Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

11 December
2016-12-15 (19:53)

Ingenting går upp mot en riktig äkta äventyrlig roadtrip! Bunta ihop ett gäng människor i en kärra, ta sikte på horisonten och låt bilen föra gruppen till destinationen med blandade små äventyr på vägen. Vill man göra situationen extra extrem förläggs scenen till Afrika, bilen tillåts vara det absolut risigaste som går att uppbringa och medpassagerarna är fullständigt främmande men ytterst färgstarka profiler med unika karaktärsdrag. En heldag med sådana förutsättningar måste väl bli ett minne för livet?

Bushtaxi-genrepet inför dagens äventyr med t/r-resan till Saint-Louis två dagar tidigare hade bidragit med ett flertal lärdomar varav vikten av att starta tidigt kanske var allra viktigast. Vår avresa var tänkt att inledas strax efter kl 06 på morgonen men vi stötte på patrull redan innan vi hunnit lämna hotellet. Managern för Hotel du Phare, som vi varken träffat eller pratat med tidigare, visade sig vara ansvarig för nattväkteriet och han vägrade släppa ut oss med motiveringen att vi endast betalat en del av vår räkning. Tydligen hade den första depositionen vi betalat inte registrerats någonstans och därtill hade vi av någon anledning inte debiterats riktigt hela beloppet när vi bad om att få betala den totala hotellnotan efter vårt första bankomatbesök. Det blev en massa tjafs men vi vägrade ge med oss om den oregistrerade depositionsbetalningen.

Hotellmanagern provade med den oväntade taktiken att gå på toaletten mitt i den hetsiga dialogen utan framgång och till slut betalade vi mellanskillnaden till totalbeloppet och kände att vi gjort rätt för oss. Det avtalades att managern skulle höra av sig till kvinnan som tagit emot vår depositionsavgift (men inte svarade i telefon så här tidigt på morgonen) och sedan återkomma till oss via mail om det fortsatt rådde tveksamheter kring våra betalningar. Summan av den tråkiga incidenten var att vi åkte på 40 minuters försening redan innan vi hunnit lämna hotellet och dessutom nu hade riktigt klent med stålars. Ett par ytterligare oväntade utgifter skulle sätta oss i en ganska prekär situation men vi bedömde att kassan på fickan borde räcka fram till gränsen.

En söndagsmorgon i Dakar innebar uppenbarligen extremt mycket mindre trafik än vanligt men vi hade ändå inga bekymmer med att ropa in en taxi. På väg ut till stationen i Pikine körde vi igenom ett nöjeskvarter där nattklubbarna fortfarande höll öppet strax före kl 07 på morgonen. Afrikanerna kan verkligen konsten att partaja natten lång. Precis som ute på vägarna var det mycket glesare än senast med folk på stationen där vi köpte på oss vatten och utan större problem frågade oss fram till en bushtaxi med siktet inställd på Banjul, Gambias huvudstad. Innan vi åkte till Senegal hade jag läst att man bara kunde få transport till den senegalesiska gränsstaden Karang ifrån Dakar men amerikanen vi delat bushtaxi med till Saint-Louis hade upplyst oss om Banjul-förbindelsen och här var den.

Vi var bilens första resenärer och betalade 15 spänn extra vardera för att få de bästa sittplatserna i mellansätet. Rutinerade bushtaxi-passagerare helt enkelt! Dessutom fick vi betala en liten slant extra för våra backpacks. Sakta men säkert fylldes bilen på med andra resenärer och strax före 08:30 var vi redo för avfärd vilket innebar att tiden vi förlorade i betalningsdispyten hade återvunnits i ett snabbare arrangemang vid busstationen och vi var nu faktiskt hyggligt med tidsmässigt jämfört med vad vi tänkt oss. Bilen kunde enbart startas med hjälp av puttning och även om det vore fordonets enda lilla defekt skulle man kanske vara något orolig över huruvida monsterfarkosten skulle kunna ta sig hela vägen till Gambia. Nu var det inte så utan det var faktiskt riktigt svårt att hitta någonting alls i denna bil som var helt. Men så var ju priset också bara en tiondel av en flygresa och äventyret lockar ju alltid...

Bilen kunde som sagt endast startas med hjälp av puttning och varken motorhuven eller bakluckan gick att stänga ordentligt vilket fick till följd att chaffisen då och då tvingades stanna bilen för att trycka till dessa luckor. Chaffisens egen dörr gick bara att stänga om han först liksom lyfte upp den och sedan tryckte till dörren med en riktigt rejäl smäll. Vi snackade inte små enkla stenskott i framrutan utan hela högersidan var i princip glassplitter som i hörnen lagats lite provisoriskt med tejp. Bilen var så lastad med packning att det inte skulle varit möjligt att se bakåt i backspegeln inne i bilen (om någon sådan backspegel funnits) och då skulle ju sidobackspeglarna kunnat vara till god hjälp om de hade varit hela men nu bestod de bara av halva glasskivor. Bilbälten kunde man bara drömma om och fartmätaren var absolut stendöd och signalerade att vi stod stilla fastän vi rörde oss framåt och bensinmätaren stod oavbrutet och skakade frenetiskt mellan trekvarts och halv tank, även när bilen tankades helt full efter de första kilometerna ute på Dakars vägar. Dessutom var det ett glapp i bilradion vilket gjorde att chaffisen då och då tvingades ta ut den och sedan försöka att försiktigt lirka den i rätt läge. Detta bara som ett axplock av bilens synliga fel. Ändå rörde vi oss som sagt framåt.

Stämningen i bilen var redan i ett tidigt skede på topp. Eftersom våra medresenärer var gambier pratades det en del engelska i bilen och det var framförallt en lång herre med svart hatt och vit skjorta som styrde upp presentationsrundan och såg till att alla mådde bra. Ingen av de andra verkade ha gjort denna resa förut och viss förvirring tycktes råda runt vad som gällde, när man kunde tänkas komma fram och huruvida det skulle vara några stopp längs vägen. En annan stor profil var Matildas granne i vårt säte i mitten. När chaffisen satte igång bilens radio (predikan, vad annars?) kontrade han genom att fiska fram en egen medhavd bärbar batteridriven radio av den typen man ställde i sommarstugan på 80-talet. Den handskrivna prislappen på rosa papper (ca 50 spänn) satt fortfarande kvar på radion för att signalera dess oerhörda värde och med lite god vilja kunde man höra musik ifrån en radiosändning någonstans i bruset. Grannen verkade dock otroligt nöjd med den ljudkvalitet radion erbjöd och skruvade upp volymen, tryckte högtalaren mot sitt ena öra och diggade med.

Även utanför vår lilla instängda värld i skrotbilen hände det naturligtvis saker. Exempelvis passerade vi en gigantisk get-marknad där budstrider om getterna tycktes pågå mest överallt. Efter att vi lämnat Dakars förstäder och kommit ut på landsbygden var det dock samma, tämligen enformiga, savannlandskap som gällde mest hela tiden. I de ganska få byarna såg vi stora köttstycken hänga på tork och bli marinerade av vägdammet samt en massa människor längs vägkanten som alltid i Afrika. Efter ett par timmar övergick savannen i ett delta där landtungan vi körde på tycktes bli smalare och smalare fram tills dess att den tog helt slut och det bara fanns vatten framför oss den närmaste kilometern. Där ute i ingenstans parkerades bilen i en nyss påbörjad kö och vi fick gå av för att vänta på en liten bilfärja som ingen nämnt i texterna jag läst om denna transportväg söderut.

Eftersom det bara fanns en färja och den ganska nyss avgått fick vi stå rätt länge i skuggan och tugga på våra medhavda kex och vänta samtidigt som vår chaffis försökte fixa de mest akuta problemen med bilen. Den lilla slitna bilfärjan erbjöd ett begränsat antal flytvästar som Matilda och jag överlät åt de icke simkunniga ombord. Det gick inga vågor och var inte längre till land än att vi skulle kunna simma den sträckan så vi kände oss ändå helt lugna. På andra sidan sundet fortsatte bilfärden med den betydande skillnaden att det nu hunnit bli väsentligt mycket varmare och temperaturen i bilen var därför inte alls lika behaglig som tidigare. Matildas bänkgranne försökte åter få fart på stämningen i farkosten genom att plocka fram sin radio med den raspiga musiken och mannen med den svarta hatten bidrog med några underhållande skrönor men värmen tog ändå effektivt död på den verkliga entusiasmen i bilen.

Så kom vi fram till gränsövergången mellan Senegal och Gambia. Kännetecknande för gränsposteringar mellan u-länder är att de alltid är skitiga och lite obehagliga. Kvinnor med tjocka sedelbuntar kretsar runt en likt gamar framför ett döende byte och erbjuder svartväxling, bärare samt folk med väskvagnar som försöker sälja sina tjänster och naturligtvis en alltid lika dålig skyltning. När vi hade stämplat oss ut ur Senegal och skulle stämplas in i Gambia fick vi kliva in i ett grönmålat stenhus där två mörka gångar ledde in till till två ännu mörkare rum. I det ena blev vi inskrivna för hand i en enormt stor liggare och i det andra rummet stämplades våra pass. Man kunde se ifrån den ena gången till den andra och i ytan mellan dem var en fängelsecell där en fånge låg fastkedjad på det skitiga golvet. Lusten att skämta med personalen i byggnaden var minimal.

Våra gambiska medpassagerare hade glidit igenom gränspassagen mycket enklare och snabbare än oss och redan hunnit förhandla till sig en fortsatt biltransport. Vi frågade dem varför eftersom vi menade att vår bil skulle gå hela vägen till Banjul men de bara skakade på huvudet och skrattade. Nu stod de faktiskt och väntade på oss eftersom de av någon anledning kände ansvar för sina exotiska svenska medpassagerare. "We do this together" utropade mannen i den svarta hatten som om det vore en högtidlig profetia. Tyvärr visade det sig inte vara möjligt eftersom så stora bilar inte fanns tillgängliga så vi blev ändå tvungna att dela upp oss inför den nästföljande etappen.

Matilda och jag fick följa med en transportansvarig till en parkeringsplats ett hundratal meter bort där vi stuvade in vårt bagage i en lite dyrare taxibil som skulle avgå med bara oss i den utan att vi väntade på att bilen fylldes upp i den pressande hettan. Denna etapp var inte mer än en knapp halvtimme lång men vi hann ändå med att passera ett flertal vägspärrar med beväpnade vakter. Det har nyligen valts en ny president i Gambia som ännu inte har tillträtt posten och för att säkerställa lugnet i landet har armén beordrats ut på vägarna. Än så länge agerar de ganska passivt och de vinkade lugnt förbi oss vid varje spärr utan att märkbart bry sig. På något obegripligt vis lyckades vi faktiskt komma fram till färjeläget i orten Barra innan mannen med den svarta hatten, radiomannen och våra andra kumpaner. Vi fick syn på dem innan de såg oss och jag ropade "Where were you?" vilket direkt fick dem att skina upp i stora leenden. De hade nog varit lite oroliga över hur det skulle gå för oss och såg i det närmaste chockade ut över att vi redan var på plats.

Vi hade växlat en del svenska pengar till gambiska redan hemma i Sverige och fick nu nytta av dem när vi först handlade vad som visade sig vara en förvuxen bit sockerkaka i ett stånd och sedan löste biljetter till färjan. Även här skrevs våra passnummer in för hand i en enorm liggare innan vi visades ut till en stor och nästan öde väntsal med sittplatser både inomhus och utomhus. Tyvärr hade färjan till huvudstaden Banjul gått alldeles nyss och vi skulle få vänta ett bra tag på nästa tur. Hatt- och radiomannen lyckades förhandla till sig en alternativ köplats utanför vänthallen till skillnad ifrån oss som fick köa tillsammans med den stora pöbeln. Mittemot oss i väntrummet utomhus satte sig två yngre kvinnor som smygfotograferade oss med sina mobiltelefoner. Att döma av blickarna vi fick även i övrigt verkade vi faktiskt vara en betydligt mer exotisk syn här i norra Gambia, ett område dit ganska få turister kommer, än någon annanstans tidigare på resan.

Det kom att dröja 2,5 timmar innan nästa färja gick och när vi väl tagit oss ombord var det slut på sittplatser. Nu gjorde det inte särskilt mycket eftersom själva båtfärden ifrån Barra till Banjul bara tog en dryg halvtimme. Under tiden vi var ute på vattnet gick solen ner och vi roade oss med att ta skyline-bilder av Banjul för att fördriva tiden. I samband med att båten lade till i huvudstaden valde vi att ta det lugnt för att slippa trängas med folkmassan med våra backpacks på ryggen. Vi kom då i samspråk med en man som ville köra oss i taxi till vårt hotell och stolt visade upp sitt körkort samt pekade ut var hans taxibil skulle stå parkerad.

Nu var det ju rätt lustigt att snubben visat upp sitt körkort för när vi kom fram till taxin som hade körts fram till den absolut bästa platsen var det hans polare som körde. Duon var riktigt skön och turades om att guida oss i mörkret längs Banjuls gator så att vi verkligen inte missade någon viktig byggnad - säkerligen med hopp om att vi skulle tycka att de var så bra att vi skulle anlita dem för fler rundturer senare. Boendet vi hade bokat på nätet var beläget i Bakau som ligger längs kusten inte särskilt långt utanför huvudstaden. Hotellkomplexets namn är African Village och vi hittade faktiskt stället genom att söka på Vings olika hotellalternativ i Gambia för att säkerställa en viss kvalitetsnivå, stämma av vilket av dessa alternativ som var billigast och sedan gå in och boka rum på hotellets egen hemsida.

Det fanns en hake med vår bokning på African Village som gjorde oss nervösa. Vi hade inte hade lagt en förskottsbetalning på ett endaste öre och därför var vi osäkra på hur bindande vårt bokningsavtal var. Vi hade visserligen fått en automatgenererad bokningsbekräftelse ifrån någon skum bokningstjänst som återgav det löjligt låga priset 1015 sek för sex nätter (170 sek/natt) för ett dubbelrum med fläkt och frukost men vid tre tillfällen hade vi försökt återkonfirmera bokningen via mail utan att få svar och de telefonnummer som angavs på hemsidan fungerade ej. Det kändes som att de kunde ha spekulanter som skulle kunna vara beredda att betala mer för vårt rum och då vinner alltid den största plånboken.

Nu fanns faktiskt vår bokning registrerad men endast som ett singelrum. Lyckligtvis hade vi bokningsbekräftelsen utskriven där det tydligt stod angivet ett totalt pris för två personer och personalen fick därför, utan särskilt stora protester, se till att fixa ett sådant rum åt oss. De löste detta hyggligt snabbt och verkade ganska imponerade av att vi rest landvägen ifrån Dakar över dagen för att komma till deras hotell - det verkade aldrig riktigt ha hänt förut och det kan man ju förstå på ett charterhotell. Rummet vi fick var lite av ett måndagsexemplar där belysningen inte fungerade, toaletten knappt gick att spola och fläkten saknades. Problemen rättades till efterhand (det krävdes dock ett par försök för att få fram en fungerande fläkt) och efter varsin uppfriskande dusch käkade vi kvällsmat på hotellet. Det skulle verkligen bli spännande att se poolområdet och stranden i dagsljus nästa morgon! Nu skulle det dock bli otroligt skönt att sova efter en äventyrlig roadtrip som totalt pågått i ungefär 12 timmar. Vilken fantastisk upplevelsedag! Igen!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign