Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

09 December
2016-12-12 (18:06)

Bushtaxi. Nämn detta begrepp för valfri die-hard-traveler och han/hon får garanterat något drömskt i blicken och börjar bjuda på sina bästa resehistorier om en punktering i Saharaöknen eller liknande. Seriösa organiserade transporter med buss, shuttle eller flyg kostar ofta en mindre förmögenhet i Afrika men bushtaxi-systemet gör det möjligt för både lokalbor och backpackers att ta sig fram längs kontinentens tveksamma vägsystem. Detta förväntades från vår sida vara ett mindre komfortabelt men rejält äventyrligt och kul resesätt. Exakt hur det låg till kunde vi dock inte veta eftersom ingen av oss egentligen provat på detta förut men under denna Västafrika-tripp fanns två sådana turer inplanerade och nu var det dags att göra debut!

Målet för dagen var Senegals outtalade kultur-huvudstad Saint-Louis som är världsberömd för sin stora internationella jazz-festival. Staden, som är belägen längst uppe i nordvästra Senegal vid Senegalflodens mynning bara 8 km fågelvägen ifrån det norra grannlandet Mauretanien, har också en världsarvslistad stadskärna vilket lockade mig. Dessutom kändes det som att vi gärna ville genrepa med en bushtaxifärd innan det var dags att resa på detta vis med hela bagaget från Dakar till Gambia.

Hålet i väggen där vi tidigare köpt toapapper fick ta ansvar för vår frukostproviantering vilken bestod av en lång baguette och vatten. Vi förhandlade fram en taxi till Dakars förort Pikine (1,2 miljoner invånare) i den hektiska morgontrafiken och inledde sedan en taxiresa på kanske 40 minuter. Längs vägen fick vi se prov på otroligt läcker grafittikonst och dödsföraktande försäljare som vant kryssade sig fram till fots mellan de köande bilarna. Väl framme vid landets stora knutpunkt för långdistanstrafik gällde det att hålla sig lugn i kaoset bland taxichaffisar, bärare och försäljare som såg oss som potentiella kunder.

De här platserna är, om möjligt, ännu mer hysteriska i verkligheten än på film. Vi drog oss undan till en husvägg för att få ryggarna fria och därmed lite mer andrum medan vi mumsade i oss frukosten och diskuterade vår anfallstaktik. Valet föll på att fråga tre, till synes ytterst viktiga, biladministratörer som vi fann stillasittandes med långa namnlistor som de prickade av vid ett runt bord. Vi hade tur för det visade sig att den ena av dem pratade tillräckligt bra engelska för att kunna visa oss i rätt riktning.

Ganska snart fann vi oss själva bli instuvade i en bushtaxi för sju passagerare plus en chaufför. I vår tresits längst bak i bilen var det så lågt i tak att jag kände min något kala hjässa stryka mot taket. Varje gång vi körde över ett fartgupp skulle jag uppenbarligen sitta med svartepetter och riskera rejäla skallskador. En bushtaxi avgår först när den är fylld och mycket överraskande hann vi få en ung vit amerikan som säteskompis - den första vita personen vi sett på denna station - innan bilen i sakta mak rullade iväg ut i Dakars förorter.

Det skulle ta några timmar innan vi tagit oss ut på den verkliga landsbygden och redan vid det laget hade vi för länge sedan tröttnat på bönemässan som chaffisen spelade på högsta volym på radion. När polisbil efter polisbil passerade oss med ljudande sirener och vi visades in till vägkanten började man undra om århundrades bankrån just hade genomförts men det visade sig vara presidenten som liksom vi var på väg norrut och behövde fri lejd. Karavanen med polis- och myndighetsbilar tycktes evighetslång och ungefär i mitten kom en limousine med tonade rutor där den viktige mannen förmodligen satt.

Vi började nu närma oss lunchtid och värmen steg i bilen som tillverkats långt innan luftkonditionering var påtänkt. Bilen rullade igenom byar som generellt sett blev fattigare ju längre ifrån huvudstaden vi kom. På sina ställen övergick stenhusen faktiskt till hyddor och Afrika-klassikern med barn som lekte med rullande däck blev en allt vanligare syn. Detta var absolut Afrika på riktigt, underhållande men krävande.

Ytterligare någon timme senare var det kanske inte så underhållande längre utan bara trångt, obekvämt och svettigt. Den totala körsträckan på 26 mil skulle enligt uppskattningar på nätet ta ca 4h men när vi till sist var framme hade vi suttit snett, obekvämt och varmt i 5,5h. Vi tog farväl av vår amerikanske bänkgranne vars backpack halades ner ifrån bushtaxi-taket och hoppade själva in i en taxi till den historiska stadskärnan som är belägen ute på en ö som sammanbinds med fastlandet med en bro.

Vårt första intryck var att stället kändes lite mer nergånget än förväntat. Förvånansvärt få av de gamla fina koloniala byggnaderna med läckra balkonger hade genomgått renovering på senare tid. Vi försökte få en gratiskarta eller liknande på en turistbyrå utan framgång men blev åtminstone pekade till en bank där vi borde kunna växla våra USD eller ta ut mer lokal valuta. Detta blev dock ett fiasko. Vi fick inte bankomaten att fungera och man ville inte växla våra dollar trots att banken skyltade med växlingsservice. Matilda fick dock syn på en annan bankomat en stund senare där vi hade större framgång vilket var otroligt skönt för nu hade vi äntligen tillräckligt med lokal valuta för återstoden av Senegal-vistelsen.

Nu var det prio att käka för att få tillbaka energin efter den tuffa resan. Vi försökte först på ett ställe som visade sig vara en bar utan kök. En snubbe där sög sig dock fast vid oss och ledde oss vidare till en restaurang där hans bror jobbade. Vi beställde in välsmakande curryräkor med ris och med lite mer energi i kroppen trodde vi oss ta det nyktra beslutet att stanna i Saint-Louis över natten istället för att resa tillbaka till vårt hotell i Dakar vilket var ursprungsplanen. Så blev det inte alls. Bara någon minut senare dök snubben som lett oss till restaurangen upp och sålde in en båttur i sin pirogue (senegalesisk läckert dekorerad motorstyrd jättekanot som används av fiskare) runt ön samt en privat återresa med proffschaffis i en bättre bil till Dakar.

Vi promenerade runt ytterligare en stund i kvarteren med de gamla fina koloniala byggnaderna, knäppte ett par foton och mötte sedan upp snubben med jättekanoten, en styrman och schweizarna Lucas och Dominique som befann sig på en kortsemester i Senegal liksom vi. Tillsammans puttrade vi runt på floden och rundade ön, tittade till en närliggande fiskeby och lärde oss lite mer om omgivningarna. Det var riktigt behagligt att puttra runt ute i vattnet och låta vinden fläkta efter att vi hade svettats så mycket tidigare under dagen men innehållet i själva rundturen var väl i ärlighetens namn inte särskilt fantastiskt.

Innan avfärden hemåt kände vi att det behövdes lite förfriskningar så hela gänget slog sig ner i en bar. Det sköna med Saint-Louis var tveklöst den sköna vibe och avslappnade puls som rådde. Alla lokalbor tycktes vara jazziga hipsters som anordnade konserter och drack öl. Schweizarna som hade anlänt dagen innan oss tycktes redan känna halva stan och vi drogs snabbt med i gemenskapen. En kille som var kraftigt påverkad av något dök upp och hyllade Zlatan Ibrahimovic när han hörde att vi var svenskar. Han var inte den första på denna resan som hade stenkoll på Zlatan och att han kommer från Sverige men han var den första att på egen hand dra upp Malmö FF som var det enda lag han kände till i Sverige. Gissa vem som växte flera centimeter av stolthet? Den här sista halvtimmen av vår blixtvisit i Saint-Louis var tveklöst den bästa men nu började det bli dags att åter förflytta sig söderut och efter att jag fått hedersuppdraget att inspektera vår bil började vi rulla vid 18-hugget.

Att vår chaufför Ali var stolt som en tupp över sin körning gick inte att ta miste på. Han tog en rejäl omvägsvända in i de fattigare kvarteren intill flodmynningen där han själv var bosatt. Vi har aldrig sett så mycket sopor förut som de eviga mängder som dessa människor och deras kringgående getter lever i. Bland sopbergen pågick dock fotbollsmatcher, lekar och vuxet samkväm precis överallt i den senegalesiska skymningen och det var verkligen slående hur mycket mer människor umgås här och har kul tillsammans om kvällarna jämfört med hemmavid där folk sitter gömda i sina hus bakom tv-apparater och smartphones. En av Alis döttrar levererade ett överlevnadskit till honom vid ett snabbt stopp och sedan åkte vi runt i kåkstadsmiljön och vinkade lite till människor som han ville skulle få se honom i den fina bilen innan vi drog iväg söderut.

Äntligen ute på landsvägen kändes det inledningsvis som att vi höll en högre medelfart och gjorde fler omkörningar än på vägen norrut. Rimligtvis tuggade vi i oss ganska många mil under första knappa tre timmarna men när bebyggelsen blev tätare började det också bli trögt att ta sig fram. Hela Afrika hade tydligen begett sig ut på Senegals gator på fredagskvällen. Allra värst var det i en av de lite större byarna där vi fastnade helt med bilen i mer än en halvtimme tack vare den stora fredagsgudstjänsten kl 21. Ali suckade allt oftare uppgivet och vi började kalkylera med att komma hem efter midnatt istället för runt 22-hugget som vi hade hoppats på med detta lite snabbare fordon. Framåt kl 23 svängde Ali in på en bensinmack och vi trodde att han begav sig in för att göra nummer två på stationens toalett men han förklarade senare att han hade behövt stanna för att be.

Vi befarade i samband med bönestoppet på bensinmacken att det fortfarande skulle vara minst 1,5h kvar, annars hade det inte varit lönt med ett stopp utan vi skulle ha kört nonstop till vårt hotell. Antagandet visade sig vara korrekt. Man blev så gott som helt knäckt när en avståndsskylt som deklarerade 50 km till Dakar dök upp (den första avståndsskylt vi sett i Senegal så vi trodde nästan att den var en hägring) och det samtidigt endast gick att köra i kryphastighet i den intensiva trafiken. Som tur var valde Ali en stund senare att ta den öde betalmotorvägen in mot stan och då kom vi snabbt närmare målet. Vi gav honom tuggummi eftersom han verkade rejält sliten och vi var oroliga för att han inte skulle klara att hålla sig vaken när det blev mindre saker att bevaka i trafiken och studerade honom dessutom noga. Med bara några hundra meter kvar blev vi stoppade i en rondell av polisen som hade åsikter om Alis förarhandlingar. Han tvingades kliva ut ur bilen och försvann bort en stund, kom tillbaka och rafsade ihop lite växelpengar som han förmodligen mutade polismannen med och återvände sedan skakandes på huvudet. En minut senare tog vi farväl av honom vid 00:30 efter en evighetsresa på 6,5h. Totalt hade vi denna dag spenderat ca 12h på biltransport (varav en stor del i en obekväm bushtaxi). Semester?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign