Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

15 December
2017-01-04 (20:50)

Lam hade noterat att vi inte var särskilt imponerade av kvällsmaten på vårt Guesthouse i Guinea-Bissau under gårdagskvällen och föreslog att vi skulle skjuta på frukosten tills vi var i Senegal. Det förslaget köpte vi även om det kunde dröja ett tag. Först skulle vi ju göra ett skolbesök vilket på förhand var en av utflyktens absoluta höjdpunkter. Bekymret var bara att vår chaffis inte dök upp på avtalad tid. Först väntade vi utanför boendet en bra stund och sedan förflyttade vi oss till Lams favoritplats i Sao Domingos (där han hade spanat efter kvinnor under gårdagen när vi slappade på rummet i väntan på kvällsmaten) vilket var ett par sneda bänkar mitt i byns viktiga trevägskorsning som gör orten till en knutpunkt. Men vår inhyrda bil förblev utom synhåll.

Ju längre tiden gick ju mer stressad blev Lam som själv tidigare visat att han hade stor respekt för avtalade tider till skillnad från väldigt många andra människor bosatta på denna kontinent. Det märktes också att vår guide redan nu började bli hungrig och att det byggde på hans stressnivå. Under gårdagen hade vi sprungit på en av fröknarna på en skola han tagit turister till förut och då avtalat om att komma till hennes skola på besök men nu improviserade Lam istället fram ett annat skolbesök på nära gångavstånd. Undervisningen för de små barnen hade ännu inte hunnit börja när vi kom dit utan alla barnen befann sig ute på skolgården och åt någon sorts enklare frukost. Det tog inte många sekunder innan vi hade ett hundratal ögonpar som stirrade på oss med största nyfikenhet. Vad skulle dessa bleka figurer göra här?

En otroligt söt pojke hade fullt bestyr med att lyckas packa ner en baguette, som förmodligen skulle sparas till en eller flera ännu hungrigare familjemedlemmar, i sin skolväska. Han lyckades precis få ner den i väskan innan fröknarna ropade in barnen för att påbörja lektionerna lite tidigare än vanligt så att vi skulle få se hur de har det i sina två lektionsrum. Skolan var byggd på traditionellt vis av mörk lera och de små skolsalarna saknade belysning vilket gjorde att det var ganska mörkt. I båda salarna bjöds vi på sång av de blyga men charmiga barnen och sedan överlämnade vi de gåvor vi haft med oss ifrån Sverige i form av pennor, suddgummin och pennvässare.

Tyvärr talade ingen i personalen något språk som vare sig vi eller Lam behärskade vilket gjorde det svårt att kommunicera. Vi hade gärna velat berätta lite om vilka vi var och varifrån vi kom men det blir lite svårt på enkelt teckenspråk. Dessutom var det uppenbart att Lam var rejält stressad av situationen med den försvunnen chaffisen och kanske ännu mer av att han var hungrig så hela skolbesöket blev lite snabbare avklarat än vad vi hade tänkt oss. Hade det inte varit för det fantastiska mötet med alla barnen kvällen innan skulle vi förmodligen känt viss besvikelse jämfört med våra förväntningar men nu kunde vi acceptera att skolbesöket blev väl snabbt genomhastat.

Gemensamt tog vi nu beslutet att börja gå genom byn längs huvudvägen i riktning mot gränsen i jakt på någon som kunde ge oss en skjuts den sista biten. När vi kom förbi skolan vi egentligen skulle besökt blev det lite pinsamt för Lam eftersom den fröken han avtalat möte med fick syn på honom och han ropade då att vi skulle komma förbi lite senare (lögn). Några steg senare passerade vi en radiostation som vår guide pekade ut samtidigt som han berättade historien om en norsk turist han hade haft med sig till byn ett par år tidigare. Norrmannen hade, efter att ha frågat en anställd på platsen om lov, fotograferat radiostationens logotype på husväggen föreställandes en krokodil med solglasögon. Detta "varumärkesintrång" hade lett till arrestering, ett par timmar i en fängelsecell och avslutningsvis 300 EUR i böter. Min kamera fick efter denna berättelse ligga kvar i väskan under resten av vistelsen i landet.

Plötsligt dök vårt fordon upp på vägen och Lam rusade fram och stoppade bilen. Vår chaffis var i godan ro på väg till vår mötesplats drygt en timme försenad. Han skyllde på att det varit mycket trafik - en helt absurd men väldigt rolig ursäkt eftersom det på den tio minuter långa vägsträckan max passerar ett fordon i minuten. Strax därefter var vi åtminstone tillbaka vid gränsen där Matilda och jag var tvungna att tvätta händerna vid en speciell kran med rent vatten som placerats ut av Unicef. Den senaste stora ebola-epidemin i Västafrika spred sig aldrig så här långt åt nordväst men det finns naturligtvis en rädsla i ett land likt Senegal som har omfattande affärsförbindelser med övriga världen att få in den fruktade sjukdomen över gränsen.

Lams bil stod kvar där vi hade lämnat den en dag tidigare och efter att vi stämplat ut oss ur Guinea Bissau och fått stämplar in i Senegal rullade vi snabbt vidare norrut i utflyktsbilen. Den här dagen var den militära närvaron i den tidigare rebelliska Casamance-regionen möjligtvis ännu påtagligare än dagen innan men undantaget en mindre muta till en sliskig snubbe i Hawaii-skjorta längs med vägen i den dammiga regionshuvudstaden Ziguinchor handlade det endast om att snabbt bli framvinkad, ibland efter att vi visat våra pass, i de många vägspärrarna.

Eftersom vi oftast rest längst ganska trafikerade vägar i Västafrika hade vi under denna resa inte sett mycket annat djurliv än den boskap lokalbefolkningen höll sig med vilket oftast var getter. Nu fick vi dock vid ett tillfälle se en stor flock babianer vid vägkanten och drabbades av lite dåligt samvete över att vi käkat upp deras ap-kusiner ett dygn tidigare. Det märktes att Lam var extremt hungrig nu för han körde bara fortare och fortare fram till byn där han tänkt köpa de köttbaguetter till frukost han inte kunde sluta prata om. Precis som föregående dag anlände vi dock efter att hans favoritbaguetter tagit slut och vi fick åter hålla tillgodo med de vegetariska baguetterna. Detta var inget som störde mig och Matilda då vi tyckte att bönröran i dem var supergod men det gick verkligen att ta på sorgen och besvikelsen i Lams ansiktsuttryck.

I en mindre, slumpmässigt utvald, by stannade vi till för att överlämna de allra sista leksaksbilarna till en grupp chockade men lyckliga barn. De kommer nog alltid att undra vad som egentligen hände då en vit skäggig man stövlade ut ur en bil som precis hastigt bromsat in för att dela ut leksaker innan han snabbt åkte vidare. Det fanns ganska mycket militärer i byn och Lam tyckte inte att vi skulle fotografera eller dröja oss kvar onödigt länge vilket vi naturligtvis respekterade. Vår guide hade för övrigt börjat hämta sig efter frukostbesvikelsen och nu haglade hans sexskämt vilket till en början hade varit kul men nu nästan började gå till överdrift.

Därför kom gränsövergången till Gambia som något av en befrielse. Det glada och skämtsamma gänget med gränsvakter som dagen innan ifrågasatt varför vi lämnade deras fina land undrade om vi haft det trevligt i Guinea-Bissau och hälsade oss varmt välkomna tillbaka. Lam övergick ifrån sina sexskämt till att ännu mer intensivt diskutera politik med allt och alla utmed vägen och det var helt uppenbart att en ny anda låg i luften. Det sensationella valutfallet någon vecka tidigare hade definitivt även fått de utposterade militärerna att vädra en bättre framtid och med undantag av en riktigt sur vakt (som Lam tvingades muta) vinkade alla patruller glatt förbi oss även i Gambia, möjligtvis för att merparten av dem tycktes känna den snacksalige Lam sedan tidigare.

Efter en timmes transport i Gambia var vi tillbaka vid vårt hotell och därmed var det dags att ta farväl av vår karismatiske guide som älskar att semestra i Skandinavien och faktiskt planerar en tur till Danmark till sommaren. Han är en av få människor i den här delen av världen som förstått vad turism går ut på och det monopol han skaffat sig i regionen på turer likt denna gör att han kan ta rejält betalt. Tveklöst är det dock så att om vi någon gång återvänder kommer vi absolut att anlita hans tjänster igen och det kändes rejält vemodigt att ta farväl.

Ännu hade vi bara hunnit någon timme in på eftermiddagen och därför passade vi på att sträcka ut oss i varsin solstol och njuta av faciliteterna på The African Village. När det blivit lite svalare en bit in på eftermiddagen kunde man slå sig ner vid den mysiga runda baren intill poolen och avnjuta några kalla Julbrew till happy hour-pris vilket var en möjlighet jag naturligtvis inte missade. Några av de extrema stammisarna pratade om tider som varit i Gambia och charter-idyllen omkring oss var åter ett faktum. Av vår intensiva och extremt äventyrliga tur till en exotisk destination två länder bort som få människor överhuvudtaget hört talas om återstod nu bara minnena. Det kändes lite konstigt när kontrasten blev så extrem.

Till kvällsmat valde vi ännu en gång att återbesöka vår favoritrestaurang The Big Tree. Det var tredje gången vi var där - vi som alltid suckar åt charterturisternas önskan om att återkomma till samma platser höll på att förvandlas till två praktexemplar själva. Dessutom beställde vi vitlöksräkor precis som senast vi var där, makalöst! Servitrisen undrade dock vad de gjort för fel som inte fått besök av oss under gårdagskvällen och vi fick förklara att vi varit i Guinea-Bissau och käkat apa istället. Det verkade imponera måttligt på henne. Eftersom maten ännu en gång var väldigt bra bestämde vi oss för att slå på stort inför vår sista kväll och förbeställde hummer. Inte ens den jobbiga inkastaren som åter försökte få kontakt med oss på restaurangen kunde få oss på dåligt humör. De senaste två dagarnas äventyr och den goda maten som nu avrundade allting på bästa vis hade gjort oss på ett fantastiskt humör. Vilka otroliga upplevelser vi fått vara med om!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign