Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

02 Februari
2018-02-05 (18:28)

Tanken var att detta skulle vara en nästan händelselös transportdag men det blir ytterst sällan som man tänkt sig här i livet. När dagen till slut var avverkad hade vi hunnit med en rejäl dos dramatik men också fått ett fint kvitto på att vi båda gift oss klokt vilket egentligen är den ultimata starten på en bröllopsresa. Men för att förvilla läsaren så lite som möjligt avverkar vi händelseutvecklingen kronologiskt och när dramatiken väl slog på är jag övertygad om att det kommer framgå tydligt.

När jag vaknade ombord på planet efter några timmars slummer befann vi oss i luftrummet strax öster om Angola någonstans mellan Kongo och Zambia. Det skulle komma att dröja ytterligare någon timme innan frukosten serverades ombord och under tiden hann jag med att spela Tetris, Sänka Skepp och Vem vill bli miljonär på skärmen i stolsryggen framför mig. Så kan man också starta upp en fredagsmorgon drygt 10 000 meter över Afrikas inland.

Matildas flygrädsla har blivit väsentligt lindrigare efter alla flygningar vi hunnit med de sista åren och självklart påverkades vi båda av viss turbulens under natten men den här landningen slog ändå alla rekord i en positiv bemärkelse! Hon förstod knappt att vi hade börjat gå ner för landning och fattade definitivt inte att vi hade gått ner i backen i Johannesburg så den vanliga oron för landningen hann aldrig ens slå på. Numera flyger Matilda dessutom tablettfritt till skillnad från tidigare då hon kunde vara helt dåsig och vimsig av sina specialkurer så det är en ganska anmärkningsvärd utveckling till det bättre.

Viss kö till passkontrollerna får man oftast leva med men det gick ändå hyggligt smidigt att ta sig in i landet. Desto svårare var det istället att hitta till hyrbilsfirmorna eftersom skyltningen till dessa, i mån av existens, visade olika instruktioner på varje våningsplan. Vi åkte upp och ner i hissarna tillsammans med bagagevagnen och tappade värdefull tid och när vi väl tagit oss fram till Europcar var det en lång kö för att få ut bilen. Den mörka krullhåriga kvinnan med stor bakdel som till sist skulle ge oss hjälp hade dessutom tagit alla instruktioner om att aldrig stressa på jobbet på yttersta allvar. Hon lyckades exempelvis gå så långsamt mellan skrivaren och förvaringsutrymmet för gps-utrustning att vi hade hunnit jogga runt hela Johannesburgs flygplats på samma tid.

Från landningen tills vi satt i vår hyrbil hann det gå två timmar och då kom ändå våra väskor ut direkt på bagagebandet. Stora bakdels-kvinnan hade naturligtvis en frustrerande stor roll i detta tidstapp och när vår gps nu räknade på hur lång tid vi hade på oss till Krugerparkens portar innan de stängde för kvällen insåg vi att det började bli svettigt. Ynkliga tio minuters marginal i Afrika skojar man liksom inte med och att köra för fort så att man blir stoppad av polisen är definitivt inte ett alternativ i ett land som Sydafrika.

Det var jag som satt bakom ratten och puttrade ut i vänstertrafiken i Johannesburg. Vi hade skönt nog varit noga med att boka en automatväxlad bil för att göra tillvaron som chaufför lite enklare, det räcker liksom med att alla spakar sitter på fel sida! Att dessutom växla manuellt med vänstern hade varit lite väl onödigt avancerat. Utskrivna kartor i kombination med bilens gps hjälpte oss lyckligtvis att hitta ut på rätt vägar direkt och ganska snart lämnade vi huvudstadsregionen och styrde rakt österut i 120 km/h på en motorväg i godkänt skick. Skillnaden mot hemmavid är att man i innerfilen inte så sällan får se upp för gångtrafikanter, stillastående fordon och traktorer så det går verkligen aldrig att slappna av. Det har varit mycket rubriker i media hemmavid på senare tid om den pågående torkan i Sydafrika, framförallt i Kapstaden, men även här kunde man märka att det var torrt. Ett alldeles gult, platt och tråkigt gräslandskap var vårt sällskap under de första timmarna men så sakteliga blev landskapet mer grönt och böljande.

Vi hade kanske nått halvvägs till Krugerparken när det helt plötsligt började rycka häftigt i bilen. Min första tanke var att vi hade fått punktering men Matilda menade på att jag kanske körde på några räfflor längs vägkanten. Tyvärr var det inte fallet utan punkan var ett definitivt faktum och jag styrde ut bilen till sidan av motorvägen. Där rök den chansen att hinna i tid till parken tänkte jag först och började samtidigt som jag klev ur bilen bekymra mig över att vi inte hade köpt något vatten och nu skulle stå ute i värmen.

