Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 Februari
2018-02-06 (15:41)

Samlingen till vår morgonsafari i Krugerparken var utsatt till 04:15 och ska man hinna med att att äta frukost och gå på toaletten innan får man snällt ställa klockan på 03:45. Semester var det ja! Solen hade inte ens börjat fundera på att gå upp men trots den extrema samlingstiden var stämningen bredvid vårt safarifordon uppsluppen och förväntansfull. Som vanligt när Matilda är inblandad sker allting med list och planering och hon räknade noga ut vilka platser som borde vara bäst som vi därför skulle sikta in oss på. När vi sedan fick bakläxa vid deltagaruppropet för att vi inte hade fyllt i en blankett beordrades jag ombord för att säkra platserna samtidigt som hon skötte de administrativa bestyren. Totalt var vi knappt tjugo personer som samsades om utrymmet i det öppna fordonet. Safarin kunde börja!

Normalt sett är morgonsafaris bäst eftersom många djur är som mest aktiva innan middagshetten slår på. Inledningsvis var det dock väldigt händelselöst och när guiden bromsade in för att lysa på en kanin kändes det desperat och fånigt. Bara några minuter senare låg det dock två lejonhannar på vägen framför oss och då blev det genast ganska mycket häftigare. Grabbarna, som sannolikt var bröder om man valde att tro på guiden, såg något magra ut men tillståndet var inte förtvivlat och de var våldsamt ointresserade av oss.

En stund därefter började solen titta fram. I ett buskage dök en elefant upp som markerade ett utfall mot oss vilket till Matildas stora nöje fick mig att rygga tillbaka. En liten stund senare skymtade vi en skygg noshörning ytterligare en bit in i buskagen och därmed blev jag den första i vår duo att färdigställa The Big Five här i livet. Ni har koll på Big Five väl? Elefant, Buffel, Leopard, Lejon och Noshörning. Matilda hävdar ju med bestämdhet att det vilar en leopardförbannelse över henne och det är ju klart; har man lyckats besöka Masai Mara i Kenya, Ngorongoro i Tanzania och Queen Elisabeth Park i Uganda utan att lyckas få syn på rackaren börjar man ju undra. Lägg därtill att vi tillsammans kuskade runt i två hela dagar i Yala (som är världens leopardtätaste naturpark) på Sri Lanka utan att hitta katten så börjar man förstå vad hon menar.

Men inte ville den ge sig tillkänna denna gång heller. Zebra, antilop, impala och en massa annat av det mer vanliga djurlivet passerade revy innan turen var slut men förbannelsen höll i sig. Efter morgonsafarin stack vi bort till restaurangen och intog en second breakfast innan vi återvände till vårt tält för en stunds tupplur. På området skulle det finnas två swimmingpooler och planen när vi vaknade några timmar senare var att ta oss till den närmaste poolen för att fördriva den varmaste delen av dagen där. Ombytta och taggade med varsin handduk under armen lyckades vi på något vis gå fel och hamnade vid shopen och restaurangen istället. Nu när vi ändå var där beställde vi in varsin toast till lunch, tittade på klockan och konstaterade att vi kanske skulle lägga om våra planer?

Under morgonsafarin hade vi insett att man fick köra med privat bil även på grusvägarna i parken vilket vi hade trott var förbjudet. Dessutom var dessa i så pass bra skick att vår hyrbil skulle kunna hantera dem. Istället för att boka in ytterligare safaris eller andra aktiviteter under eftermiddagen skulle vi kunna köra iväg och jaga den där leoparden på egen hand. Vi tog några foton på en karta, studerade var leoparder synts till de senaste två dagarna och körde sedan iväg på vår egen lilla expedition. Så häftigt på något vis att kuska runt på safari själva, skulle det kanske kunna vara metoden för att ta död på Matildas förbannelse?

Eftersom vi kom iväg så tidigt som runt 14-hugget fanns det inte mycket aktivt djurliv att titta på i middagshettan inledningsvis. Saker och ting började väl egentligen inte lossna förrän vi fick syn på en häftig bro som vi körde ut på över en nästan uttorkad flod. Därifrån fick vi på långt håll syn på två giraffer, mitt livs första faktiskt och när vi skulle vända tillbaka och köra över bron igen fick jag syn på en trafikskylt till destinationen vi ändå var på väg emot fast nu istället via en omväg på en grusväg dit knappast många andra fordon borde hitta. 35 km lång skulle sträckan vara vilket passade oss perfekt och vi rullade in på vägen och såg sedan enbart en handfull bilar de närmaste timmarna.

Djurlivet längs grusvägen på andra sidan floden var det dock inget fel på. Det kändes nästan som att allt jag beställde levererades på ett silverfat. Ett gäng giraffer på nära håll, en gigantisk flock zebror som möjliggjorde att vi kunde ta de obligatoriska "zebra-crossing-bilderna" när djuren passerade över vägen rakt framför oss samt ett flertal fina elefanter. Höjdpunkten längs grusvägen byggdes upp enligt ett perfekt manus. En mötande bil bromsade in och föraren vevade ner rutan för att skynda på oss framåt. Uppskattningsvis fyra kilometer fram på vänster sida av vägen hade tre geparder fällt ett byte som de nu kalasade för fullt på. Matilda ökade trycket på gasen och vi spanade intensivt med ökande puls.

Nu visade det sig att vi omöjligen kunde missa scenen. Två andra fordon var redan på plats och dess passagerare höll på att fotografera för fullt. I flera av de intilliggande träden satt det tätt med gamar som stirrade intensivt ner mot den pågående måltiden. Inledningsvis kunde vi bara se en av de tre kalasande geparderna ifrån vår vinkel på grund av ett täckande buskage men ganska snart dök fläckig katt nummer två och tre också upp och Matilda hävde sig ut genom fönstret i förarhytten och satte sig på den nedvevade rutans kant för att få bästa möjliga kameravinkel över biltaket. Detta (inte Matildas gymnastikkonster utan de tre ätande geparderna) var en mäktig syn som gjorde stort intryck på mig.

Grusvägen tog slut och vi körde över en ny bro där vi fick köra slalom mellan en stor flock apor som var på väg i den andra riktningen. Tillbaka på asfaltsvägen ungefär fem mil ifrån vårt camp Skukuza var det dags att börja röra sig tillbaka för att inte missa när porten stängdes. Längs floden såg vi kort därefter två bufflar och därmed saknades faktiskt bara den där fördömda leoparden för att vi också skulle kunna bocka av The Big Five på en enskild dag. Matilda hade varit övertygad hela tiden sedan vi körde in i parken att den absolut inte skulle visa sig för oss men jag menade att min magkänsla kommunicerade något helt annat. Om en regissör lagt sin hand på den här dagen ser vi den om tio till femton minuter som ett avslutande klimax på en häftig dag, sa jag när vi hunnit kanske en halvtimme tillbaka längs asfaltsvägen. Jag hoppas du har rätt, svarade Matilda utan att riktigt visa tilltro till min spåkvinne-mage som inte särskilt ofta i livet kommit med sådana exakta utfästelser.

Det gick tio till femton minuter och sedan fick vi syn på en stor samling med kanske sju eller åtta privata bilar. "Give it to us" utbrast jag likt en illa förtäckt önskan om skapande av familjefrid och sedan hör jag en uppspelt Matilda hojta att "där är den jäkeln". Förbannelsen var bruten. Katten låg uppe i ett träd precis som Matilda hade önskat. Tyvärr hade leoparden huvudet åt fel håll och gjorde sig därmed inte perfekt på bild trots att positionen annars var utmärkt. Vi satt och spanade på den i ett tiotal minuter fram tills dess att djuret stördes av ett barnskrik och snabbt skyndade sig ner på marken. Big Five på en dag och därtill geparder, giraffer och en massa annat. Krugerparken levererade...

Vi firade med varsin riktigt fin köttbit i solnedgången på den läckert belägna restaurang-terassen i Skukuza som erbjuder besökaren en fantastisk vy ut över en flodbank där vilda djur då och då kommer ner till vattenbrynet på andra sidan för att släcka törsten. Diskussionen vid middagen handlade bland annat om att vi nu faktiskt skulle kunna vaska morgondagens safari eftersom vi redan fått se allt på önskelistan och en uppstigning 03:45 inte är det mest attraktiva i livet. Men samtidigt, turen var redan betald och hur ofta får man chansen till sådana här safaris i livet? Beslutet föll på att ställa alarmklockorna.

Själv somnade jag som en sten i djungelmörkret redan klockan åtta på kvällen. Vid 22 väckte Matilda mig för att bli ledsagad till toaletten i mörkret som lystes upp av skenet ifrån våra pannlampor. Därefter somnade jag omedelbart igen. Matilda hade ställt två alarm, jag hade ställt ett. Dessutom skulle jag kunna summera upp till nästan åtta timmars sömn den här natten. Att missa morgonsafarin skulle åtminstone inte behöva bli aktuellt.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign