrån frukosten och rusa till rummet samtidigt som Matilda lämnades kvar med den pladdrande ägaren av vårt guesthouse.
Tyvärr var vädret ganska mulet och risken för regn var uppenbar då vi vid 09:30 gav oss iväg på en av de utflykter som ingick i vistelse-paketet. Den här dagen skulle vi ut med båt till en öde ö för soldyrkan och snorkling men vädret gjorde att entusiasmen inte var på topp till 100%. Amirs hjälpreda och en skipper var den personalstyrka som fått förtroendet att lotsa oss i direkt riktning mot de mörka regnmolnen och doften av fiasko låg absolut i luften. Situationen blev inte direkt bättre av att den idylliska ö som var målet för resan redan var upptagen av andra besökare och att vi därför tvingades fortsätta vidare mot en reserv-ö.
Det tog ganska lång tid att komma fram till reserv-ön som visade sig vara en enkel sandbank utan växtlighet. Om än inte lika paradisisk som den upptagna ön så vore sandkullen som reste sig upp ur det azurblå havet en absolut idyll i perfekt väder. Den allra sista biten till sandbanken fick vi vada i land och Amirs hantlangare släpade med sig parasoll och solstolar som han vant monterade upp. Vi hann inte mer än slå oss ner för att provsitta solstolarna innan blåsten tilltog och de första dropparna regn föll och hela situationen kändes extremt absurd och tillgjord. Räddningen var att bege sig ut i det varma havet. Bad och snorkling fungerar ju precis lika bra på de här breddgraderna i dåligt väder som i bra.
Nu fanns det ju bara en liten bekymmersam hake med denna utflykt som hade marknadsförts som en snorklingsutflykt till en öde ö och det var att ingen snorklingsutrustning ingick. Lite tungt att upptäcka det så här dags... Vi har båda gjort massor med snorklingsutflykter tidigare runt om i världen och aldrig förut varit med om att arrangören inte tillhandahåller utrustningen så det var en något chockartad överraskning. Lösningen blev att vi fick skiftas om att använda följeslagarens prylar medan den av oss som inte hade utrustning fick stanna på grunt vatten och vänta. Hjälpredan följde med ut på djupare vatten som en garant för säkerheten eftersom det var ganska strömt.
Matilda fick börja medan jag väntade. Hon kunde sedan avrapportera precis samma upplevelser som jag själv hade bara några minuter senare. Fiskbeståndet var absolut häftigt och vi såg en sorts lila sjöstjärnor i flera olika storlekar som var riktigt vackra. Dessutom är det alltid något alldeles extra att simma ut över korallrevets branta kant där fiskarna alltid är som flest och korallerna som mest spektakulära. Detta till trots, Ari-atollen skall enligt guideböckerna erbjuda Maldivernas kanske mest spektakulära snorkling med fantastiska korallbestånd, hammarhajar och valhajar. Av detta såg vi ingenting och snorklingen höll inte alls den klass som jag upplevt i exempelvis Australien, Belize och på Tonga.
Jag fick grönt ljus för att fortsätta låna utrustningen på egen hand utan ledsagare om jag höll mig på insidan av revet. Under tiden stack Matilda upp på land. En kvart senare dök hon upp igen och var då uppjagad men ändå samlad. Hon berättade att hon inte tänkte befinna sig själv med följeslagaren igen. Efter snorklingen, då hon tyckt att han kanske var lite väl närgången men trott att det berodde på vägvisning och försök att vara hjälpsam, hade han uppe på land fortsatt vara väldigt närgången. Han hade försökt få till ensamstunder dem emellan på andra sidan ön och vid flera tillfällen "råkat" röra henne när jag inte kunde se dem och hon hade upplevt hela situationen som något obehaglig, dock inte hotfull. Vi diskuterade problemet snabbt och bestämde oss för att inte göra något väsen om saken men däremot blocka alla fortsatta möjligheter till närmanden. Det är naturligtvis en kulturkrock för män på Maldiverna att vara nära en kvinna i badkläder. Matildas upplevelser var absolut inte ok på något sätt men samtidigt kanske inte helt omöjliga att förstå i sitt sammanhang.
