Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

28 Juli
2016-09-04 (20:46)

Ett bättre väder och i mitt fall äntligen en gladare mage satte standarden för dagen. Tänk vad snabbt man tar sin omgivning för givet och glömmer bort att nypa sig själv i armen! Herregud - vi befann oss faktiskt på Maldiverna och miljontals soldyrkare och semesterfirare världen över skulle villigt kunna offra egna kroppsdelar för att byta med oss! Planen för dagen var att göra så lite som möjligt och för att göra just den saken möjlig stack en av Amirs hantlangare i förväg ner till stranden och förberedde åt oss med parasoll och solstolar under tiden vi käkade frukost.

Under en dag då man fokuserar på att göra så lite som möjligt är det inte särskilt oväntat att väldigt lite värt att rapportera om inträffar. Vår alldeles egna lilla strandremsa erbjöd oss naturligtvis möjligheterna att sola, plocka snäckskal och ta dopp i Maldivernas alltid perfekt färgade vatten men därutöver var antalet möjliga aktiviteter tämligen begränsade. Det var bara vi, stranden och vattnet hela förmiddagen och med tanke på de problem jag haft den senaste veckan med feber och liknande spenderade jag den mesta delen av tiden i skuggan.

Vid lunchtid strosade vi tillbaka igen till Asia Inn för att käka lunch och därefter återvände vi till våra solstolar. Vi fick faktiskt sällskap på stranden av en kvinna i slöja på eftermiddagen och vid ett tillfälle passerade ett par nyfikna lokalbor utan att störa men i övrigt var det fortsatt händelselöst strandliv i smekmånadsstil som gällde hela eftermiddagen. Viss högtidlighet infann sig då det till sist var dags för absolut sista doppet på Maldiverna - sannolikt för alltid. Jorden är fylld av nya vackra platser värda att upptäcka och vi räknade därför inte med att någonsin återvända.

Den organiserade aktiviteten för dagen som ingick i det paket vi betalat för var kvällsfiske. Två nya gäster ifrån Italien skulle anlända till vårt guesthouse under den sena eftermiddagen och vi var helt säkra på att de skulle följa med på fisketuren eftersom starttiden var anpassad till när den dagliga båten ifrån Malé ankommer till Hangnaameedhoo men när vi hälsade på det äldre italienska paret nere i hamnen fick vi reda på att så inte var fallet. Inte oss emot! Två lokalbor som marknadsfördes av Amir som bördiga ur uråldriga fiskarfamiljer ifrån trakten tog hand om oss ombord på samma skuta som vi åkt till sandbanken med föregående dag.

Konceptet för kvällens fisketur var fiske med lina. Vi kastade ankar strax söder om Hangnaameedhoo en stund före solnedgången och fick varsin fiskbit fäst på våra respektive krokar. Den idylliska miljön till trots kunde jag omöjligen förbise det inbjudande tävlingsmomentet som aktiviteten lockade till och började självsäkert hetsa och förklara för Matilda hur många gigantiska fiskar jag tänkte hala upp ifrån havets djup. Trots att vi inte befann oss mycket mer än 50-100 meter ifrån land var det chockerande hur djupt det var. Meter efter meter av fiskelina halades ner i vattnet och först efter en evighet nådde kroken botten. Därefter skulle man dra upp linan ca en meter och sedan kunde man oftast på direkten känna hur aspiranter på krokens smaskiga bete var framme och nafsade på godsaken.

Det dröjde inte särskilt länge innan fiske-experterna började få napp och dra upp Red Snappers på löpande band. Ganska tidigt kände jag också att någonting fäst på min krok men när jag ivrigt hojtade till och den ena fiskaren kom och kände på linan skakade han bara på huvudet och konstaterade att jag fått en korall på kroken. Mycket riktigt. Matilda flinade och jag suckade. Nåväl, ställningen oss emellan var fortfarande oavgjord. En stund senare meddelade Matilda att hon nu också fått en korall på kroken som hon höll på att dra upp. Lätt chockade upptäckte vi en halv minut senare att det faktiskt satt en liten och ful havsabborre på hennes krok. Jag ifrågasatte med rätta om den kunde räknas, hon trodde ju inte ens att hon fått napp och fisken såg helt förskrämd ut men min argumentation räckte inte till. Det här kom att bli en kalldusch jag sedan aldrig riktigt hämtade mig ifrån.

Den ena vana fiskaren fortsatte att med jämna mellanrum dra upp Red Snappers och i ett försök att ge mig den ultimata fiskeupplevelsen började han räcka över fiskelinan till mig när han fick napp så att jag skulle få dra upp fiskarna. Oerhört förnedrande för en tävlingsmänniska som mig men det kunde ju inte han veta! Det fanns ett tiotal fiskar i fångsthinken när vi avslutade och ingen av dem var min. Matildas havsabborre syntes inte heller till, förmodligen hade den bedömts som för liten eller oätlig och med rätta smusslats överbord igen av researrangörerna men jag fick inget gehör för mitt tyckande att fiskematchen borde sluta oavgjort. Storsint som jag är accepterade jag dock förlusten men poängterade noga att fiske inte är en riktig sport och att jag förmodligen både haft såväl sämre lina som omklädningsrum. Det är fruktansvärt att förlora!

Fisken lät vi lokalbefolkningen få, det var ju liksom inte vi som dragit upp den på den idylliska och ändå lyckade utflykten. Kvällsmaten som följde blev en något märklig tillställning. Personalen på Asia Inn hade dukat för oss och det italienska paret vid samma bord vilket vi tyckte var ett trevligt initiativ. Inte för att vi var extremt nyfikna på de nyanlända gästerna utan mer för att möten med andra människor är en av sakerna vi gillar med att resa. Vi anlände först till uteplatsen och slog oss ner till bords men när italienarna kom drabbades de av lätt panik och bad om att få sitta vid ett eget bord. De ursäktade sig med att kvinnan i paret talade för dålig engelska och bara ville njuta av sin semester. Efter detta var stämningen lite lätt ansträngd men det var åtminstone inte vi som agerat konstigt och när vi tog farväl av italienarna efter maten var det knappast någon större förlust att vi aldrig skulle behöva träffa dessa människor igen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign