Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

29 Juli
2016-11-28 (19:43)

Vi hade organiserat med en tidig frukost för att slippa resa till huvudstaden på tomma magar. Innan vi lämnade Asia Inn hann den självgode Amir dyka upp för att personligen ta emot betalningen för boendet. I vanlig ordning försökte han fiska efter beröm de stunderna han inte skröt och även om det inte fanns någonting ont i människan blev man rätt trött på honom snabbt. Han fick exempelvis för sig att någon ifrån vårt nästa boende måste möta oss när vi kom fram till Malé eftersom vi därifrån skulle ta oss till en närliggande ö och kunde hamna fel. Därför skulle han absolut ringa till hotellet och organisera med den saken. Vi lät honom göra det och höll även god min i övrigt. Ingenting var fel med vare sig Asia Inn, ön Hangnaameedhoo eller Amir men det var inte heller perfekt eller fantastiskt, varför skulle vi då låtsas som det?

Den långa resan med speedboat till Malé innebar egentligen att vår hemfärd till Sverige hade inletts. Turen på det öppna havet blev ett rejält kräkparty där framförallt kvinnorna ombord tömde sina magsäckar i parti och minut i genomskinliga plastpåsar som vant delades ut av besättningen. Matilda och jag mådde dock inte dåligt men kände oss ändå tacksamma när vi kom fram och slapp bevittna eländet. Trots Amirs arrangemang över telefon fanns det naturligtvis ingen som mötte upp oss ifrån hotellet men det spelade inte heller någon större roll eftersom den lilla terminalen för färjor till ön Vilingili låg endast ett stenkast ifrån platsen där vi lagt till.

Ön Vilingili kan beskrivas som en stillsam oas som står i direkt kontrast till hektiska tätbebyggda Malé. Trots att de täta färjeturerna mellan öarna (som bara tar ett tiotal minuter enkel väg) går dygnet runt är det som att komma till en annan värld när man kliver av båten. Stora öppna grönytor, ett betydligt stillsammare tempo samt en enklare strand gör Vilingili till den givna budgetdestinationen för alla lokalbor när de är sugna på picknick, grillning, bad och lite avkoppling. Själva hade vi dålig koll på var vårt boende Vilingili Inn egentligen låg och faktum var att när vi bokade stället trodde vi egentligen att det låg inne i Malé. En man i militärkläder visade oss dock en bit på vägen och pekade sedan ut resterande sträcka. På Vilingili Inn verkade man inte riktigt ha koll på vår bokning men löste situationen genom att flytta oss till det något finare systerhotellet City King ett par kvarter bort.

En skön detalj med Vilingili är att ett totalt motorfordons-förbud är på ingång och i nuläget finns det endast tre taxibilar samt ett par golfbilar som trafikerar öns gator. Detta är naturligtvis en stor bidragande orsak till det rådande lugnet på ön men de befintliga taxibilarna är synnerligen aktiva och redan när vi lämnade City King (där vi hade dumpat bagaget) för att promenera tillbaka till Malé-färjan tyckte vi oss ha sett alla fordonen på ön flera gånger.

Vår plan för dagen var att självguida oss igenom huvudstaden under ett par timmar men ganska snart efter att vi hoppat ur taxin som tagit oss från terminalen på Malé till den stora moskén insåg vi vårt misstag. Fredagar är den stora viktiga vilodagen i det religiösa Maldiverna och i princip allting är stängt, även i huvudstaden. Inte nog med att det mesta var stängt - mitt huvudmål under dagens utflykt gick varken att se eller besöka eftersom det restaurerades. Undanskymd i huvudstadens enda lilla park ligger nämligen en gammal liten moské byggd av koraller (enda byggnadsmaterialet som fanns att tillgå på Maldiverna en gång i tiden) som sannolikt kommer bli världsarvslistad om bara ett par år. Jag var bara ett par meter ifrån ett framtida världsarv men byggnadsställningar och plank skymde sikten. Detta kommer för alltid att frustrera mig eftersom det är nästan omöjligt att komma närmare en sådan sevärdhet utan att kunna bocka av den och jag lär ju sannolikt aldrig återvända till Malé och få en ny chans.

Maldivernas Nationalmuseum var naturligtvis också stängt liksom den annars så lovordade lokala fiskmarknaden och därmed fanns det egentligen inget mer att se eller göra i hettan. Alla restauranger och caféer höll också stängt och vi fann ingen annan utväg än att snopna åka tillbaka till Vilingili med färjan. Väl tillbaka på den lugna ön gjorde vi ett sensationellt fynd! Ett av hotellen på ön höll sin reception öppen för gästerna och i den luftkonditionerade lokalen fanns en glasdisk fylld med allehanda godsaker. Så kom det sig att vi fick avnjuta en smaskig kak- och bakelselunch med chokladcroissanter, radiokaka samt oreo-cheesecake på det kanske enda öppna fiket i hela landet just då. Efter att den sockerchocken lagt sig drog vi sedan tillbaka till vårt hotell och sov middag i väntan på att fredagskvällen skulle komma då åtminstone landets restauranger öppnar upp.

Resans kanske största besvikelse var solnedgångarna i Indiska Oceanen som än så länge inte alls hållit den klass vi förväntat oss. Nu återstod bara en sista chans att få se en spektakulär färgfest innan det var dags att flyga hem och vi promenerade bort till öns yttersta västra spets för att bevittna skådespelet ifrån första parkett. Av alla solnedgångsförsök vi gett oss på under resan var detta det tveklöst det allra största fiaskot. Maldiverna har stora problem med sina sopor och vi nästan vadade fram bland gamla sopor i ett grustag som var tänkt som ett slags konstruktionsprojekt. Överallt trampade vi på förpackningar i plast och papper bara för att till sist komma till en plats där vi kunde konstatera att molnen skulle komma att skymma även denna solnedgång. Istället fick vi stå och spana mot (den faktiskt bebodda) sop-ön Thilafushi dit alla sopor fraktas ifrån huvudstaden (ca 330 ton per dag) för att staplas som ett berg eftersom man annars inte vet vad man skall göra av skiten. Kanske inte riktigt "the image of the Maldives" som turistnäringen i landet sprider runt världen. Sopor och rent färskvatten är verkligen jätteproblem i detta paradisland.

Vi hade gjort en sökning på Tripadvisor för att kartlägga restaurangalternativen på Vilingili men omdömena var för få för att man skulle kunna dra några egentliga slutsatser. För att hålla allting så enkelt som möjligt försökte vi först med den närmast belägna restaurangen efter att vi kryssat oss fram en stund genom den tjocka dimma som barbeque-röken ifrån engångsgrillarna (som Malé-invånarna släpat med sig till Vilingili denna kväll) spridde. Denna restaurang var dock alldeles för sunkig och dessutom rökte alla gäster som borstbindare vilket kändes extremt osmakligt. Efter att ha bläddrat lite i menyn tackade vi för oss och tog istället sikte på en restaurang med namnet Xie Xie. Där satsade vi på det tämligen säkra kortet ostburgare och strips vilket visade sig vara ett klokt val. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till hotellet för att sova en sista natt på Maldiverna.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign