Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

14 April
2017-04-19 (20:27)

Jag vaknade tidigt och under tiden Matilda låg och sov intill passade jag på att göra den research som krävdes inför dagens roadtrip nu när vår resplan kastats omkull och vi inte befann oss i Oman som planerat utan i Ras Al Khaimah (RAK, Förenade Arabemiratens eget Norrland). I mina reseanteckningar hade jag markerat ut ett par destinationer som kunde vara intressanta om vi fick tid över och det var dessa noteringar som nu dammades av. Under gårdagen hade vi besökt sex utav de sju emiraterna i landet och jag kände bestämt att resan inte skulle bli komplett om vi inte lyckades checka av den sista. Det fick bli en grundförutsättning för dagens rutt. Vi hade därtill gått miste om havsbad i Gulf of Oman men detta borde absolut kunna åtgärdas eftersom den återstående emiraten, Fujairah, har en kustremsa mot denna del av den Indiska Oceanen. En rutt växte fram och jag tog foton på några vägkartor. Lagom tills dess att Matilda vaknade fanns en färdig plan att presentera som jag fick godkänt för. En ny äventyrlig roadtrip väntade!

Så snart vi hade satt i oss vår enkla frukost rullade vi ner resväskorna till receptionen för att checka ut. Det som under gårdagen varit kaosets boning med ett myller av indiska målare som cirkulerade runt och balanserade på stegar var denna morgon förvandlat till en behaglig nymålad himmelsblå reception och innergårdens pool hade fyllts med vatten. Scenförändringen var verkligen total! Vi tackade för oss och hoppade in i bilen med siktet inställt på bergen i horisonten. Under gårdagen hade vi, trots att vi suttit i en bil genom en stor del av landet under en ansenlig del av dagen inte sett mycket annat än byggnader och en evig platt grå öken. Först med fem minuter kvar av gårdagens bilresa hade bergen dykt upp i horisonten, nästan som en hägring. Denna dag skulle de bli en ständig följeslagare och bjuda på en välkommen förändring i det annars så enformiga landskapet.

Hajarbergen, eller Stenbergen, är en bergskedja huvudsakligen bestående av kalksten på den Arabiska Halvön mellan Förenade Arabemiraten och Oman. Det mesta av bergskedjan ligger innanför Omans gränser men några toppar tillhör Förenade Arabemiraten, däribland landets högsta berg Jebel Jais vars topp mäter nästan 2000 möh och faktiskt inte så sällan täcks av snö under vinterhalvåret. Eftersom det finns lite för mycket oljepengar att sätta sprätt på i detta land har man fått för sig att anlägga en fin asfalterad serpentinväg upp till toppen och man har i dagsläget fått till de första 3/4 i kördugligt skick. Den estimerade kostnaden bara för vägbygget är 700 Msek och i framtidsplanerna finns därtill tankar om hotell, linbana, golfbana och en skidbacke med konstsnö i detta svulstiga och typiskt galna oljemiljardärs-projekt.

Idiotin till trots så kändes det svårt att motstå frestelsen att bestiga berget med bilen och på vägen skulle vi få uppleva magnifika vyer. Vi hade inga problem med att hitta rätt och till viss del hjälpte det att trafiken ut ur staden var oerhört begränsad eftersom det var en fredagsmorgon (fredagen är vilodagen inom islam). Ganska snart navigerade vi fram i dalgångarna mellan bergen på en acceptabel asfaltsväg med varningsskyltar för vilt springande getter. Getterna dök upp lite varstans och korsade vägen när de kände för det så det gällde att vara rejält uppmärksam. När vägen till sist började stiga uppåt övergick vägen till tre filer (två uppåt) och en helt perfekt asfalt. Vi befann oss då mycket nära Oman fågelvägen.

Vägen slingrade sig tålmodigt uppför berget. Det var onekligen ett i det närmaste perfekt stycke ingenjörskonst och utsikten blev mer och mer spektakulär ju längre upp vi kom. Det var väldigt lite trafik men hände då och då att vi fick möte av bilar på väg ner från berget. Vid ett par tillfällen passerade vi också cyklister på väg upp. Vissa såg starka och oberörda ut i värmen (35+ grader) medan andra tycktes vara nära döden. Jag kan förstå att många cyklister ser detta som det ultimata bergsklättrings-träningspasset med tanke på det fina underlaget och de läckra vyerna men Matilda delade inte riktigt den förståelsen och kallade cyklisternas projekt för galenskap.

Vid vårt första fotostopp fick vi sällskap av två indier i medelåldern som var helt upptagna av sin stora dagsutflykt. Vi fnittrade hela tiden i smyg åt herrarna och spekulerade vilt i hur länge de planerat denna utflykt, sparat pengar, brett smörgåsar och bränt cd-skivor att spela upp i bilen. För poppa loss gjorde de verkligen! Strax efter att Matilda hjälpt dem med fotografier i alla möjliga vinklar hoppade de in i sin bil och maxade nästan bilstereon. Givetvis såg vi att de hade parkerat även vid nästa fotostopp. Indierna ville ha en så komplett fotodokumentation av sin stora äventyrstripp till Hajarbergen som möjligt. Vi körde vidare och någon annan fick hjälpa dem med parfotograferingen just här.

Något fotostopp senare hade Matilda fått syn på en intressant vagn på andra sidan av parkeringen. Det visade sig att en entreprenör kånkat med sig en kaffemaskin upp på knappt 1500 meters höjd och nu erbjöd mig just precis den service jag hade drömt om den sista timmen. Vackra vyer, rätt sällskap och en kopp kaffe - en utflykt blir inte bättre än så! Bara några hundra meter längre fram längs vägen var det avspärrat. Vi klev ut och knäppte några sista bilder. Samtidigt svängde en väldigt bekant bil in på parkeringen. Indierna hade anlänt och de lät sig inte nedslås av vägspärrarna utan började nästan genast själva klättra vidare uppför berget. Ingenting kunde stoppa dem på deras stora dag men Matilda och jag kände oss fullt nöjda med vad vi hade fått se och lät bilen rulla ner i dalgången igen.

Nästa mål på turen var att checka av den sista saknade arabemiraten Fujairah. För att ta oss dit kan man säga att vi behövde runda ett hörn av Hajarbergen genom att köra mot sydost och sedan ta sikte på staden Dibba i landets nordöstra hörn. Med bergen nära inpå blev det en läcker körsträcka och när havet slutligen uppenbarade sig framför oss var man nästan beredd att ta tillbaka alla gårdagens påståenden om hur bedrövligt tråkig miljön i detta land är. Efter att vi hade passerat Dibba och följde kusten mot Gulf of Oman i en böj söderut kändes det som att vi hade kommit till en annan värld som mer påminde om Franska Rivieran än den öken vi vant oss vid under gårdagen. Arabiska Rivieran helt enkelt.

Enligt Lonely Planet finns Förenade Arabemiratens finaste stränder i den lilla kustbyn Al Aqah som därmed var vår givna destination. När vi kom dit inledde vi med ett tankstopp samt varsin baguette på Subway innan vi bokstavligen körde bilen ut på stranden så att det bara var femton meter kvar ifrån den parkerade bilen till strandkanten. Det var ljuvligt att kliva ut i vattnet och svalka sig. Dessutom kändes det som lite utav en revansch efter gårdagens uteblivna bad i Oman. Nu fick vi åtminstone bada i samma hav och sannolikt vid en finare strand.

Så fort man lämnade havet var värmen tryckande och eftersom vi inte hade tillgång till parasoll eller annan skugga blev vi inte så oerhört långvariga i Al Aqah, ett par dopp fick liksom räcka. Därefter fortsatte vi att följa den trevliga kuststräckan söderut ner mot Fujairahs huvudort. Strax norr om staden kom vi in i ett område med vad som på avstånd såg ut som vita jättesvampar men visade sig vara enorma cisterner fyllda med olja spridda över ett stort område och i ett enormt antal. Nästan två miljoner fat olja anländer varje dag till denna plats via en 370 km lång pipeline ifrån landets öken i väst. Det är helt svindlande mängder men efter att ha sett alla dessa gigantiska vita cisterner tror jag på siffrorna.

Nu svängde vi av från kusten för att köra rakt genom landet till Dubai. Vi inledde med att klättra över en ny del av Hajarbergen, passerade ett par enorma vägarbeten, tog varsin glass på en bensinmack och körde sedan igenom en riktigt vacker öken med sanddyner av samma typ som vi hade åkt jeep över ett par dagar tidigare. Jag var lite nervös över att köra till Dubai Airport igen men den här gången visste vi åtminstone att det var terminal 1 vi skulle till och det kom att visa sig att min oro varit obefogad. Vi kom rakt fram till målet, lämnade in bilen och satt snart i en taxi på väg till Citymax Hotel Bur Dubai.

Klockan hade inte hunnit bli så mycket så vi passade på att besöka hotellets utmärkta gym innan vi fräschade upp oss för kvällens äventyr ute på stan. Tanken var att vi skulle bekanta oss med en uråldrig arabisk tradition vilket är marknadshandel i trånga, nästan labyrintliknande kvarter kallade souqs. Dubais mest kända souq är Deira guldsouq och det var dit vi bad taxin köra oss när vi äntligen lyckades vinka in en bil. Första intrycket var stor besvikelse. Butikerna, med undantag av den precis intill där vi blivit avsläppta av taxin, sålde precis allt annat än guld men när vi sökte oss längre in i kvarteret hittade vi till rätt gator och fick uppleva vår mest glansiga och gnistrande kväll någonsin. Säkert hundratals små och stora butiker sålde guld i sådana extrema mängder och former (läs gigantiska smycken) att det var svårt att ta in. När man slöt ögonen fortsatte det liksom bara att gnistra och glimma. Eftersom guldet dessutom är med osedvanligt höga karat ser det nästan fejk ut för oss som är mer vana vid 18 karats guld än 20-22.

Vi valde att nöja oss med fönstershoppande i de flesta fallen och gick bara in i några större butiker med mycket folk, allt för att slippa jobbiga försäljare. Några butiker hade även en del silver till salu men annars var det guld i alla möjliga former som gällde. I ett skyltfönster fotograferade vi världens tyngsta guldring vilket var en riktigt mäktig pjäs. I nära anslutning till marknadsområdet för guld skulle även kryddmarknaden finnas. Vi hittade den till sist längs ett par undangömda och lite lugnare små gator. Hos kryddförsäljarna var saffran i lösvikt från Iran den dominerande lockvaran men de flesta saluförde också en hel del annat som exempelvis solrosfrön, peppar, kanel och kardemumma.

Nu började hungern trycka på samtidigt som vi kunde konstatera att området var kliniskt befriat ifrån såväl restauranger som taxibilar. Ett flöde av turister rörde sig dock ner mot floden där de hoppade på ett slags träbåtar som fungerande som lokaltrafik och via olika linjer forslade folk över och längs med floden som skiljer stadsdelarna Deira och Bur Dubai åt. Vi bestämde oss för att spontant hoppa på en båt och se vart vi hamnade efter att vi fått reda på att överfarten för oss båda totalt sett skulle gå på 5 sek. Båtturen var faktiskt en trivsam liten upplevelse och dessutom ett smidigt sätt att ta sig fram.

Ifrån vår flodbåt hade vi i mörket fått syn på en välbesökt restaurang med flodterass som såg fantastiskt mysig ut. Vi skyndade dit och fick bord ute på terassen efter en kortare stunds väntan. Matilda beställde in kycklingkebab och jag valde nötkebab. I väntan på maten satt vi och såg på alla upplysta kvälls-kryssningsbåtar (traditionella träfarkoster kallade dhows) som passerade. Det såg också väldigt mysigt ut. Vi var båda mycket nöjda med kvällsmaten och när vi tryckte oss in i taxin tillbaka till hotellet kunde vi ännu en gång konstatera att vi nog ibland hinner med att se och uppleva mer under en semesterdag än vad många andra, med helt andra preferenser, lyckas få avklarat under en hel semestervecka.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign