Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

04 Februari
2018-02-07 (14:00)

Jag vred mig runt i sängen, famlade efter mobilen för att kolla tiden och konstaterade att klockan var 04:15. Ögonblickligen insåg jag vad det betydde. Vi hade vaskat vår morgonsafari oavsiktligt eftersom turen startade alldeles precis i detta nu! Lite lustigt egentligen eftersom vi hade diskuterat just den saken under gårdagen men bestämt oss för att låta bli. Inte nog med att jag hade missat mitt eget alarm som måste ha blivit överröstat av den högljudda fläkten i rummet, Matilda hade ju därtill ställt två alarm! Jag ropade på henne för att kolla att hon levde. Det gjorde hon.

Matilda tog saken med ro och skyllde på tekniken. Hon påstod att det måste vara fel på telefonen. Ägaren är ju för evigt felfri? Whatever... Gjort var gjort och vi kunde inte göra annat än att somna om. Snopet när man betalat för turen men ingen katastrof. Kvinnan i sängen bredvid här i tältet hade ju fått se sin leopard så det här var knappast en miss som skulle komma att ältas i åratal framöver. Istället somnade vi om efter att ha ställt nya alarm om det nu skulle kunna vara till någon hjälp.

Morgonen blev nu synnerligen stressfri och de sedvanliga morgonbestyren avverkades i sakta mak. Packningen packades, bilen lastades och vi tog en vända bort till restaurangen för att beställa varsin frukostomelett innan vi checkade ut ifrån Skukuza Rest Camp för att ta oss an de cirka fyra timmarnas körning till vår nästa adress i ett nytt land, Swaziland.

Den här dagen var det Matilda som körde och vi skulle inleda med att följa en av de större asfalterade vägarna som leder igenom denna gigantiska naturpark i ungefär fem mil. Det är svårt att föreställa sig en sådan landsvägskörning innan man upplevt den. Alldeles plötsligt har man en elefant på vägen eller en giraff vid vägkanten. Dessutom, om man har tur, kommer man likt oss fram till en stor lejonflock som håller på att omgruppera sig på båda sidorna av vägen så att man knappt vet åt vilket håll man ska rikta kameran. På en vanlig tråkig transportsträcksdag liksom...

Om man ska sammanfatta intrycken av den världsberömda Krugerparken så är det framförallt den enorma storleken som är slående. Trots de otaliga timmarna vi hade varit ute och åkt i parken hade vi bara sett en bråkdel av härligheten. Däremot är miljön och omgivningarna inte så spektakulära. Terrängen är förhållandevis enformig och man saknar den traditionella afrikanska savannen med flockar av olika djurarter som Matilda, som sett stora naturparker i Kenya och Tanzania, kan intyga inte är en djur-TV-myt. Därtill är det något avtändande med dessa asfalterade vägar som löper igenom området. Riktig safari skall ske på skumpiga grusvägar och inte på amerikan-anpassade asfaltssträckor. Samtidigt måste man ge Krugerparken att den levererar de djur alla vill se och att skötseln för en utomstående tycks prickfri även om man samtidigt vet att de har stora bekymmer med tjuvskytte och liknande. När vi körde in i parken fick vi frågan om hur många vapen vi förde in. Hur kan det inte vara förbjudet att föra in vapen i Krugerparken för en privatperson?

Ifrån Krugerparken var det bara några mils körning till Swaziland. Gränsövergången visade sig vara helt okomplicerad. För att stämpla ut ur Sydafrika parkerade man intill en hytt, gick in och fick en stämpel i passet och körde sedan vidare. Att komma in i Swaziland innebar samma typ av process även om kön var lite längre. Tillståndet att köra vår hyrbil in i Swaziland som vi hade varit så noga med att få utskrivet på Europcar ville man inte ens titta på. Snopet faktiskt. Å andra sidan skulle därmed mitt 80:e FN-land nu bli ett faktum så snart övernattningen var avklarad och det kändes lite högtidligt. Jag har alltid tänkt att de som gjort 80 eller fler länder verkligen är beresta. Nu är jag själv där. Och visst; mycket har man ju sett av världen men på något vis känner jag mig fortfarande som en ödmjuk nybörjare. Så kommer jag nog alltid att känna för världen är så otroligt stor och innehåller så ofattbart många spännande saker.

Vi hade hört att vägarna i Swaziland skulle vara ganska mycket sämre än i Sydafrika och så var också fallet inledningsvis men rätt snart hamnade vi på en riktigt schysst motorväg där det nästan oavbrutet gick att hålla 120 km/h om man var beredd på att styra undan för de kor som gärna gick över vägen samt vågade hoppas på att ingen nyttjade övergångsställena som inte alltid ens var skyltade! Ingen av oss hade några större förväntningar på detta lilla kungadöme som ligger insprängt mellan Sydafrika och Moçambique men landskapet på båda sidor om bilen här uppe i landets norra del var slående vackert med låga grönskande berg, begränsad bebyggelse och en naturlig tilltalande stillhet. Trafiken var i det närmaste obefintlig vilket sannolikt berodde på att det var söndag och de flesta människorna befann sig i kyrkan.

Boendet vi hade bokat hette Manzini Lodge och precis som namnet antyder var det beläget i Manzini som är Swazilands näst största stad. Gatunummer saknades men däremot hade vi ett gatunamn att ta sikte på och det gick rätt snabbt att hitta rätt. Boendet visade sig vara av motellstandard och vi var de enda gästerna. Lite lyxigt då att ha 24h reception och liknande men med tanke på hur få vettiga boenden som går att finna i landet när man söker på nätet finns det säkert något statligt stöd för att säkerställa ett minimiutbud åt det fåtal turister som hittar hit. Vi blev trevligt bemötta och det fanns egentligen inget att klaga på.

Bara tvåhundra meter uppför en svettig backe låg en riktigt fräsch Spar-supermarket där det utöver traditionella förnödenheter gick att köpa hem fastfood. Vi valde en väldigt enkel lösning för kvällen och beställde varsin pizza inne i butiken som tillverkades under tiden vi gick och plockade på oss de andra varorna. Många människor kom förbi och hälsade mycket vänligt och stolt på oss och den inledande känslan av att det här var ett snällt och vänligt land förstärktes. Vad gjorde det väl att våra pizzor som vi fick med oss hem inte var riktigt färdiga när vi möttes av så många trevliga leenden? Det skulle inte bli några som helst bekymmer att tillbringa ett par nätter i detta kungadöme.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign