Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2018-02-24 (16:57)
Vin och vackra vyer. Vad mer kan man egentligen tänkas behöva för att få till en perfekt dag? Sin hustru kanske? Det är ju ändå smekmånad och hon ställer dessutom upp och kör så låt oss placera henne bredvid i bilen. Därefter letar man upp det som påstås vara den vackraste vingårdsrutten runt Stellenbosch och ger sig av. Avstånden är inte så stora här och längs vägen vimlar det av skyltar till andra gårdar men rutten var noga fastställd för maximal njutning denna dag och då tilläts givetvis inga stora spontana avvikelser.
Vi startade njutningsdagen på Uva Mira som är beläget en hygglig bit upp på det lilla berget Helderberg. Som dagens allra första gäster kunde vi välja och vraka mellan platserna och siktade in oss på balkongen för att få så läckra grönskande vyer som möjligt men ganska snart tvingades vi retirera till ett bord inomhus på grund av de kalla morgonvindarna högt uppe på sluttningen. I början av en vinrunda är man alltid lite extra ambitiös och jag protokollförde de tre vinerna som ställdes fram mycket noga. Först ut var ett glas lite surt men ganska smakrikt Chardonnay ifrån 2016. Därefter gick jag över på rött vin och fortsatte med ett jordigt Merlot ifrån 2015 innan jag avslutade med ett ganska enkelt men ändå mycket trevligt glas Cabernet Sauvignon (2015) som saknade full kropp och avslutades något tvärt med ändå var överlägset bäst i trion.
Nästa stopp var på granngården Hidden Valley som med sitt läge lite längre ner på Helderberg undkom vindarna. Med risk för att vara helt snett på det menar jag att vi befann oss i en sluttning åt sydväst. Vad jag däremot vet helt säkert är att läckra grönskande trädgårdsgångar omgav byggnaden på sluttningen och ett samarbete mellan vingårdens ägare och hans berömda konstnärspolare Willie Botha har lett till att dennes ansiktsskulpturer dyker upp lite varstans på ägorna och inte minst på gårdens vinetiketter. Vi trängde in oss på ett bord på terrassen intill två sofistikerade amerikanskor och jag satte igång med att prova mig igenom fem nya viner. Eftersom gården även har egen olivproduktion beställde vi naturligtvis även in en laddning med sådana vitlöksmarinerade godbitar.
Min generella amatörbedömning var att dessa viner var lite bättre än de på Uva Mira. Jag inledde med en Sauvignon Blanc följt av en blandning dominerad av samma druva. Båda var mycket tropiska och bar en tydlig smak av persika samt toner av ananas och mango. Blandningen var verkligen som gjord för kryddig mat och fick mig att börja bli lite hungrig. Nu rann vinet ner allt fortare! Ett bra standard-rosé följde och sedan två av gårdens prisvärda röda blandningar; Hidden Secret och Hidden Gems. Den förstnämnda var extremt mörkröd (den skarpa färgen kommer av den blå druvan Tannat) med tydliga toner av körsbär och handväska. Jag försökte förklara för Matilda att det var lite som att slicka på en bit läder och fick den där blicken som betydde att jag borde ta en paus ifrån provsmakandet alternativt börja nyttja spottkopparna. När jag sedan refererade till den andra blandningen som mustig, lämpad till en rejäl köttbit med sina tydliga drag av pennvässare tror jag hon gav upp hoppet om vettigt sällskap under resten av dagen.
På bergssluttningen ligger även det gamla golfproffset Ernie Els vingård men eftersom jag var där 2007 ville jag hellre uppleva något nytt och beordrade chauffören att ta sikte på Webersburg som skulle ligga extremt vackert enligt personalen på Uva Mira. Tyvärr, eller kanske lyckligtvis, var gården dock abonnerad av ett bröllop och vi kom därmed en stund tidigare till vårt tänkta lunchstopp på Guardian Peak som satsat lite extra på just detta moment. Trots att vi inte hade bokat bord lyckades man klämma in oss bland de vita dukarna och vi beställde in en helt fantastisk tvårätters lunch. Till förrätt blev det löjligt goda musslor i gräddsås med vitlök och örter och till huvudrätt serverades fläskfilé med sötpotatismos. Våra laddningar fläskfilé på tallrikarna var stora som varsitt brännbollsracket och vi rullade bokstavligen ut ifrån den fantastiska lunchen. Jag genomförde ingen egentlig vinprovning på Guardian Peak men fick naturligtvis ändå i mig ett stadigt glas vitt till förrätten och ett minst lika stadigt glas rött till fläskfilén. Det gäller ju att inte tappa tempot!
Så gott som nästgårds ligger den synnerligen ansedda rödvinsgården Rust En Vrede. Med ett proffsigt personligt bemötande ifrån första sekunden kände man direkt att detta var ett ställe där man borde mingla oftare. Gräset i den vackra trädgården var perfekt klippt och den kundorienterade personalstyrkan var dimensionerad för att stå kungligheter till tjänst. Den idylliskt belägna uteserveringen bestod av två etage och vi placerades perfekt på övre etage med utsikt över nedre. Enda egentliga minuset var att man inte hade någonting vettigt, utöver vatten, att erbjuda en chaufför, annars hade vi säkert blivit sittande där hela eftermiddagen.
Uppeldade av den fantastiska miljön hörde vi oss för efter min rödvinsprovning om det kanske skulle kunna gå att trycka in två extra personer på kvällens middagssittning. Det finns inga restauranger med Michelinstjärnor i Afrika men många hävdar att Rust En Vredes restaurang borde haft en för länge sedan och nu hade vi blivit sugna att slå till på stort. Efter ett samtal med kyparen stod det klart att man hade fått ett återbud och att det faktiskt skulle vara möjligt att trycka in oss! Coolt!
För att orka med kvällen bestämde vi oss för att börja avrunda och körde tillbaka mot Stellenbosch. På en svensk webbsida hade jag hittat ett tips om en ganska centralt belägen vingård vid namn Bergkelder som erbjöd dessert- och portvinsprovning vilket kändes som ett perfekt avslut på dagsprogrammet. När vi väl hittade dit och förklarade vad som önskades såg dock personalen ut som levande frågetecken men lyckades åtminstone efter en stund hala fram ett alldeles utmärkt dessertvin som jag köpte på mig en flaska av på stående fot efter en provsmakning. Jag har alltid varit orimligt svag för de söta dessertvinerna och efter detta spontanköp kändes det mer än rimligt att avsluta dagsturen innan allting gick helt överstyr.
Väl hemkomna till vår marklägenhet i Stellenbosch efter dagens njutnings-odyssé kom en liten del av verkligheten ikapp oss. Restaurangen som vi bokat bord på till kvällen anses trots allt vara en av landets bästa och kunde mycket väl tänkas ha klädkod. Mycket riktigt, efter att ha kollat upp saken insåg vi att det inte fanns kläder i packningen som ens nästan dög. Det finaste jag hade med mig var ett par jeans och ett par söndriga röda löparskor och Matilda låg nästan på samma låga nivå. Vi riskerade att skämma ut både oss och restaurangen och jag fick tyvärr ringa och avboka. Istället fick vi bege oss ut på hemmaplan till en enklare restaurang där man kunde dyka upp utan bordsbokning en fredagskväll. Vi landade till sist på Java Café där jag åt asiatisk smörkyckling och Matilda mumsade i sig kycklingwraps. Efter en dag i vinets tecken var det gott att avsluta denna njutningsdag med att skölja ner käket med en öl. Till morgondagen hade jag tänkt mig en lite mer blandad dryckeskompott men först väntade en natts välförtjänt vila av alla de sinnen som förstår att uppskatta njutning på denna nivå.
<- Tillbaka
