Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-12-10 (23:38)
Påven var där för 24 år sedan och portugiserna hittade dit redan under mitten av 1400-talet. Den här dagen var det till sist vår tur att bege oss till ön Gorée som ligger bara 20 minuters båtfärd ifrån Dakar och av flera olika skäl kommit att bli Dakars främsta turistattraktion och som dessutom sedan många år tagit en plats på UNESCOs världsarvslista. Faktiskt blev Gorée ett av de allra första tolv världsarven på Jorden redan 1978 vilket säger en del om dagens destinations betydelse. Det var helt enkelt dags att börja resan på riktigt!
Dakar, som också kallas Afrikas Paris, är beläget på en halvö och den allra yttersta spetsen på halvön utgör också det man skulle kunna kalla för stadens centrum. Hamnen ligger i direkt anslutning till centrum och för att komma till Gorée skulle vi ta en färja därifrån. Vi hade frågat på hotellet ungefär hur mycket en taxi till terminalen borde kosta och lyckades tack vare detta riktigt bra i prisförhandlingen. Taxifärden gick först längs grusgator där vi trängdes med andra hemmamålade gula taxibilar, transporter med häst eller åsna och vagn samt ett ständigt myller av människor. Efter en stund hittade vi ut till en större asfalterad väg som slingrade sig längs en läcker kuststräcka. Vi passerade det gigantiska frihetsmonumentet och sedan det största och mest moderna utegym vi någonsin sett med ett otroligt inspirerande havsutsiktsläge. Sista biten köade vi oss igenom Dakars centrum. Efter ungefär fem minuter kände vi att det räckte med de centrala delarna av Senegals huvudstad - det var liksom bara stökigt och helt utan finess.
Vid hamnen hann vi knappt kliva ur taxin innan de första guiderna började uppvakta oss med hopp om att sälja in sina tjänster. Vi skyndade därför på stegen mot ingången till terminalområdet där en beväpnad vakt krävde att vi skulle uppvisa pass för att få komma förbi. Efter 40 minuter i taxi är det rätt knäckande att inse att hela turen tycktes ha varit förgäves eftersom passen låg hemma på hotellet. Vi gjorde vårt bästa för att se riktigt besvikna ut och när det blev tomt på folk vinkade vakten diskret in oss. Puh!
Inne på området blev vi fortsatt uppvaktade av guider. Särskilt en utmärkte sig med taktiken att bedyra att han var officiell och visade upp sin guidelegitimation samtidigt som han försökte bygga tillit genom att informera om självklara saker likt var biljettluckan fanns någonstans när vi stod precis framför den. Efter biljettköpet hamnade vi i en kö där en välklädd kvinna lät sin lilla supersöta dotter peta på mig för att de skulle få uppmärksamhet. Därefter tilltalade hon bara Matilda och avtalade om att hon måste besöka hennes butik. När hennes välklädda väninnor, som också var butiksföreståndarinnor, strax därefter dök upp gjorde de upp en mycket tydlig turordning över vilka butiker Matilda skulle besöka. Innan vi gick ombord hann vi med att trycka i oss croissanter till frukost och jag lyckades faktiskt även beställa en välskummad och välsmakande cappuccino trots att det inte fanns i menyn.
Båtfärden blev till en behaglig historia. Vi smorde in oss med solkräm och lät vinden fläkta i ansiktet medan vi tuffade fram över vågorna. Det fanns en ledig sittplats bredvid mig och med jämna mellanrum satte sig någon där för att försöka sälja på oss en guidning. Till sist noterade vi hur en snubbe med mössa flyttade sin packning till den lediga platsen bredvid mig utan att säga något och efter det vågade ingen sätta sig där längre. Matilda var direkt säker på att snubben med mössa också tänkte sälja men med en alldeles egen taktik. Mycket riktigt. Efter att jag hade varit iväg på andra sidan av båten för att fotografera Gorée som nu var alldeles nära och då blivit uppvaktad av ännu en guide vände sig möss-mannen för första gången om när jag hade satt mig ner igen. Helt lugnt sa han bara att vi inte skulle köpa en guidad tur av en icke-officiell guide likt snubben som just hade försökt sälja till mig. Jag skulle vilja guida er men vi kan diskutera mer om den saken när ni kommit i land och betalat landstigningsskatten som kostar 500 pengar vardera. Avtala inget med någon innan det är gjort. Det kommer finnas gott om alternativ där, sa han.
Gorée såg verkligen mysigt ut vid en första anblick. Gamla välskötta koloniala hus i pastellfärg, en liten badstrand och inga motorfordon. Vi började traska bort till båset för betalningen av skatten och fick guiden som informerade om självklara saker vid vårt biljettköp efter oss. Han ville hjälpa oss med betalningen av skatten. 1500 pengar skulle det kosta för oss två, sa han. Vi bara log och sa att vi kunde fixa den saken själva och betalade 1000 pengar till kassörskan. Guiden försökte igen en sista gång trots att han nu visste att han hade gjort bort sig med sin girighet. Vi bara skakade på huvudet.
Som på beställning dök naturligtvis mannen med mössan upp. Han visste att han satt på triumf nu efter att han snyggt hade manövrerat bort sin girige konkurrent. Vi hade faktiskt bestämt oss för att ta en guide eftersom det finns så mycket historia och annat intressant på ön som vi annars skulle missa. Den äldre mannen i mössan, som saknade tänder lite här och där, presenterade sig som Mustafa och förklarade vad som ingick i den timmeslånga vandring vi nu gjorde ett avtal om. Han var uppväxt på ön, cool och förflyttade sig sakta och vant genom de skuggpartier som erbjöds mellan husraderna.
Den idylliska ön har haft många främmande nationer som satt avtryck men det är framförallt portugisernas röda och holländarnas gula husbyggen som utmärker sig snarare än vad sedan engelsmännen och fransmännen åstadkom på Gorée. Idag är många av dessa hus ombyggda till gallerior och B&B men det bor faktiskt också 1800 personer på ön. Ett av våra allra första stopp på rundvandringen var den mysiga kyrkan som faktiskt går i lite av en Söderhavsstil. Inuti den finns en minnesplakett ifrån den speciella dagen 1992 då självaste påven kom dit för att be om ursäkt till hela det senegalesiska folket för det fruktansvärda brott som hundratals år av slavhandel innebar. Den dagen var naturligtvis en stor upprättelse för hela nationen och dess grannländer som aldrig kommer glömma vad de utsattes för då miljontals människor rycktes upp ifrån sina rötter och skeppades över till den Nya Världen för att bli slavar.
Vi rörde oss vidare och promenaden gick nu sakta uppför. Vid en marknadsplats stod en grupp med souvenir-säljande kvinnor och ropade på Matilda som lovade komma tillbaka till dem efter den guidade turen. Det var ett löfte hon skulle komma att få ångra. Stigen uppför blev lite brantare och till sist befann vi oss 40 meter över havet. Ön är vulkanisk och ursprungligen skapad av lava, därav denna klippa varifrån man får fantastisk utsikt ut mot havet och in till den myllrande storstaden Dakar någon kilometer bort. Öns läge och klippans höjd har naturligtvis också gjort den militärstrategiskt viktig och uppe på kullen finns en gigantisk kanon med enorm räckvidd och en stor kikarutrustning kvarlämnade sedan fransmännen rustade upp ön under andra världskriget.
En stund senare började vi röra oss nedför klippan på öns andra sida och visades efter en kort inledande information in i en sandmålnings-studio. Nio gånger av tio i sådana här situationer när någon ska visa hur de tillverkar något orkar man vare sig lyssna eller titta på eftersom man bara känner köpångest. Så blev det dock inte alls här. Konstnären arbetade med en palett med olika sorters sand ifrån olika delar av Afrika. Först målade han upp en vacker sol av ringar med de olika färgerna på sin arbetsbänk för att visa vilka möjligheter som fanns och sedan ritade han upp ett hus med lim på en hård bricka. Därefter stänkte han, till synes planlöst, på några olika sorters sand, vände på plattan och skakade av den för att sedan plötsligt ha ett perfekt hus på sin tavla. Skitcoolt! Vi var så imponerade att vi faktiskt inte kunde låta bli att köpa en liten tavla med en hydda och några palmer som motiv.
Som avslutning på rundvandringen besökte vi, liksom Obama och Mandela gjort under sina statsbesök i Senegal, den mest berömda byggnaden på ön - Slavarnas Hus. Idag är denna ondskans plats ett museum men en gång i tiden var byggnaden det sista stoppet i Afrika för västafrikaner som aldrig mer skulle få sätta sin fot på kontinenten. Precis rakt fram när man kliver in i byggnaden uppenbarar sig ett öppet valv ut mot havet kallad "The door of no return". Dörren utan återvändo är symboliskt sett oerhört effektfull och det är som besökare svårt att släppa vilken extrem och definitiv innebörd ett kliv ut genom detta valv till en väntande båt innebar för tusentals och åter tusentals människor under flera hundra år.
I husets bottenplan finns i övrigt ett antal extremt trånga celler där slavarna förvarades under de sista veckorna före avresan till den Nya Världen. Männen i en cell för sig, kvinnorna i en och barnen i en - allt på en så minimal yta att man inte ens kan föreställa sig hur det funkade rent praktiskt. Folk måste i stort sett ha sovit stående för att få plats och hur de löste toalettbestyren vill man inte ens tänka på. Det mest osmakliga med byggnaden var dock att slavmästarens egen bostad var belägen på ovanvåningen. Hur hjärtlös kan en människa bli? Lätena av elände måste ständigt ha ljudit in i slavmästarens bostad som verkligen inte kan ha sett slavarna som någonting annat än boskap? Efter alla starka och omtumlande intryck ifrån denna ondskans byggnad kändes det onekligen skönt att slå sig ner på vår guides favoritrestaurang och beställa in lite kall dryck. Vi tackade för rundvandringen, betalade och tog farväl av den avslappnade Mustafa med mössan.
Vår guide hade tipsat om museet i den gamla fästningen på ön och på vägen dit besökte vi marknaden där Matildas kvinnliga vänner ifrån färjekön hade sina butiker. Marknadsbesöket slutade med ett köp hos kvinnan med den lilla dottern som Matilda allra först hade lovat att besöka. Det blev en miniatyrplåtbil som föreställde de senegalesiska färgrika kommunala minibussarna och nu är påtänkt som kompis till mini-rosabussen hemmavid. Därefter flydde vi de affärslystna kvinnorna på marknaden och siktade in oss på den gamla fästningen. Det var nu mitt på dagen och väldigt varmt vilket gjorde att utforskarlusten mattades av så väl framme vid fästningen ångrade vi oss och vände tillbaka till Mustafas favoritrestaurang för att käka lunch.
Rekommendationen vi fått av Mustafa var jätteräkor smaksatta med vitlök. Matilda kombinerade detta med pommes medan jag valde ris. Som bonustillbehör fick jag då även en alldeles fantastisk lökröra. Maten var riktigt bra. Under tiden vi satt där och njöt fick dock en kvinna klädd i grönt syn på oss. Vi hade lovat att återbesöka henne då hon passerades på vägen upp till öns topp. Hon fick nu åter Matilda att lova att hennes butik skulle föräras med ett besök innan vi tog färjan tillbaka till fastlandet. Detta förtog till viss del njutningen - dåligt samvete är uppenbarligen en bra säljmetod och eftersom kvinnan stirrade ut oss under återstoden av vår måltid kunde vi inte smita iväg ifrån löftet.
Så snart vi var färdiga med maten och hade betalat notan dök kvinnan upp igen och nästan drog oss med till hennes butik. Vi kände att vi redan hade handlat tillräckligt mycket souvenirer och hennes butik innehöll verkligen bara skräp. Dessutom stressades vi av alla hennes tjatande grannar och till sist flydde vi nästan hals över huvud ifrån marknadsplatsen. Den tjockaste av kvinnorna ropade upprört efter mig och kallade mig "Mister Funny Man" för att jag inte kom till hennes butik vilket hon tyckte att jag hade lovat. Med andan i halsen skyndade vi ombord på den räddande färjan som strax skulle tillbaka till fastlandet och lämnade Gorée bakom oss för alltid. För oss var det dock en helt frivillig avfärd och vi skulle få återse våra hem men för tusentals människor i historien innebar en påtvingad avresa ifrån denna plats att de aldrig mer skulle få återse vare sig hemkontinenten, familjen eller vännerna. Detta är verkligen en riktigt mörk del av historien.
Tillbaka i Dakar var dags för oss att bli lite mer taktiska vid taxibehov. Istället för att vara bekväma och låta någon av de påstridiga chaffisarna vid färjeterminalen få körningen sneddade vi ut ifrån området och ropade in en taxi ifrån gatan tillbaka till vårt hotell till halva priset. Väl tillbaka på rummet fick Matilda det glädjande beskedet att hon hade kommit in på den utbildning hon sökt till våren. Vi bestämde oss därför för att det trevliga beskedet skulle firas med ett lite finare restaurangbesök ute vid havet på stället där vi föregående kväll hade fått tips om var man kunde hitta en fungerande bankomat. Innan firandet drog igång slappade vi dock ett par timmar och pustade ut efter ett intensivt dygn. Att lämna organiserade Sverige och hamna mitt i kaosets Afrika tar helt klart på krafterna, på ett positivt sätt dock.
Vår listiga plan med att kombinera kvällens lyxkäk med ytterligare ett penninguttag eftersom vi räknat på tok för lågt när vi tog ut stålars förra kvällen blev ett fiasko. Nu fungerade inte maskinen på lyxhotellet nära restaurangen längre och plötsligt befann vi oss åter i den lite stressande situationen att ha dåligt med lokal valuta. Visst hade vi även en del USD som back-up men hittills hade vi sett ytterst få växlingskontor. Nåväl, pengarna skulle räcka ett tag till och en mysig middag skulle detta lilla missöde absolut inte få förstöra. Med raska steg begav vi oss till restaurangen och slog oss ner vid ett av de yttre borden för att kunna njuta av solnedgången över havet i sällskap av god dryck och varandra.
Kvällen var molnfri och vi bjöds på en riktigt vacker solnedgång innan vi beställde in varsin tallrik med carpaccio gjord på fisk som tyvärr smakade väl mycket olivolja. I sanden intill borden anordnade några av de andra gästernas barn en längdhoppningstävling och även om maten inte var perfekt var det riktigt njutningsfullt att sitta där i kvällsmörkret med bästa möjliga sällskap och höra Atlantens vågor slå in mot stranden.
Efter maten tog vi en taxi hem och började ana visst oråd då hotellpersonalen hade satt upp en skärmvägg in mot vår korridor samt en lapp med en text om att det området endast var för hotellets gäster. Mycket riktigt - någon timme senare drog värsta discot igång uppe i takbaren ovanför och extremt hög musik varvades med skratt, skrik och spring i trappan. På något obegripligt vis lyckades vi båda ändå somna till slut någon gång efter midnatt även om det verkligen var en utmaning. Att bedriva hotellverksamhet i Afrika är inte riktigt samma sak som hemmavid.
<- Tillbaka