Eftersom det slutat regna kunde vi tillbringa resten av utflykten i våra solstolar på sandbanken och kombinerade detta med gemensamma dopp i det perfekta havet. När följeslagaren dök upp med förslag om mer snorkling tackade vi vänligt men bestämt nej och han lämnade oss då ifred. Inkluderat i utflykten var en lunchlåda vars innehåll vi mumsade i oss och efter detta iakttog vi tre nya gäster på vår ö som betalat en förmögenhet för sin utflykt ifrån en närliggande resort. Vi genomförde den en minut långa promenaden runt ön, ritade lite i sanden, plockade snäckskal - allt det där man gör på en nästan öde ö i paradismiljö.
Under eftermiddagen satt Matilda och läste i sin solstol och jag försökte skriva dagboksinlägg. Vädret hade varit omväxlande hela dagen men de verkliga regnskurarna hade hållit sig undan de senaste timmarna. Utan förvarning kom Amirs följeslagare springandes ifrån båten upp på land och bad oss skynda allt vi kunde med att packa ihop innan det annalkande ovädret var över oss. Vi tyckte egentligen inte att molnbilden, vädret i allmänhet eller vinden förändrats någonting de senaste timmarna men antog att karln visste vad han pratade om. Bara någon minut senare var vi ombord på vår lilla motordrivna skuta och på väg till Hangnaameedhoo.
Vi upplevde aldrig något oväder vilket kan ha berott på att vi skyndade iväg ifrån sandbanken. Mycket tveksamt dock! Klockan var ännu inte så mycket när vi kom tillbaka till Hangnaameedhoo och vi bestämde oss då för att ta en en promenad i byn med dess omgivningar innan det blev mörkt. Ön var inte mer än max 150 meter bred och mätte kanske någonstans mellan 600-800 meter på längden. Merparten av ytan är täckt av enkla enplanshus men uppe i norr har man gjort plats för en övervuxen fotbollsplan. Passerar man den och ett litet skogsparti hittar man till den största och bästa stranden där Amir har monterat upp insynsskydd och skapat en "bikini beach" för alla oss utan religiös tillhörighet eller med en personlig tro som tillåter sol och bad där delar av kroppen blottas.
Trygga med vetskapen om var vi skulle tillbringa morgondagen (längs den lilla strandremsan) fortsatte vi vår upptäcktsfärd och hittade till ett litet båtvarv där ett gäng hantverkare med uppenbar skicklighet restaurerade ett flertal skutor. Vid sidan om det simpla varvet med sina skarpa dofter av olja och målarfärg hittade vi till en andra hamn där ett lite större fartyg med västerlänningar ombord låg för ankar. Båten visade sig bära namnet Ari Queen och vara en mindre modell av ett kryssningsfartyg som tuffar runt med turister mellan olika öar på Maldiverna för alldeles hutlösa pengar. Vad som fick dem att lägga till en natt på sin rutt vid just denna lilla ö lyckades vi dock aldrig riktigt utröna.
Intrycket vi fick av Hangnaameedhoo och dess invånare var att öns vuxna invånare var rätt ointresserade av oss, eller i vissa fall nästan misstänksamma. Uppenbarligen var man inte helt ovana vid turister för inte heller barnen på ön verkade särskilt imponerade av mig och Matilda. Detta till trots var vi fortfarande de enda gästerna hos Amir som vid kvällsmaten (som nästan var identisk med maten föregående kväll) nästan desperat försökte fiska fram hur exalterade vi måste vara över dagens utflykt. Det var vi faktiskt inte av den enkla anledningen att vädret varit ganska dåligt (samt att hans medhjälpare varit otrevligt närgången vilket vi dock avstod ifrån att påtala). Karln hade makalöst svårt att förstå varför vi inte ville hylla utflykten han organiserat undantagslöst vilket nästan blev lite komiskt. Hur kul skulle han själv tycka att det vore att sitta i kraftig vind i en solstol under mörka moln och vänta på ett regn som borde börja falla vilken minut som helst oavsett hur vackra omgivningarna var? Till sist släppte han dock oss efter att vi försäkrat att det inte fanns något han kunde ha gjort för att vår dag skulle blivit ännu bättre och därmed kunde vi dra oss tillbaka för dagen.
<- Tillbaka