Vänster bakdäck såg ut som om någon gått loss på det med en motorsåg. Som tur var hade eländet skett på en raksträcka så alla bilar som skulle passera vårt fordon borde hinna upptäcka oss i tid men man känner sig ändå väldigt utsatt på en motorväg. Vi hade också sett hittills på resan hur många trafikanter gärna lade sig innanför innerfilen och om en sådan aktör inte var tillräckligt uppmärksam kunde det gå helt åt skogen. För att minska risken öppnade vi upp bagageluckan och drog ur all packning för att få fram varningstriangeln som Matilda gick iväg och ställde upp bakom bilen samtidigt som jag släpade fram reservdäcket och verktygslådan. Denna lilla insats var tillräcklig för att svetten skulle börja rinna, det är ju mitt i sommaren här och solen stod på. Som tur var kom det lite fläktande vind så att det inte blev ohållbart men å andra sidan blåste dessa vindpustar ner varningstriangeln vid ett par tillfällen innan Matilda fick 100% rätt på konstruktionen.

Nu var det dags att samla sig till familjeråd och vi hade en hel del att grubbla över. Jag har tummen mitt i handen och har aldrig bytt ett däck i mitt liv men har stått bredvid min far ett par gånger när han förklarat processen och fattar möjligen grundprinciperna. Matildas bakgrund var liknande med skillnaden att hon inte har tummen mitt i handen, varit mer aktiv i träningsprocessen och att hon säkert förstått grundprinciperna. Summan av bytta däck för oss två i livet på helt egen hand var trots allt ändå noll! Nästa faktor som påverkade var hur utsatt bilen stod. Det var med rädsla för livet man befann sig i eller omkring den stillastående bilen på motorvägen. Det skulle räcka med en något ouppmärksam förare för att ett däckbyte skulle sluta i katastrof. Vårt resonemang landade i att säkerheten alltid går först och vi bestämde oss att först försöka med ett möjligt alternativ - assistansservice.

Jag rotade fram ett telefonnummer till Europcar och fick faktiskt svar efter några signaler. Kvinnan i luren var måttligt hjälpsam och hördes så dåligt på grund av motorvägens buller att jag tvingades luta mig in i bilen för att kunna prata med henne. Hon menade på att vi befann oss mitt ute i ingenstans och att det skulle ta tid att få dit hjälp innan hon kopplade bort mig en stund för att försöka få tag på någon. Några minuter senare var hon tillbaka och beklagade att hon ännu inte rönt någon framgång. Hon dubbelkollade mitt mobilnummer och lovade återkomma snarast.

Vi bestämde oss för att göra några andra kloka saker så länge. Jag hoppade in i bilen och körde den ytterligare några decimeter närmare kanten som sluttade nedåt mot gräset vid sidan för att minska risken för en olycka. Därefter lastade vi in all packning i vårt bagage igen så att förbipasserande inte skulle frestas onödigt mycket till ett rån eller liknande. Vi var trots allt två strandade vita med en uppenbar mängd prylar (och säkert några värdesaker) som signalerade en möjlighet till ett enkelt brott. Vi behövde inte understryka att vi var turister därtill. Bara någon kilometer tidigare hade det dessutom varit gott om gångtrafikanter längs motorvägen som inte verkade ha det särskilt gott ställt och ibland gör som bekant tillfället tjuven.

För att sätta oss i säkerhet så länge klev vi upp på gräsvallen intill motorvägen och väntade på telefonsamtalet. Solen började nu bli en faktor att ta med i kalkylen och ganska snart fick jag gå tillbaka till bilen och rota fram solskyddskrämen så att vi kunde smörja in oss. Det fanns bara eviga vidder av torrt gröngult gräs som beboddes av stora ettriga myror omkring oss så att gå någonstans för att få hjälp var inte heller ett alternativ. En äcklig svart larv attackerade Matildas lår ifrån ingenstans och hon bjöd på resans första insektsskrik. Att sitta ner i slänten innebar mindre fläktande vind och telefonen var fortsatt tyst. Visst var det några timmar fortfarande tills dess att det skulle bli mörkt och läskigt på riktigt men vi kände att vi var tvungna att göra något och omvärderade situationen igen. Beslutet föll på att faktiskt göra ett däckbytesförsök!

Så jag körde upp bilen igen ifrån den sluttande kanten ut mot vägen så att det skulle bli möjligt att hissa upp den med domkraften. Matilda lade sig på knä vid bilen och började jobba medan jag noga bevakade vägen och beordrade henne ut till kanten så fort jag fick syn på något fordon som såg farligt ut i innerfilen. Hon lyckades fästa domkraften och hissa upp bilen och sedan hjälptes vi åt med att lossa bultarna, sätta på reservdäcket och fästa det. Hela manövern gick ändå ganska fort och jag kunde bara häpnas över hur handlingskraftig min hustru är samtidigt som jag tackade min lyckliga stjärna för att punkteringen var på rätt sida av bilen ut mot vägkanten. Ut med packningen igen, in med det förstörda däcket, verktygen och varningstriangeln. Sedan in med packningen en gång till och iväg! Puh!

Adrenalinpåslaget släppte ganska snart efter att vi kommit iväg. Jag hade varit sjukt orolig för Matilda när hon nästan ålade sig in under bilen och fått en massa skräckscenarios på näthinnan kopplade till de stora lastbilar som dånade fram i innerfilen då och då. Nu var det så att tårarna nästan kom! Vi gjorde high fives för att fira framgången och konstaterade att som ett par är vi ändå grymma i stressade situationer. Vi bibehåller alltid lugnet och resonerar oss fram till gemensamma beslut och undviker att bli arga på varandra eller drabbas av panik. På något sätt löser sig alltid saker då och episoder som denna svetsar bara samman oss ytterligare. Matilda fick sedan ringa till Europcar och avboka hjälpärendet innan vi började fundera över vart vi skulle ta vägen. Vi var nu så sena till Krugerparken att portarna skulle vara stängda för kvällen och fick hoppas på att de ändå kanske släppte in oss om vi kunde ange särskilda skäl.

När kvinnan bredvid mig i bilen började rota i papperna ifrån Krugerparken inträffade något unikt. Hon hade läst in felaktig information ifrån en informationsfolder! Frågan är om detta någonsin hänt förut? Detta var i vilket fall ett ypperligt tillfälle! Det var nämligen på morgonen grindarna öppnade 5:30 och inte på kvällen som de stängdes vid denna tid utan då gällde 6:30 och vi hade enligt vår gps uppåt en tjugo minuters marginal på rätt håll! För säkerhets skull ringde Matilda också och kollade läget och tidsangivelsen stämde. Det avtalades att om vi såg ut att missa stängningstiden kunde kanske en specialuppgörelse kunna fixas för oss mot en liten extra kostnad nu när vi hört av oss i tid och förklarat läget.

Landskapet omkring oss blev allt grönare och allt trevligare. Dalgångar med banan-, vin- och majsodlingar varvades med mindre bergsklättringar, byar och någon mindre stad. Hastighetsbegränsningarna blev tuffare men tidsschemat höll fint. Däremot började det bli riktigt jobbigt att köra eftersom punkteringsstoppet hade sugit så mycket energi. Dessutom var vi båda törstiga och hungriga men eftersom tiden var så knapp undvek vi att stanna. Det enda man vet i Afrika är att saker alltid tar längre tid än man tror. Till sist, efter ungefär fem timmars körsträcka och en knapp timmes punkteringsstopp, kom vi fram till parken där vi blev inskrivna innan vi kunde köra de sista kilometerna till Skukuza Rest Camp där vi bokat boende i två nätter. Vi hann knappt komma innanför grindarna innan vi fick syn på tre zebror inne i buskagen och ganska snart därefter fick vi syn på en elefant. Efter ett helt dygn på resande fot var vi plötsligt mitt inne i en safariupplevelse!

Skukuza är en av Krugerparkens största och mest populära camper. Vi kom fram dit och checkade in. Istället för att lasta av vårt bagage vid boendet körde vi direkt till affären och inhandlade förnödenheter och sedan köpte vi ganska dåliga hamburgertallrikar i en take-away som just höll på att stänga. Det smakade ändå himmelskt med mat och det var fantastiskt att hälla i sig dryck!

Därefter var det dags att inspektera vårt boende. Vi hade i vanlig ordning valt budgetalternativet vilket den här gången innebar ett permanent stående tält med en riktig trädörr och två överraskande sköna sängar samt en fläkt modell större. Boendet var över förväntan och fullt tillräckligt för oss liksom de gemensamma dusch- och toalettutrymmena femtio meter bort som hölls superfräscha av ivrig engagerad personal. Efter ett dygns resa och stor punkteringsdramatik var vi riktigt trötta och så fort förberedelserna inför morgondagens tidiga safari var klara gick vi till sömns. Så härligt att vara på plats, nu skulle det här äventyret börja på riktigt!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign