Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

06 Februari
2018-02-10 (16:40)

Vår tid i kungadömet Swaziland sjöng på sista versen. Detta lilla bortglömda land med en befolkning på knappt 1,5 miljoner människor är en absolut monarki vilket innebär att det verkligen är kungen som bestämmer med hjälp av ett antal statsråd som han direkt eller indirekt själv har tillsatt. Kungen är mycket respekterad även om det naturligtvis finns en studentrörelse och en del andra aktörer som kämpar för ett mer demokratiskt samhälle.

Efter frukosten drog vi åt bultarna på reservdäcket en extra gång innan vi fyllde upp bilen med vår packning och begav oss åt sydost, inledningsvis längs samma väg som när vita skjortan hade skjutsat oss under gårdagen. Vi befann oss nu mycket nära gränsen till Mozambique vilket naturligtvis störde en landsräknare som mig men det landet får avhandlas på en annan resa. Vägen var mycket bra och trafiken dessutom obefintlig. Längst ner i sydost är Swaziland mycket glest befolkat och dessutom är landskapet betydligt tråkigare och enformigare. Större rancher och jordbruk tycktes stå för arbetstillfällena.

Framme vid gränsen var det ovanligt stilla och öde. Vi behövde varken köa för att komma ut ur Swaziland eller in i Sydafrika. Den första milen på andra sidan gränsen bjöd faktiskt på en sämre väg än i Swaziland men ganska snart kom vi fram till en större bra väg som oftast gick spikrakt genom landskapet. Vägen kantades inledningsvis av flera naturparker. Efter naturparkerna följde ett område med vingårdar i ett mycket vackert landskap innan allting övergick i någon slags ödebygd. Betande kor och getter befann sig vid sidorna och precis som i Swaziland fick man vara extra vaksam på dem. Var femte mil låg en välutrustad bensinstation och det var det mest spännande man såg på den halvtimmen. Vi testade en av dessa och fyllde på med bensin, käkade toast till lunch och jag köpte mig en riktigt bra cappuccino.

Med en dryg halvtimme kvar enligt vår gps kom vi fram till enorma skogsområden med tätt växande eucalyptusträd i exakta rader. Skogsindustrin i den här delen av landet är uppenbarligen riktigt big business. Vår gps tog av oss på en avfart som saknade skyltning rakt ut på en gropig grusväg genom ett av dessa skogspartier. Eftersom sträckan bara påstods vara 4 km lät vi bli att vända och detta visade sig vara en genväg som gensköt den enda vägen som leder ut till ensligt belägna St Lucia ut mot den Indiska Oceanen. Denna lilla stad, eller by om man skall vara helt ärlig, upprättades någon gång på 20-talet då man upptäckt hur fantastiskt bra fisket i omgivningarna var. Idag är St Lucia dock främst en bas för turister som vill utforska det närliggande världsarvet iSimangaliso Wetlands Park.

Det var lite udda att närma sig staden. Varningsskyltar för flodhästar längs med vägen och nästan en vallgrav man skulle ta sig över med bilen. Vad vi inte visste då utan lärde oss först dagen efter är att St Lucia har stora bekymmer med besök av flodhästar och leoparder som stryker runt längs gatorna på kvällarna. Ganska exotiskt får man ju ändå säga men framförallt flodhästarna är ju direkt livsfarliga och skördar ca 300 dödsoffer om året i Afrika vilket faktiskt därmed gör dem till kontinentens farligaste större djur.

För första gången någonsin hade vi bokat ett boende som marknadsfördes som glamping vilket innebär glamourös camping och konceptet var egentligen nästan det samma som på vårt boende i Krugerparken. På Monzi Backpackers, som låg längs huvudgatan i St Lucia, hade man monterat upp ett antal stationära tält under tak. Inuti tälten fanns två sängar, ett nattduksbord, en bordslampa och en fläkt. På behörigt avstånd fanns därtill fina toalett- och duschutrymmen liksom två pooler och väl tilltagna köksutrymmen.

Dagens resa hade gått på ca fyra timmar och vi tyckte därmed det var välförtjänt att spendera eftermiddagen nere vid poolen. Vi tog något dopp, soltorkade och låg annars mest i skuggan och läste. Nätet var riktigt dåligt men som tur var hade jag rekat innan och visste vilken restaurang vi skulle gå till den här kvällen. Det var nämligen Matildas födelsedag och ingenting annat än det bästa St Lucia hade att erbjuda dög om jag fick bestämma. Siktet var inställt på seafood-restaurangen Ocean Basket där vi efter att ha delat några förrätter åt grillad tonfisk med pumpapuré och spenatröra. Smaskigt!

I present hade Matilda fått en miniresa runt 1:a maj med mig som sällskap som sannolikt bär av till Portugal. Jag hade föreställt mig att vi skulle sitta och boka den tillsammans på kvällen men det usla nätet förstörde de planerna. Vi fick istället hänga vid poolside på kvällen med böcker och dagboksförfattande vilket man naturligtvis kunde leva med. Värre var det då med värmen i tältet när det var dags att gå till kojs. Fläkten satt mitt uppe i tälttaket och sprutade bara rakt nedåt mellan de två sängarna. Dessutom var den ganska mesig. Vi svettades båda rejält och hade riktigt svårt att sova. Den glamourösa delen av campingen var som bortblåst.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign