Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2017-04-17 (21:24)
Det tillhör ovanligheterna att våra resplaner inte går i lås trots att vi nästan alltid reser i egen regi. Just den här dagen verkade det dock som förgjort redan ifrån början. Abu Dhabi var ett avklarat kapitel fastän vi egentligen inte sett särskilt mycket av huvudstaden i Förenade Arabemiraten men hur vi än sökt på nätet och i guideböckerna hade vi inte hittat något ytterligare i staden som lockade. Istället var planen att plocka upp en förbokad hyrbil på flygplatsen och genomföra en roadtrip rakt österut genom öknen för att besöka den världsarvslistade oasen i Al Ain och sedan fortsätta över gränsen till Oman där vi tänkt oss att ta ett dopp i Gulf of Oman före solnedgången. Så blev det inte.
I hotellets reception hade vi fått reda på att det skulle bli dyrare för oss att åka buss än taxi till flygplatsen eftersom vi saknade busskort! Så absurt kan det vara i ett land där bränsle- och arbetskraftskostnaderna är obefintliga. Taxichauffören blev lite förvirrad av att vi inte ville till avreseterminalen med vårt bagage utan till ett parkeringshus men vi hamnade ändå ganska rätt och letade oss fram till hyrbilsfirman Budget. Vår bil var, som ofta förut, bokad via webbsidan Holiday Autos vilket aldrig brukar leda till bekymmer men den här gången ville Budget-personalen skylla alla bekymmer på webbsidan. Tveksamt.
Det började med att den asiatiska kvinnan bakom disken hade svårt att hitta vår bokning i systemet och uppenbarligen inte hade någon bil förberedd åt oss. När hon till sist hittade bokningen upptäckte hon att vi hade förbeställt en gps vilket hon inte kunde erbjuda oss. Redan här kände man lite oro i magen, bilkörning genom öknen utan gps - tänk om vägskyltarna bara är på arabiska när man kommer utanför storstadsregionerna? I vår bokningsbekräftelse ifrån Holiday Autos hade det stått tydligt att bilen fick köras över gränsen till Oman men när jag nu, som en sista kontrollfråga ville ha detta bekräftat, visade det sig ställa till med oerhörda bekymmer. Enligt henne behövdes diverse förbeställda försäkringspapper och andra specialdokument som hon absolut inte kunde fixa fram och skulle vi över till Oman redan samma dag skulle vi behöva åka till ett annat Budget-kontor i Dubai för att hämta dokumenten. Dessutom påstod hon att förutsättningarna för utländska medborgare förändrats alldeles nyligen och att vi bara skulle kunna korsa gränsen vid Hatta långt norr om Al Ain. Det är klart att vi skulle dubbelkollat detta tidigare men bokningsbekräftelsen hade gett oss en så falsk trygghet att vi inte riktigt hade reflekterat över att gränsövergången med hyrbilen skulle vara ett bekymmer.
Vi bestämde oss för att skippa planerna på att besöka Al Ain och istället köra direkt norrut för att hämta våra dokument i Dubai och sedan ta vägen via Hatta till vårt förbokade boende i Oman. Vi fick den måttligt service-inriktade kvinnan bakom disken till att kontakta det andra kontoret så att de skulle förbereda för vår ankomst men när vi försökte få en vägbeskrivning och adress till kontoret i Dubai stötte vi på bekymmer och hon och hennes indiske kollega (som nu blandat sig i vår konversation) undvek frågorna. De rekommenderade en gps-app som vi laddade ner och till sist fyllde indiern i en adress i appen samt påstod att vi bara skulle behöva trycka på en knapp för att aktivera vägbeskrivningen när vi kom ut ur parkeringshuset.
Indiern gjorde en inspektion av bilen tillsammans med oss och sedan gav vi oss nästan iväg. Vi kom nämligen bara till utfarten där vi utan parkeringsbiljett omöjligt kunde ta oss ut ifrån parkeringshuset. I med backen, en massa krångel och tillbaka upp på rätt våningsplan. Tillbaka vid Budget-båset visade det sig att man, utöver parkeringsbiljetten, även glömt ge oss kopior på diverse nödvändig hyrbils-dokumentation likt exempelvis kopian på besiktningen. Hela grejen började likna en fars och massor med dyrbar körtid hade hunnit flyta iväg innan vi till sist äntligen rullade norrut mot Dubai.
Att köra bil i Förenade Arabemiraten visade sig vara tämligen okomplicerat. Motorvägarna består av massor med filer och folk är tillräckligt rädda för polisen och ordningsmyndigheterna för att hålla hastighetsbegränsningarna. Visserligen är det ganska tätt med bilar men trafiken flyter på fint och så länge man är beredd på att medtrafikanterna ofta tycks föredra att köra om på insidan så går allt bara fint. Utsikten är däremot inte mycket att hurra över. Landet är kliniskt befriat ifrån grönska så alla passager som inte redan är bebyggda och där inte byggnations- eller vägarbeten pågår kan klassas som torr öken. Ganska sällan rör det sig om vacker öken med sanddyner utan för det mesta är det grå dammig sand så långt ögat kan nå. Jag har aldrig förut sett en tråkigare landsbygdsmiljö!
Egentligen var det väl givet att det skulle bli bekymmer med att hitta till Budget-kontoret i Dubai. När vi försökte starta appen där indiern skrivit in adressen fick vi ingen träff och försöken att öppna upp roamingen på mobiltelefonen för att googla destinationen belönades inte heller med någon relevant träff. Vi fick istället tillgripa en plan B vilket var att köra till Budget på flygplatsen i Dubai och försöka få hjälp därifrån. Den kontrastfyllda upplevelsen att äntra Dubai i bil söderifrån var minnesvärd. På bara någon minut förvandlades miljön utmed vägen ifrån att bestå av evig öken till att bli ett hav av fantasifulla skyskraps-konstruktioner i stål och glas. Dubai lär sannolikt bjuda på världens mest moderna och spektakulära skyline och när öknen nyss varit vår enda vän blev hela upplevelsen att kryssa fram mellan skraporna extra cool.
Den internationella flygplatsen i Dubai är sammanvuxen med staden och omfattande vägarbeten i dess absoluta närhet gjorde bilkörningen i området rejält knivig. Inte blev det heller lättare när det fanns tre olika terminaler att välja på och vi inte hade en aning om till vilken vi skulle i den täta trafiken. Vi valde att sikta på terminal 1 men just som vi hade passerat avfarten till terminal 3 såg vi skyltar där innanför till hyrbilsgaraget. Man gör inte en u-sväng på en motorväg utan vi fick glatt försöka vända via en avfart strax därefter och upptäckte då att en påfart i motsatt riktning saknades. Mycket trixande och körning på känsla av förflyttning mot rätt väderstreck ledde till att vi åter närmade oss flygplatsen en stund senare men då lyckades vi missa avfarten till terminal 3 som skyltades onödigt otydligt. Ytterligare loop-körning på känsla krävdes och via en passage i ett bostadsområde där vi följde efter en taxi som förhoppningsvis var på väg bort ifrån villorna hittade vi åter till flygplatsen och in på terminal 3-området där vi tvingades ta ett par extra varv eftersom skyltningen även där var klart tveksam. Fullständigt genomsvettig kunde jag till sist parkera bilen i ett parkeringshus intill hyrbilskontoren.
Vi hittade alla stora hyrbilsfirmor i parkeringshuset likt Herz, Avis, Europcar, Sixt och en massa lokala firmor. Men Budget fanns inte där. En representant ifrån ett annat bolag meddelade att de fanns att hitta borta vid terminal 1. Luften gick ur oss. Vi tittade snabbt på varandra och var direkt överens. Ödet ville inte att vi skulle till Oman den här gången. Det var redan lunchtid och vi skulle först behöva ta oss till rätt terminal (vilket vi lärt oss den hårda vägen inte var särskilt enkelt). Där skulle vi behöva förklara vårt ärende och få en ny adressuppgift någonstans i Dubai som vi sedan skulle ta oss till för att få rätt dokument. Därefter skulle vi köra rakt igenom öknen till gränsen och ta oss an en inte helt okomplicerad gränsövergång med bil för att sedan ta oss igenom ett bergspass och nå Omans kust. Där skulle vi inte hinna ta något dopp i havet innan solen gått ner och vi skulle behöva lämna igen redan nästa förmiddag för att hinna tillbaka till Dubai. Dessutom hade rutten redan lagts om så att vi missade världsarvet Al Ain på vägen. Vi gav upp. Oman förtjänar mer tid än så och det ska vara kul på semestern.
Istället käkade vi lunch på en enklare asiatisk restaurang på flygplatsen samtidigt som vi lade nya planer för de närmaste två dagarna. Med en redan betald hyrbil vore det fånigt att bara stanna kvar i Dubai och vi hade faktiskt ett par tänkbara intressanta platser listade i landet. Dessutom hade jag, som inbiten statistikfåne, fått för mig att vi borde besöka alla sju emirater som tillsammans bildar nationen Förenade Arabemiraten. Om man såg den här dagen som en transportdag kunde vi ta oss via motorvägen utmed kusten genom flera emirater till den mest nordliga utav dem, Ras Al Khaimah (ofta förkortat RAK), redan denna eftermiddag och sedan köra turiststoppen under en loop tillbaka till Dubai nästa dag. Matilda googlade snabbt fram och bokade ett boende i vår prisklass som hade både pool och gym och sedan bar det av igen i vår hyrda Toyota Yaris.
Norrut ifrån Dubai var det nästan konstant bebyggelse och svårt att förstå var en ort började och en annan slutade. Vi passerade igenom den helt torrlagda emiraten Sharjah som man inte ens får lov att frakta alkoholhaltiga drycker genom och rullade sedan in i den allra minsta emiraten Ajman. En stund senare nådde vi Umm Al Quwain och först i denna emirats norra delar började bebyggelsen avta för att ersättas av det torra dammiga ökenlandskap vi kände igen ifrån förmiddagens bilkörning och det landskapet fortsatte sedan in i Ras Al Khaimah.
RAK var ödsligt och man fick verkligen känslan av att besöka den norrländska kusinen även om guideboken beskrev denna arabemirat som en blomstrande uppstickare. Inte ens den vidsträckta huvudorten kändes som en riktig stad i jämförelse med syskonen söderöver utan var mer i stil som en vidsträckt amerikansk förort. Skyskraporna var få, rondellerna var många och trafiken var betydligt lugnare. Vi hade tagit några kartbilder på Google Maps och detta i kombo med att slå på navigering på en mobiltelefon i någon minut räckte för att hitta fram till vårt hotell Al Dar Inn. På en dag hade vi, inklusive Abu Dhabi och Dubai, avverkat sex av de sju arabemiraterna. Statistikern inombords gnuggade händerna av upphetsning trots att vi missat både ett tänkt världsarv och ett nytt land. Ibland får man tåla att planerna spricker och göra det bästa av situationen istället.
Vi stövlade rakt in i en kaotisk arbetsplats när vi klev in genom hotellentrén. Ett myller av indier målade väggar och golv i ljusblått och poolen som skymtades på innergården var tömd på vatten. Den absoluta känslan var att hotellet var stängt för renovering men en man bakom receptionsdisken vinkade på oss och hade blykoll på vår färska bokning som han hade printat ut och stolt viftade med. Vårt rum var fullt godkänt och vi lade oss nästan direkt på sängen och tog en siesta. Trots att vi nästan enbart suttit i en hyrbil hela dagen hade det varit en dag fylld av anspänning, koncentration och beslut. Vilan var välförtjänt.
Instinktivt ville man ligga kvar och sova när alarmet på mobiltelefonen gick igång en timme senare men efter en tuff kamp med John Blund tog vi oss upp ur sängen. I Lonely Planet beskrevs ett trevligt stråk i RAK utmed havet som påstods vara fullt av kiosker och restauranger vilket lät som en perfekt måldestination för solnedgångsspaning och kvällsmat. Vi försökte googla fram var detta skulle vara och memorerade kartan. Teoretiskt skulle det inte vara så svårt att hitta rätt men i praktiken hamnade vi istället i ett halvkaotiskt indiskt gästarbetar-kvarter med gropiga grusvägar och först efter ett antal felnavigeringar kom vi till en vägsträcka längs kusten som vi körde fram och tillbaka utmed en bra stund innan vi hittade till en restaurang.
Vi slog oss ner till bords strax före solnedgången. Temperaturen var mycket behaglig, vågorna slog med jämna mellanrum in mot kusten och bredvid oss rökte en annan gäst en på väldoftande vattenpipa. Till kvällsmat käkade vi smaskiga kyckling- och biff-fajitas med grönsaker och även om vi befann oss på en helt annan plats än vad resplanen angav var känslan av semester påtaglig. På något vis kände vi oss stolta över hur vi effektivt tacklat dagens motgångar och vid flera tillfällen lugnt resonerat oss fram till utmärkta reservplaner. Vi har blivit till ett riktigt bra rese-team som tillsammans löser invecklade situationer och sällan har långt till skratt ens när det är frustrerande, rörigt eller bara konstigt. Det finns lärdomar i allt som går fel och idag hade vi samlat på oss flera stycken.
Mätta och belåtna åkte vi tillbaka till hotellet. På vägen stannade vi till vid ett shoppingcenter och handlade frukost till morgondagen på Carrefour så att vi snabbt skulle kunna ta oss iväg nästa dag. Vart vi då skulle visste vi inte riktigt ännu men det fanns ju fortfarande några timmar kvar att bestämma sig på. Ibland blir en roadtrip som allra bäst när resplanen inte är riktigt spikad. Så intalade vi oss att det skulle bli nu.
<- Tillbaka
