Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 December
2016-12-13 (15:06)

Med gårdagens 12h biltransport som ett färskt bagage att bära med sig gällde det att hushålla lite med krafterna och vi tillät oss därför att ta en sovmorgon utan ställd alarmklocka på precis det sätt som normala människor avnjuter en semester. Nu vaknade vi ju ändå ganska tidigt men låg kvar i sängen för att läsa och skriva dagbok fram tills dess att frukosthungern började göra sig påmind. En torr baguette lockade inte särskilt mycket utan vi packade utflyktsväskan för dagens äventyr och drog iväg med en taxi till en gata med ett flertal restauranger och caféer som vi hade passerat några gånger tidigare.

Vi var de enda kunderna på det café som vi valde ut och personalen där tyckte nog att vår beställning var lite märklig när vi, redan någon timme före lunch, pekade in en paj, en gratinerad skink- och lökcrêpes, en chockrosa korv inbakad i en croissant och en chockrosa korv inbakad i ett vanligt bröd. Vi tänkte oss att detta skulle få täcka både frukost och lunch och åt så att vi nästan höll på att spricka. Proppmätta besökte vi sedan också ett närliggande köpcentra där vi hittade en superfräsch stor livsmedelsbutik som till 75 procent tycktes ha en kundkrets bestående av vita gästarbetare. Detta var en utmärkt butik att nödproviantera i och vi köpte på oss några olika sorters kex och bullar. Jag fick syn på Findus fiskpinnar i frysdisken vilket gjorde mig stolt å min forna arbetsgivares vägnar. Finns man i Senegal finns man väl nästan överallt?

Ute på parkeringsplatsen stod en taxichaufför lutad mot sin bil samtidigt som han småpratade med en polis. Han var förmodligen helt säker på att nästa körning skulle vara med matkassar åt någon snorkig rik utlänning när han plötsligt drog värsta vinstlotten och fick ett knappt halvdagspass som förmodligen täckte minst en veckoförtjänst när vi dök upp och ville åka t/r till Lac Rosé, den rosa sjön. Denna sjö ligger strax utanför Dakar i samma riktning fast längre bort än Pikine där vi startat vår bushtaxi-färd under gårdagen. Sista halvan av den timmeslånga taxiresan till sjön gick genom verkligt livliga förorter där vi bland mycket annat passerade djur- och grönsaksmarknader.

Att besöka en rosa sjö fanns egentligen på min agenda redan 2014 när jag avslutade min årslånga resa runt jorden i Australien. Ganska avlägset, strax utanför Esperance i södra Western Australia, ligger den rosa sjön Lake Hillier som fick strykas ifrån min späckade resplan när jag adderade dubbla världsarvs-stopp en bra bit upp i de nordvästra delarna av delstaten. Därför var det en glad överraskning när jag upptäckte att det fanns en rosa systersjö i Senegal som dessutom var betydligt enklare att ta sig till.

Schweizarna vi träffade under gårdagen i Saint-Louis hade berättat för oss att de visserligen kommit ganska sent på eftermiddagen till sjön men att de då inte sett särskilt mycket färg i vattnet så våra förväntningar på dagens utflyktsmål var något nedtonade. Dessutom hade de upplevt souvenir-försäljarna runt sjön som irriterande påstridiga. Vi blev därför positivt överraskande över att i stort sett vara de enda turisterna på plats, knappt se ett spår av några försäljare och dessutom kunde vi uppfatta en klar rödrosa ton i vattnet. Däremot kändes det inte särskilt fräscht att bada ifrån strandkanten så vi lät en snubbe som påstod sig vara en konservator sälja på oss en båttur ut på sjön där färgen skulle vara klarare, badmöjligheterna skulle vara bättre och dessutom skulle vi få se på när en av saltarbetarna ute på sjön demonstrerade hur hans arbete fungerade.

Sjön är bara 1,5 meter djup och har ett tjockt saltlager på botten. Den saknar helt djurliv men mineralrikedomen kombinerat med alger skapar den rosa färgen som verkligen blir tydligare ju längre ut på sjön man tar sig. Vår rorsman var en lokalbo med få tänder och knackig engelska som stillsamt sköt fram båten med en lång stav samtidigt som han berättade om den galna cirkusen som en gång i tiden kom hit varje år. Det var nämligen här, precis bredvid Lac Rosé, som Paris-Dakar rallyt förut hade sin målgång. Man kan ju knappt föreställa sig det intäktsbortfall som människorna runt sjön drabbades av när rallyt flyttade till Sydamerika eftersom säkerheten på några av delsträckorna inte längre kunde garanteras för deltagarna.

Efter en stund kom vi fram till en saltarbetare som stod på sjöns botten och hivade upp de stora saltkristallerna i en jättelik korg och öste över dem i sin båt efter att först ha dragit loss kristallerna ner i korgen med hjälp av en stor pinne. Vi fick känna och klämma lite på några kristaller som såg ut som stora fyrkantiga havssaltsflingor. Saltarbetaren fick en slant av oss som tack för visningen. Det förtjänade han. Dessa arbetare har ett tufft lågbetalt jobb. Dagligen drar de upp nästan ett ton salt ur sjön per person.

Så var det dags för bad! Jag var först med att kravla mig i plurret över båtkanten och Matilda följde snabbt efter. Ingen av oss har besökt Döda Havet men det här är samma typ av upplevelse. Man ligger och flyter som en kork i det salta vattnet och det är riktigt svårt att ta sig upp i en stående position. Bilderna blir dock ännu mer spektakulära här än vid Döda Havet eftersom vattnet är rosa - löftet om en ännu klarare rosa färg mitt ute på sjön stämde verkligen! Tyvärr glömde vi ge fotografen någon av våra mobilkameror så det blev bara foton av oss i sjön med digitalkameran.

Det gäller att vara riktigt försiktig så att man inte utsätter ögonen för det salta vattnet. Under våra mindre graciösa övningar för att ta oss upp över båtkanten igen fick jag lite vattenstänk ifrån Matilda mot kinden. Detta spred sig snabbt mot mitt ena öga och med tanke på hur mycket det fåtalet stänk sved kan man bara föreställa sig smärtan det innebär att stoppa huvudet under vattenytan. Tillbaka på land öste rorsmannen några hinkar med sötvatten vardera över oss och som dricks för hans jobb köpte vi två trästatyer i hans shop som borde göra sig bra hemma i vardagsrummet. Vi räknade nämligen med att merparten av intäkterna för turen hamnade i helt andra fickor.

Sammanfattat kan man säga att utflykten vida överskred våra förväntningar. Detta var verkligen en cool och väldigt annorlunda upplevelse som varmt rekommenderas och det finns inga skäl att betala för en organiserad dyr utflykt som tar en till den rosa sjön eftersom det är enkelt och mycket billigare att fixa turen själv. Lac Rosé ligger listat som ett potentiellt framtida senegalesiskt världsarv och jag tycker absolut att denna, nästan världsunika plats, förtjänar en utnämning. Kanske skulle en plats på UNESCOs världsarvslista också kunna stoppa den tråkiga utvecklingen med flera hotellbyggen runt sjöns kant som just nu pågår.

Vår chaufför hade stannat och väntat på oss som avtalat och konstigt vore det annars eftersom han endast fått en mindre förskottsbetalning. Taxiresan hem var egentligen ganska händelselös. Vi fortsatte genom taxirutorna att imponeras av de otroligt färgstarka och vackra klänningarna alla kvinnorna här bär, även till vardags i de mest fattiga områdena. Antalet mönster och modeller tycks oändliga och vi kan inte minnas att vi någon gång hittills sett två likadana klänningar eller den minsta smutsfläck på en av dem trots att kvinnorna ofta rör sig i ganska skitiga miljöer. De skarpa färgerna går dessutom otroligt snyggt ihop med den släta bruna hyn. Generellt sett är genomsnittskvinnan här riktigt vacker och stilfull oavsett på vilket socialt trappsteg hon befinner sig. Samtidigt tycks de flesta män fullständigt ointresserade av att klä sig snyggt. Man kan förstå att de fattigare männen inte har mycket annat val än kläder skänkta av biståndsorganisationer ifrån västvärlden (tröjor med tryck som listar Tumba kommuns värde-ord varvas med gamla Liverpool-tröjor där spelarnamnen på ryggarna för länge sedan lagt fotbollsskorna på hyllan) men även de rikare herrarna verkar ofta helt ointresserade av kläder och plaggen är ofta skitiga. Märkligt att det kan skilja sig åt så.

Under den sena eftermiddagen hängde vi på hotellets takterass där vi också käkade lite senare på kvällen. Osannolikt nog började vi få slut på lokala pengar igen och eftersom vi hade ganska bra koll på prisbilden uppe på taket kändes det som ett lämpligt alternativ så att våra pengar säkert skulle räcka fram till gränsen nästa morgon. Matilda valde en riktigt god pizza och jag beställde in en lasagne som visade sig vara vegetarisk men den fick ändå godkänt. Innan läggdags packade och förberedde vi så gott det bara gick. Inför äventyrliga långdistansturer likt den som väntade tidigt nästa morgon vill man exempelvis gärna sprida ut pengar och kreditkort ifall saker försvinner. Nöjda med organisationen ställde vi till sist alarmet, konstaterade hur lyckligt lottade vi är som får uppleva alla dessa fantastiska saker, fenomen och sevärdheter och somnade sedan in i drömmar om rosa sjöar.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign