Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2018-02-10 (16:38)
Efter att vi hade intagit en oväntat bra frukost på Manzini Lodge stod vi där igen och väntade på en transport till en förbokad tur som inte kom i tid likt så många gånger förut. Vi var säkra på att tiden och platsen var korrekt och turen var dessutom förbetald. Om en operatör då inte dyker upp är den out of business i dagens medialandskap. Ändå hinner man bli lite orolig. Alla våra tre medhavda telefoner hade slutat att fungera när vi körde in över gränsen till Swaziland eftersom operatörerna hemmavid tydligen inte anser det värt att bemöda sig att skriva avtal med operatören här i kungadömet så vi kunde inte nås och vi kunde inte heller ringa och jaga på. Just som jag var på väg tillbaka in på boendet för att be om att få ringa därifrån dök dock transporten upp och en mörk snubbe i vit skjorta och ett litet skägg som presenterade sig väldigt otydligt ursäktade sig för förseningen. Han skyllde på andra människor på företaget han representerade samt diverse olyckliga omständigheter trots att det var uppenbart att skulden var hans och ingen annan. Afrika och tid kommer aldrig bli en matchning som sitter klockrent.
Denna dag hade vi bokat en safari i Mkhaya Game Reserve som bland annat marknadsförs med att parken inhyser såväl svart som vit noshörning vilket hade fått oss att tända till. Egentligen hade vi kanske velat övernatta i parken men det var ganska mycket dyrare än Manzini-alternativet vilket hade gjort att vi istället köpt en tur med transfer till naturparken. Det tog ungefär en timme att ta sig till startpunkten för turen där vi fick vänta en stund. Den tidigare så tystlåtne vita skjortan började redogöra för sina tre förhållanden som resulterat i tre barn när vi berättat att vi var på smekmånad. Han sa att han var nära på att ge upp det här med kvinnor i Swaziland, främst på grund av de hopplösa svärmödrarna som alltid skulle lägga sig i och förstöra. Vi var rätt säkra på att vita skjortan också bar skuld till kapsejsade giftemål och förhållanden men återigen var det ju behagligt att skylla på andra.
Så anlände vår guide för dagen. Matilda och jag presenterade oss och mannen sken upp med ett stort leende så att hålet ifrån hans saknade framtand omöjligen gick att missa och så sa han "I''m Africa". Vi skrattade till och trodde han skämtade lite för att markera hur bra koll han som guide hade på sin kontinent men när vi sedan fick syn på hans namnskylt framgick det att snubben faktiskt hette Africa! Under tiden som Africa gjorde några ärenden i en liten gul intilliggande butik ville vita skjortan posera på bild tillsammans med mig vid safaribilen så Matilda fick ta fotografens roll med vita skjortans mobil. Uppenbarligen status för honom på sociala medier att hänga med vita. Det kunde vi bjuda honom på.
Lyxigt nog var vi de enda turisterna på turen och, skulle det visa sig, de enda turisterna i denna privatägda park för dagen. Vi hoppade upp i safarifordonet där egentligen ytterligare ett tiotal personer skulle ha fått plats och lät Africa styra oss in bland buskagen. Först åkte vi till en byggnad där vi bjöds på välkomstjuice och fick toabesöken avklarade innan vi fick fylla i ett dokument som lade all skuld på oss själva vid eventuella olyckor. Vi fick frågan om vad vi var mest intresserade av denna dag och svarade noshörningar. Därefter styrde vi ut genom diverse staketomgärdade områden och besökte på vägen två unga noshörningar som omhändertagits för att kunna överleva när deras mammor gått bort. Om något år skulle de släppas ut i det fria igen.
Detta var en safari på små skumpiga grusvägar som ibland bara var två hjulspår. Bitvis var vegetationen riktigt tät. Då och då kunde man på avstånd se skygga små söta Disney-Pumba (vårtsvin) springa över stigen framför oss och ibland stannade Africa till för att berätta något om en växt eller ett träd vi passerade. Efter att kanske tio minuter hade passerats sedan vi tog oss ut igenom den sista staketgrinden ut i det verkliga reservatet stannade vi till vid en sjö. På andra sidan sjön pekade Africa ut några flodhästar i vattnet och därtill hävdade han sig se ett par riktigt stora noshörningar. Vi fick låna en kikare och kände väl ändå att vår guide hade levererat. De gigantiska stenarna vid den bortre strandkanten hade faktiskt horn och rörde på sig. Inga små lirare! Föga anade vi att detta bara var en liten teaser för att bygga upp till väsentligt mycket mer action.
Bilen styrdes runt hela sjön och när Africa saktade in förstod vi vad som väntade. De två noshörningarna vi sett i sjön ifrån andra sidan hade klivit upp på strandkanten och dessutom fått sällskap av en tredje. Gruppen befann sig nu bara uppåt tio meter bort och Africa klev ur bilen för att hjälpa till med att ta selfies av oss i safarifordonet med noshörningarna i bakgrunden. Helt ärligt kändes det lite nervöst att vända ryggen åt de stora djuren med horn men man fick ju utgå ifrån att vår guide visste vad han sysslade med.
Adrenalinpåslaget blev än mer påtagligt när Africa bad oss kliva ur vårt fordon och hoppa ner på backen för att kunna komma närmare de tre bumlingarna. Är det här verkligen så klokt funderade jag och försökte gå så tyst och försiktigt som möjligt. Vi han dock inte ta oss fram många meter förrän noshörningarna blev vettskrämda och rusade rakt in i skogen. Inte skrämda av oss dock utan av en vit fågel som kraxade och flög nära dem. Tuffa gänget liksom...
Vi tuffade vidare ut i bushen och stötte på fler ekipage med noshörningar. När jag frågade vår guide om de hade problem med tjuvjakt sade han att det hade förekommit incidenter men att på deras reservat hade tjuvjägare inget att hämta. Han hade redan från början varit tydlig med att han inte tänkte svara på frågor om hur många noshörningar som fanns innanför reservatets gränser och nu blev det tydligt att han helst av allt inte ens ville beröra problematiken. Googlar man lite framgår det att Swaziland klarat sig riktigt hyggligt i sammanhanget trots att det finns noshörningar i flera av naturparkerna. Totalt skall bara tre noshörningar ha tjuvskjutits i landet under 2000-talet. Alfredssons fickteori säger att med naturreservat som drivs i privat regi är säkerheten förmodligen extra prioriterad, därav det goda resultatet. Oavsett om reservatet drivs av ideologiska eller ekonomiska skäl är dessa drivkrafter starka och varje djur räknas.
Vårt safarifordon letade sig ut i ett nytt landskap. Den täta bushen lämnades och vi kom ut till ett stort sluttande parti med högt gräs och enskilda buskar eller träd. Långt borta skymtades en lång hals som avtecknades mot horisonten. Vi körde fram mot den och kunde snart konstatera att det inte var en ensam giraff, snarare ett tiotal. Vi kom riktigt nära gruppen och dessa fantastiska djur med otroliga former och färger befann sig i mycket fotovänliga positioner. Africa lärde oss bl a att samma saker gäller för mönstret på girafferna som på zebrorna (och människans fingeravtryck), nämligen att varje mönster är unikt för den enskilda individen.
Vid en ny sjö var det dags att kliva ur vårt fordon igen för att ta oss närmare noshörningarna som befann sig där. Värsta mordthrillern på TV kan inte matcha det härliga adrenalinpåslag en stund som denna orsakar hos mig. Våra kameror smattrade samtidigt som man försökte pränta fast stunden i minnesbanken för evigt. Två av noshörningarna på det här stället var hyggligt bekväma med att vi befann oss där men den tredje hade hamnat lite vid sidan och vi störde på något vis en komfortzon som vår guide hade koll på. Noshörningen började komma emot oss för att markera att den inte var nöjd. Vi skulle inte kunna hinna före den tillbaka till vårt fordon och Africa klappade vid flera tillfällen tydligt med händerna vilket fick den att tillfälligt backa något steg. Men avståndet minskade. Vår trio tvingades ta en stor halvloop runt ett parti tjockt grönt gräs (varifrån det prasslade högt som om en stor ödla eller orm befann sig där). På så vis kom vi tillbaka till säkerheten och kunde hoppa ombord på den lite tryggare farkosten. Allt var säkerligen under fullständig kontroll hela tiden men den saken är det bara Africa som vet säkert.
Det började bli dags för lunch och på vägen dit fick vår guide syn på ett tiotal stora vita svampar som han ville skörda till måltiden. I alla andra världsdelar skulle guiden tagit två eller tre av de tio svamparna och sparat resten till en framtida guidad tur men på den här kontinenten agerar man alltid som om det inte finns någon morgondag. Vår lunchmåltid skulle serveras på The Stone Lodge som ligger precis i anslutning till reservatet och när vi kom dit blev känslan av exklusivitet än mer påtaglig. Vi möttes upp av en kvinna med fuktiga varma handdukar åt oss och utöver denna dam hade vi en personalstyrka på minst två personer till (utöver Africa) som ombesörjde att vi fick vår lunch. Någon annan turist mer än vi fanns ju inte i parken.
Vi placerades idylliskt under ett stort vackert träd på uteserveringen. Först dukade man fram bröd och ett antal vegetariska förrätter varav den ena var en smaskig rödbetsröra. Till huvudrätt fick man välja mellan små viltköttbullar och couscous eller kummel. Det gick utmärkt att köra fifty-fifty vilket jag gjorde medan Matilda fokuserade på köttbullarna vilket var ett klokt val eftersom de var mycket godare. Till köttbullarna serverades också en riktigt kryddstark svampröra som kvinnorna rörde samman av den vita svampen Africa nyss hade skördat. Dagens efterrätt var en överraskande välsmakande guavamousse. Sammantaget en fullt godkänd måltid och ingen tvingade oss heller att gå igenom lodgens souvenirshop vilket var en extra bonus.
Nu återstod endast knappa två timmar och jakten på den mycket ovanliga svarta noshörningen tog vid eftersom alla exemplar vi sett hittills var den vanliga vita. Africa avslöjade att han hade varit ute och rekat på morgonen och eftersom noshörningar sällan förflyttar sig några större sträckor under en dag trodde han sig ha bra koll på var vi kunde bli framgångsrika. Vi körde ut till ett stort fält som en gång i tiden varit ett bomullsfält men numera är täckt av mycket tjock buskvegetation vilket är den miljö svart noshörning uppskattar mer än något annat. Grusvägen gick i en stor omslutande rektangel runt fältet men trots att vår guide ställde sig upp i bilen samtidigt som han körde på den skumpiga vägen (fråga inte hur man gör) lyckades den skarpsynta mannen aldrig hitta vår svarta noshörning. Till sist var vi rädda att han började bli desperat när han hoppade ur bilen och klev rakt in i buskagen men det handlade nog egentligen mer om att visa för oss att han verkligen försökte med allt.
Det blev ingen svart noshörning men två stora noshörningsupplevelser återstod ändå innan denna speciella dag var över. Den första var när Africa fick syn på en gammal vän vid namn Mbadi. En noshörning som omhändertogs som liten efter att mamman olyckligt omkommit då blixten slog ner. Efter ett antal år under mänsklig översyn har hon kunnat utplaceras i naturen igen och omställningen har gått utmärkt. Åren hos människorna har dock satt sina spår och hon är väl egentligen vad man skulle kunna kalla semi-vild. Vi parkerade en bit ifrån henne och hennes polare och lät Mbadi ta beslutet om hon ville komma och hälsa. Det ville hon. Hon kom fram på Matildas sida vilket var skönt för mig som slapp klappa på henne och känna på hornet på förslag ifrån Africa - allt det där fick Matilda ta hand om vilket naturligtvis var en otroligt cool upplevelse och enligt den som vet kändes det ungefär som man kan föreställa sig. När Mbadi började försöka stryka hornet mot bilen fick Africa bråttom att köra vidare eftersom det snabbt förstör fordonet. Men vilken grej!
Den sista speciella upplevelsen inträffade på väg ut ur parken då vi körde längs en skogsstig och var omgärdade av mycket tät vegetation på båda sidorna. Just när vi svängde runt en krök hittade vi två fullvuxna noshörningar och ett barn som blockerade vägen. De vägrade flytta sig och om en noshörning (som fullvuxen kan väga upp mot två ton) är bångstyrig muckar man inte med den, särskilt inte om ett noshörningsbarn är inblandat så att beskyddarinstinkten slår på. Problemet var att det inte fanns någon annan väg tillbaka ifrån den här delen av naturreservatet så vi hade inget alternativ annat än att lösa situationen. Vi försökte med att vänta snällt. Ingen framgång. Africa försökte sedan med att köra sakta fram mot gruppen och då blev resultatet en protestaktion då de lade sig ner på vägen istället. Nästa försök var att klappa med händerna och då begav sig den ena vuxna in i skogen men kom snart tillbaka igen. Till sist tvingades vi tuta på dem och de rörde sig då ett par meter in i vegetationen. Men de kändes lite uppretade och Africa satte verkligen en extrem fart på vår safarivagn när vi susade förbi våra storvuxna vänner. Något svettigt!
Vi tog en sista vända bort till sjön där vi tidigare sett flera av noshörningarna och körde förbi platsen där den vita svampen till dagens lunch hade skördats. Den häftiga safariupplevelsen var nu på väg mot sitt slut och vi kunde räkna samman antalet sedda noshörningar till någonstans mellan tjugo och trettio stycken vilket får anses vara mycket väl godkänt! Dagen hade bjudit på unika djurupplevelser i en väldigt exklusiv miljö och kommer när vi summerar den här mastiga och innehållsrika resan förmodligen att hamna topp tre bland upplevelserna. Lärorikt, vackert, avslappnat och samtidigt fullproppat med adrenalin. Hur många gånger i livet står man exempelvis på backen cirka sju till åtta meter ifrån en vild noshörning som börjar röra sig mot en? Nej detta glömmer vi aldrig! Vi passade på att räcka över dricks till Africa när han öppnat en av de sista grindarna ut ur parken så att vi inte skulle glömma den saken och dessutom ville vi inte att mannen i den vita skjortan skulle se detta.
Vita skjortan satt givetvis och sov i bilen som stod och väntade på oss utanför Mkhaya Game Reserve. Han räckte pliktskyldigt över varsin vattenflaska åt oss när vi tagit farväl av Africa och hoppat in i bilen för att inleda bilresan tillbaka till Manzini. Vi hade inga stora planer alls för kvällen mer än att få i oss någon lättare kvällsmat och tog oss därför även denna kväll upp för backen till Spar-butiken när vi var tillbaka i staden som trots att den är landets näst största inte har mer än 75 000 invånare även om man räknar snällt. Det blev varsin baguette som kvällsmål, frukosten på boendet beställdes till klockan sju nästa morgon och därefter drog vi oss tillbaka till rummet synnerligen nöjda med dagen.
<- Tillbaka
