Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

07 Februari
2018-02-11 (20:11)

Äntligen världsarvsdags! Man skulle kunna tro att Krugerparken har världsarvsstatus men så är faktiskt inte fallet. Det har däremot iSimangaliso Wetlands Park som ligger vägg i vägg med St Lucia. Våtmarkslandskapet samt växt- och djurlivet är unikt och har betydelse för hela kontinenten, inte minst för många migrerande fåglar. När området hotades av utländska investorer med diverse utvinningsprojekt lyckades man få det till att bli Sydafrikas första världsarvslistning som senare kommit att följas av flera sydafrikanska världsarv. De senaste årens torka i landet har även satt sina spår här. Sjöar har torkat ut och områden som brukade stå under vatten under stora delar av året är nu nästan snustorra. Det har naturligtvis fått konsekvenser och bland annat skapat kaos bland den i parken betydande populationen av flodhästar som letar efter nya revir med mer vatten och då kommer i konflikt med varandra samt förirrar sig in i tätorten St Lucia.

Vi hade bokat och förbetalt en 7-timmars tur till iSimangaliso med start klockan 08:00 och upphämtning på vårt boende. Som vanligt satt vi snällt och väntade i tid och som vanligt var arrangören sen. Just som vi fått personal på vårt boende att ringa arrangören dök dock vårt fordon upp. Det visade sig att vi skulle dela dagens upplevelser med ett brittiskt par som var något tiotal år äldre än oss samt en kvinna ifrån Taiwan. Dagens guide, chaufför och underhållare var en 72-årig man vid namn Paul som tidigare i livet varit surfproffs, drivit surfshop och utbildat ungdomar i surfing. Vi fattade omedelbart tyckte för denna underhållande herre som med passion avskydde apor på grund av alla bekymmer de ställde till med i hans hus och trädgård.

Rent teoretiskt skulle det nästan vara möjligt att pricka in en Big Five i iSimangaliso som exempelvis beräknas ha 30+ leoparder men på grund av det mjuka underlaget finns det inga lejon inom området. Huruvida det är vanligt att se leoparder här hade vi dock inte riktigt lyckats utröna. Turens grundkoncept var egentligen ganska enkelt, vi skulle ta oss ifrån St Lucia igenom en betydande del av parken ut till påstått vackra Cape Vidal och kika på djur och natur längs vägen. Huvudvägen, som vi oftast höll oss till, var asfalterad men vi smet också iväg på ett antal avstickare på mindre grusvägar.

Vid en sådan avstickare kom vi till ett vattenhål som hade besök av en buffel, ett par flodhästar samt diverse fåglar. En annan avstickare tog oss till en ganska mäktig utsiktsplats ut över den stora sjön Lake St Lucia som finns på området. Den ligger mycket nära havet och förbinds också periodvis med Indiska Oceanen, dock inte just nu när parken är ovanligt uttorkad. På denna plats passade vi också på att avnjuta välförtjänt morgonkaffe innan turen gick vidare.

För oss som de senaste dagarna besökt två högklassiga naturparker var djurlivet inte något som fick oss att göra frivolter. Zebror, antiloper och liknande kommer aldrig bli några huvudattraktioner och är man inte fågelskådare är det svårt att bli exalterad av fåglar om de inte är riktigt stora eller mycket färgstarka. När landskapet skiftade och övergick ifrån öppna våtmarksvidder till mycket tät vegetation blev det ännu svårare att få syn på några djur. Taiwanesiskan framför mig verkade dock helt hänförd och videofilmade i princip vägkanten nonstop längs vägen. Resande asiater kommer alltid förbli ett mysterium.

Så kom vi fram till Cape Vidal. Det är en bildskön bred naturlig sandstrand av det där riktigt råa slaget och havet strax utanför sägs vara ett ypperligt snorkelvatten. Turen är egentligen uppbyggd så att man ska hoppa i plurret för att kolla på koraller och fiskar vid Cape Vidal men den här dagen gick vågorna skyhöga och detta i kombo med de starka vattenströmmarna omöjliggjorde faktiskt bad längre ut i vattnet än upp till knäna. Stranden skördar flera dödsfall varje år på grund av de förrädiska strömmarna och vi var helt ointresserade av att bidra till den tråkiga statistiken. Istället promenerade vi en bit längs stranden och köpte oss varsin glass. Funkade bra det med.

Nu började hungern göra sig ordentligt påmind och meningen är nog egentligen att lunchen skall intas vid Cape Vidal men nu när det inte blev någon snorkling låg vi före tidsschemat och började därför röra oss tillbaka längs huvudvägen mot St Lucia men tog ganska snart av på en väg ut mot havet. Medan Paul fixade med lunchen balanserade vi runt på klippor längs den karga kustlinjen. Stora färgrika och förvånansvärt snabba krabbor gömde sig under stenarna. Ska man få dem på bild måste man vara otroligt tålmodig.

Till lunch serverades kyckling, sallad, fetaost och bröd. Under tiden vi mumsade i oss maten höll Paul vakt så att inte aporna skulle komma och stjäla vår lunch. Inte så sällan kändes det som att karln nästan hallucinerade apor för ingen av oss andra såg dem trots att han var på helspänn. Lunchstoppet avslutades med Pauls främsta partytrick. En jättestor fågel som tydligen alltid hänger i krokarna visslades fram och när den kom flygande över honom kastade han upp ett kycklingben i luften som fågeln greppade och flög iväg med. Ett riktigt paradnummer!

Med lunchen avklarad körde vi så långt upp det gick på en höjd. Den sista biten fick vi gå uppför en skogsstig som också innehöll 75 trappsteg. Det låter måhända inte särskilt märkvärdigt men det var vid den här tiden på dagen det var som absolut varmast och det tog inte många sekunder innan svetten började rinna okontrollerat. Uppe på toppen fick man sannolikt den bästa möjliga utsikten ut över iSimangaliso och det annorlunda gröna landskapet denna våtmarkspark erbjuder. Vackert men kanske inte oförglömligt. Med den meningen kan man kanske sammanfatta denna utflyktstur och detta världsarv också. Det kändes som att det borde finnas mer att hämta här men kanske får man skylla på de senaste två årens torka eftersom vare sig djur- eller naturlivet var riktigt så sprudlande som vi tänkt oss. Paul var en utmärkt och underhållande guide men man märkte samtidigt att han gjorde det mesta på rutin och han höll sig lite väl mycket till den trygga asfaltsvägen, särskilt under återfärden till St Lucia då han bara verkade vilja ha turen avklarad.

Den återstående delen av eftermiddagen tillbringades vid poolen. Vi hade båda börjat längta efter något enkelt och lite mer hemlagat att äta och tillagade därför en pasta med tomat- och basilikasås samt bacon och ost till kvällsmat. I all sin enkelhet smakade det himmelskt. Fastän det blåste mindre än under gårdagen framåt kvällningen kändes det svalare i luften och det var definitivt svalare i vårt tält. När svetten inte rinner nedför pannan och ryggen är det betydligt enklare att somna och nu kändes väl ändå glamping som ett acceptabelt övernattningssätt igen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign