Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

19 Februari
2018-03-02 (18:29)

Natten var helt hopplös där vi låg i vår runda lerkoja med halmtak i Livingstone, Zambia och tvingades lyssna till näst intill eviga argsinta hundskall. Tydligen har nästan alla grannar till Zinga Backpackers synnerligen uppmärksamma vakthundar som gärna hetsar upp varandra och vi var därför riktigt mosiga när vi klev upp för att serveras den frukost som lite överraskande ingick på detta legendariska vandrarhem. Under tiden som frukosten förbereddes gick vi runt och småfnissade när vi fotograferade "poolen", "gymmet" samt den egna hyddan. Man skulle kunna göra riktigt roliga bildkollage på detta om lusten infann sig. I det bildkollaget skulle man också kunna ta med frukosten som bestod av ett halvstekt ägg på en vit toast men har man valt att gå budgetvägen får man också stå sitt kast.

På Zinga visste man vad mervärde innebar och slängde därför inte bara in fri frukost utan även fri transfer till Victoriafallen i sitt koncept. Eftersom detta inte annonserats vid bokningen kunde man enkelt räkna ut att det var något som var skumt med saken men det kändes oerhört märkligt att be ägaren om att ringa en taxi när man kunde få gratis skjuts och det var faktiskt en hygglig bit att åka. Ännu mer skumt blev det när ägaren själv hoppade in i gratisbilen bredvid föraren. Tänkte han guida oss och försöka tjäna pengar på den saken, skulle han ta med oss till någon virkande mormor som vi blev tvungna att köpa färgglada koftor hos eller skulle vi "råka" hamna i en poliskontroll där vi fick böter för att vi inte hade på oss våra bälten (de fungerade inte)?

På vägen mot fallen tog han definitivt guiderollen och bad exempelvis chaffisen köra in på en avfartsväg så att vi skulle få klättra upp i Zambias största träd. Trädet var stort men garanterat inte störst i landet. En brant stege möjliggjorde ett klättringsäventyr som gav mig häftig svindel men väl uppe fick man en fin överblick över området och kunde se vattenångorna som steg ifrån Victorafallen. Legenden förtäljer att Livingstone klättrade upp i detta gamla träd för att orientera sig efter att han funnit fallen och då fick syn på några takhyddor i den närmast belägna byn som han kunde bege sig till. Byhövdingen blev dock så rädd för den vite mannen att han gömde sig och vägrade prata med Livingstone så något större mervärde tycks han inte fått ut av sin spaning.

Vid ankomsten till entrén till den världsarvslistade nationalparken började vi förstå vad som var i görningen. Vår chaffis tycktes känna absolut alla och vi vinkades in med bilen via en specialinfart förbi luckorna för biljettköp. Sedan hoppade vi och Zinga-ägaren ur fordonet och spatserade bort till biljettkontrollsrummet där vi fick skriva in oss i en enorm liggare och betala inträdet i cash till snubben som satt där inne. Någon biljett fick vi naturligtvis aldrig. På en skylt på väggen stod det tydligt skrivet att man inte skulle betala någon i detta rum vilket jag påpekade och skapade då en något olustig stämning. Zinga-ägaren försökte släta över det hela samtidigt som han skyndade på oss. De var många som var inblandade i detta fuffens och skulle dela på behållningen som de stal ifrån parkförvaltningen. Sannolikt gjorde vi mycket klokt i att hålla tyst för att slippa repressalier.

Strax innanför portarna till nationalparken står en staty av Dr Livingstone som spanar ut mot fallen. Den legendariske skotske missionären och upptäcktsresanden var den förste vite mannen någonsin att se fallen den 16:e november 1855 men det var först på en expedition 1871 som han blev upphunnen av Stanley som då sägs ha yttrat frasen "Dr Livingstone, I presume". Livingstone döpte fallen efter drottning Victoria men allt oftare kallas de nu "Mosi-oa-Tunya" enligt lokalbefolkningens tradition vilket betyder "Röken som åskar" och syftar till det uppåt 1,5 km höga vattenmolnet som bildas ifrån det 105 meter höga och 1,6 km breda vattenfallet. På samma vis som Livingstone spanar ut mot fallen fann vi oss snart själva stå och kika ut genom lövverket på de ofantliga vattenmassorna ifrån Zambezifloden som forsar ner ifrån klippkanten. Det är ett galet mäktigt skådespel som bara kan matchas av världens två andra jättefall; Iguassu och Niagara.

Mittemot Victoriafallen följde vi en stig med utsiktsplatser mot fallen och vi fotograferade, beundrade och jämförde upplevelsen med besöket vid Iguassufallen drygt fyra år tidigare. När regnrocks-uthyrarna dök upp plockade vi rutinerat fram våra medhavda ponchos och fortsatte vår upptäcktsfärd. Det dröjde inte länge innan det började bli riktigt vått i luften likt ett milt sommarregn skapat av det enorma vattenmolnet ifrån fallen. När vi kom fram till den spektakulära och smala bron Knife Edge Bridge övergick sommarregnet i ett galet hällregn. Matilda försökte filma med vår GoPro kamera under tiden hon gick över medan jag skyndade på stegen för att komma undan vattenmassorna och slippa titta ner.

Ifrån den "ö" man sedan hamnar på kunde man, utöver fräcka vyer mot fallen, även se den gamla ikoniska tåg- och bilbron Victoria Falls Bridge. Detta ingenjörsmästerverk över Zambezifloden, just nedanför Victoriafallen, ritades av Cecil Rhodes och färdigställdes 1905. Bron binder samman Zambia med Zimbabwe. Redan när den byggdes var det med turismen i åtanke och det fanns på den tiden en vision om en järnväg ifrån Kairo till Kapstaden där resenärerna bland annat skulle få se vattenångorna ifrån det mäktiga fallet på sin resa.

Efter ivrigt fotograferande gick vi tillbaka och provade sedan ett par andra gångvägar, dels för att se floden precis innan fallen tar vid och dels för att komma på närmare fotograferingsavstånd till Victoria Falls Bridge. Man följde då en stig precis bakom den zambiska gränsposteringen och fick nästan gå i slalom mellan jättestora babianer som var måttligt intresserade av att flytta på sig. De finns i stora horder i denna nationalpark och ställer till mycket bekymmer genom att stjäla absolut allt de tror kan vara ätbart.

Färdiga med Victoriafallen satte vi oss på ett fik och käkade chips eftersom allt annat tilltugg till salu kändes tveksamt eller direkt hälsovådligt. Fiket var omgärdat av galler för att skydda gästerna och deras mat mot babianerna men man fick ändå vara på sin vakt eftersom de klättrade upp ovanpå skyddsgallret och glatt pinkade ner mot cafégästerna. Vi bestämde oss där och då för att vänta med att summera intrycken av fallen tills vi även sett dem ifrån Zimbabwe-sidan. Lärdomen ifrån Iguassufallen var att upplevelsen och perspektiven var väldigt olika ifrån Brasilien- och Argentinasidan. Det föreföll sannolikt att samma sak gällde här.

Vi tog en egen taxi tillbaka till Zinga. Några nya gäster syntes fortfarande inte till men helt sensationellt fungerade nu uppkopplingen mot Internet så att man åtminstone med en tålamodsprövande teknik kunde få till en uppdatering på en webbsida då och då. Å andra sidan hade vi ingen brådska då vi hade ett antal timmar att slå ihjäl innan nästa äventyr vilket var en Sunset Cruise på Zambezifloden som Zinga-ägaren hade hjälpt oss att boka föregående kväll när vi väntade på pizzorna. När vi till sist gav upp surfandet förflyttade vi oss till lerhyddan för en eftermiddagstupplur och lyckades på så vis döda tiden hyggligt effektivt.

Under den sena eftermiddagen hämtades vi upp av en chaufför för att bege oss till vår kryssningsfarkost. Att vi skulle göra en sådan här kryssning var bestämt sedan länge för att åtminstone få med ett lite mer romantiskt äventyr på vår bröllopsresa. Självklart var vi lite påverkade av att Matildas brudtärna Carita fick uppleva frieriet ifrån sin fästman Magnus på en av dessa solnedgångskryssningar på Zambezifloden. Nu skulle vi resa i deras fotspår!

Normalt sett gör man dessa kryssningar på en flervåningsfarkost men med Zinga Backpackers inblandat blir upplägget naturligtvis lite annorlunda. På vår lilla mysiga farkost var det bara vi två och därtill tre andra turister samt en personalstyrka på tre man. Nåväl, det fanns verkligen ingenting att klaga på - en stor grillbuffé och fri bar gör naturligtvis vilken man som helst lycklig till tårar. Personalstyrkan bestod av en styrman, en bartender/allmän entertainer samt en grillansvarig/djur-vid-strandkantsspanare. De andra tre turisterna var två tjejer ifrån Kanada som skulle besöka ett bröllop i Zambia samt brorsan till en av dem. Vi hade det riktigt trevligt tillsammans!

I väntan på att skymningen skulle falla tuffade vi sakta fram längs Zambeziflodens strandkant och spanade efter djur. Sparandet resulterade framförallt i att vi fick se ett par krokodiler men även en hel del fågelliv, babianer samt en större hop av flodhästar som låg och svalkade sig i vattnet i väntan på nattens mörker. Grillbuffén bestod av kyckling och boerwors (bondkorv) vilket är en lång grynig grå ihoprullad korv som alltid måste bestå av 90% kött (huvudsakligen nöt men oftast också en mix av fläsk och lamm). Till detta drack jag inledningsvis öl men när man insåg att kanadensiskorna (som var lätt salongsberusade redan när vi klev ombord) pimplade GT i en våldsam hastighet inspirerades man till att haka på... Bartendern kallade förresten GT för Gin & Talk Shit - det hade jag aldrig hört förut!

Det blev en riktigt mysig kväll som fint avrundade en fantastisk dag. Jag har alltid drömt om att en dag få se Victoriafallen och hade nu faktiskt fått upplevt detta. Ibland undrar man om dessa drömdestinationer aldrig skall ta slut men de tycks bara bli fler och fler. Detta var dock en av de absolut äldsta drömmarna och det var med en känsla av tillfredsställelse man gick till kojs. Då uppstod plötsligt bekymmer! Dörren till hyddan gick verkligen inte att stänga. Jag försökte med alla mina krafter vilket fick till följd att en stor del av hyddans lervägg rasade samman. Jag hade trashat vårt hotellrum fullständigt! Vad skulle nu Zinga Backpackers ägare säga nästa morgon?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign