Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Februari
2018-02-16 (08:15)

Hembakat bröd med med hemkokt marmelad till frukost. Men framförallt ägg med extremt gul äggula lagda av de vilsna frigående hönsen precis utanför dörren som man hade tvingats gå slalom mellan i byn under gårdagen. Det var dags för en ny dag i Lesotho och vi hade sovit riktigt gott under det frikostiga urvalet av filtar våra sängar var bäddade med. I en värld utan elektricitet faller man snabbt in i ett annat tempo där den enda viktiga tidsfaktorn är att vara klar med dagens bestyr innan mörkret faller för sedan tvingas man lita till att man får låna Matildas pannlampa.

Första programpunkten för dagen var en vandring i byn. Matilda och jag tänkte oss en promenad på tio minuter där man erbjöds kika in i något av bostadshusen. Istället tog Mae oss med på en promenad högt upp på berget. De vidunderliga utsiktsvyerna hade man nästan börjat vänja sig vid men tanken på att människorna som bodde här högt uppe tvingades promenera upp och ner säkerligen flera gånger om dagen, oftast släpandes på tunga föremål, gjorde nästan ett större intryck. De ville naturligtvis vara nära sina små odlingar när husen anlades men vilket oerhört slit det måste vara!

Vi leddes fram till ett av de traditionella runda stenhusen där några av byns kvinnor som sjungit och dansat för oss under gårdagskvällen hade samlats. De visade upp ett antal traditionella föremål som de tillverkar själva likt de stora halmhattarna men rev också av ytterligare ett par sångnummer. En av låtarna var egentligen en uppmuntran och hjälp för att hålla takten vid det hårda jobbet att mala vetemjöl för hand. Matilda fick prova på detta och fann snabbt rytmen med stenen med hjälp av melodin. Kvinnorna hade roligt åt henne när hon utmattad lade ner stenen en minut senare. Att vara landsortskvinna i Lesotho är bevisligen inte enbart en slapp enkel tillvaro.

Christeen och Mae tog oss sedan med på en tur i bilen till den snabbt växande staden Mokhotlong belägen ytterligare ett par mil inåt landet. Längs vägen passerades många byar med de karakteristiska runda husen med halmtak men ju närmare vi kom staden desto mer ovanliga blev de. Fyrkantiga hus med parabolantenner på fula plåttak ersatte dem. Tillgången till elektricitet är säkerligen en av orsakerna till att många människor flyttar till städerna. Mae menade också att närheten till sjukvård och annan social service spelar en stor roll vid ett sådant val. Särskilt charmig var naturligtvis inte staden, det är ju nästan aldrig städerna i Afrika. Dammiga grusvägar och lätt kaos är en enkel men ganska rättvis beskrivning. Vi stannade till vid en av butikerna i Mokhotlong för att titta på handgjorda filtar. Flera av dem var riktigt fina men de skulle omöjligt rymmas i vår packning och fick snällt ligga kvar på butikshyllan.

Morgonpromenaden uppför berget och bilutflykten till Mokhotlong hade gjort oss riktigt hungriga och vi försåg oss med rikligt av den väl tilltagna lunchen när vi var kommit tillbaka till No.10 Riverside. Kyckling, den vidunderliga tomatsåsen, smaskiga tjocka potatischips och en grönsaksröra stod på menyn. Efter lunchen packade vi ihop och avverkade avskedsbesöken på utedasset innan det var dags för återfärden. Vi tog farväl av Mae och hennes familj och lämnade den enkla fridfulla tillvaron i Lesotho där man aldrig behövde stressa eller titta på klockan. Längs vägen hälsade vi på herdarna och reflekterade över vad som ska hända här den dagen det finns en asfaltsväg uppför Sani-passet och trafiken mångdubblas. All skit som kommer välla in över gränsen kommer förstöra detta fridfulla hörn av världen men än så länge ligger det ödet ytterligare några år framåt i tiden.

Precis som utlovat blev det ett stopp på Afrikas högst belägna pub Sani Mountain Lodge (2 874 möh) framme vid gränsen. Massor med folk hade tagit sig upp på toppen denna lördag och trängdes nu inne i lokalen som gav vibbar av alpstuga. Jag beställde in en Maluti (vilket är den lokala lagerölen i Lesotho) under tiden som vi förtvivlat letade efter ett ledigt bord. Till sist blev ett bord intill en vägg ledigt. När Christeen skulle sätta sig ner råkade hon stöta till en rödvinsflaska i ett ställ på väggen med sin stolsrygg och den gick i golvet med ett kras. Flaskan var prissatt till 450 sek och Christeen var djupt olycklig och stressad över situationen men hon behövde naturligtvis inte betala.

Det var ganska kyligt utanför och ett rejält oväder hade lagt sig över Sani-passet vi nu skulle köra nedför. Himlen var alldeles svart och åskan mullrade. Över vägen lade sig därtill en blöt dimma som gjorde det svårt att se någonting alls. Nu var det riktigt skönt att sitta i en bil med en kvinna bakom ratten som gjort den här nedfarten 400 gånger förut i allt från snöstorm till hällregn. Vi kunde märka att Christeen var riktigt sammanbiten då vi började rulla nedför för att ta oss an de 27 hårnålskurvorna trots att hon kan dem utan och innan. Matilda fick agera spejare nedåt i dalen för att förhoppningsvis upptäcka ett mötande fordon i tid. Möten i vissa passager under de rådande förutsättningarna skulle vara helt omöjliga att tackla.

Regnet piskade mot rutan, dimman låg tät och jag höll krampaktigt i vad jag kom åt inne bilen för att tackla höjdrädslan under tiden vi skumpade nedför passet. Det hade fallit riktigt mycket regn och på flera ställen var vägen översvämmad av mindre floder som vällde över vägen. Passagerna över dessa var de mest kritiska. Skulle bilen dras med i en sådan och följa med över kanten vore detta äventyret (liksom alla andra äventyr) över och så hade man ju inte velat avsluta sin smekmånad. Vi såg ett par platser där delar av vägen eller vägkanten rasat samman av de framvällande vattenmassorna men upplevde aldrig själva att vi var utsatta för någon fara.

När vi nästan hade kommit ner frågade jag Christeen hur hon rankade denna nedfart i "djävlighet" jämfört med de 400 andra hon gjort. Utan att tveka menade hon att den lätt var topp 20 och förmodligen värre än så men absolut inte värst. Kontrasten mot resan uppför i det idylliska vädret föregående morgon var så oerhörd och hur man ska kunna bygga en asfaltsväg som håller stånd mot vädrets makter uppför Sani-passet övergår mitt förstånd. Vi hade ju faktiskt nu med egna ögon sett hur mycket stryk vägen tagit bara av ett sådant här oväder. Ett hopp inom mig tändes om att asfaltsvägen aldrig blir av för naturparkens, äventyrets och framförallt människorna på andra sidans skull. Bara att renovera vad som förstörts denna eftermiddag skulle försena bygget med ytterligare några veckor. Gött så!

Tillbaka på Sani Lodge tog vi farväl av vår duktiga guide och släpade ut vårt bagage igen ifrån bagageluckan. Vi tilldelades samma rum som förrförra natten och begav oss rutinerat i god tid till matsalen för att specialbeställa två matcrêpes var som vi hade spanat in i menyn. Färden över Drakbergen till herdarnas bergsland var över och vår resa skulle redan nästa morgon ta oss långt bort ifrån detta oförglömliga äventyr. Vi är verkligen lyckligt lottade som får vara med om alla dessa otroliga strapatser!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign