Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-03-29 (15:11)
Vilken otrolig känsla! Samtidigt som solen började gå upp satte jag mig ute på terrassen och bara lyssnade på alla ljuden ifrån galande tuppar, skällande hundar och förbipasserande mopeder. Den fuktiga värmen och den ständiga lätta doften av brända sopor gör något speciellt med mig. Jag kastades runt i en minneskavalkad där jag pendlade mellan Söderhavet, Centralamerika och andra delar av Sydostasien innan jag landade i att vi faktiskt var här i vårt nya tillfälliga hemland Vietnam nu för att verkställa den dröm vi burit tillsammans på så länge.
Föga överraskande hade jag vaknat långt före resten av familjen. Dels hade jag förlorat mindre av mitt sömnbehov än de andra och dessutom brukar jag märka av tidsskillnaden ganska rejält när jag reser österut. Mygg, knott eller myror började bita mig nere på anklarna. Förmodligen var inte myggmedlet uppackat ännu och jag bjöd rovdjuren på den här stunden och åt istället sakta upp min yoghurt jag höll i handen. Sedan blev jag tydligt påmind om att allt inte funkar som i ett i-land när strömmen plötsligt gick. Det händer aldrig hemmavid längre men här var den avstängd i en hel timme.
Vad gjorde väl det? Solen hade nu hunnit gå upp och jag satte igång med att tömma min resväska och lägga de delar av packningen jag inte fått upp under gårdagen i olika högar. Så småningom vaknade också resten av familjen och vi försökte organisera saker likt var kläder skulle förvaras och var Sixten skulle ha sin skötbädd. I traditionella fågeltermer handlade det om att bygga bo. Det var inte mycket till frukost vi hade fått i oss och vid lunchtid gick vi ut på gatan och hittade ett ställe där vi båda beställde alldeles utmärkt friterad tofu innan vi bestämde oss för att det började bli dags för första äventyret på plats!
Riktigt så spontana som vi tidigare brukat vara på våra resor går det dock inte att vara längre. Först behövde Sixten vila och han tog hela två timmar på sig att vakna. Under tiden borde vi kanske ha inspekterat cyklarna men det blev först gjort när det var dags att ge sig iväg. Två av fyra var för tillfället helt obrukbara på grund av punkteringar och de andra två hade begränsat med luft i däcken. På dessa två satt dessutom cykelsadlarna för högt upp för Matilda och de var omöjliga att rubba med ren handkraft. Det var samtidigt som allra varmast på dagen så här ett par timmar efter lunch och så fort vi började försöka meka forsade svetten. Det kollektiva familjebeslutet blev att cykla ändå och meka en annan gång.
Så rullade vi iväg! Matilda först med Sixten i cykelsadeln och jag bakom. Den lilla killen med nyckelpigshjälmen var på gränsen till för liten för detta äventyr men det fungerade. När vi anlände under gårdagen hade vi sett massor med folk cykla på parallella stigar till den stora vägen mitt ute bland risfälten och vi tyckte oss både två ha läst att det var vad som gällde för att på bästa sätt ta sig till stranden. Den första stigen vi gav oss ut på visade sig dock vara en återvändsgränd och samtidigt som vi vände tillbaka valde vi också att skifta cyklar så att Matilda skulle få en cykel med lägre sadel. Därmed var det jag som fick skjutsa Sixten baktill.
Vi vände tillbaka ut till den stora och ganska häftigt trafikerade vägen och tog sedan nästa väg ut i risfälten istället. Miljön var det inget fel på! Flitiga vietnameser arbetade ute på fälten och när man minst anade det kunde stigen vara blockerad av en stor vattenbuffel som man fick leda cykeln förbi. Vi märkte att vägen började böja lite åt fel håll och sedan leddes vi in bland ett par hus samtidigt som stigen blev mindre och mindre. Till sist en återvändsgränd igen! Tillbaka och ta annan väg en gång till. På det viset fortsatte det ett tag. Lokalborna försökte hjälpa oss att peka ut den närmaste vägen till An Bang Beach och vi började bli ganska rejält svettiga. Alla utom Sixten. Han stensomnade i sin sadel och hängde där halvt livlös. Att cykla vilse var inte tillräckligt med äventyr för att hålla den lille mannen vaken...
Så småningom hittade vi ut till den stora vägen igen och höll oss då kvar på den. Det skulle vi förmodligen ha gjort hela tiden. Vi hade fått tips om att man skulle vika av in på sidovägar när man kom fram till An Bang Beach för att slippa betala för cykelparkering men nu var vi så varma och lite frustrerade att vi medvetet gjorde precis tvärtemot och körde fram till cykelparkeringen allra längst fram som säkerligen var dyrast. Sixten sov fortfarande när vi parkerade cyklarna och även när vi bar honom de sista stegen ut på stranden.
Solparasoller i färgat tjockt tyg och solstolar i trä så långt ögat såg såväl åt vänster som åt höger. Ett blått hav med inbjudande vågor i en evighet rakt framåt. Det var så här vårt nya andra vardagsrum An Bang Beach såg ut och det kunde man leva med! Precis som med cykelparkeringen gjorde vi precis tvärtemot de råd vi fått och högg första bästa solstol utan att göra en deal med ägaren om fria solstolar mot att vi handlade förfriskningar hos honom. Vi ville liksom bara få ett svalkande dopp och andas ut i skuggan av ett parasoll. Bra affärer kunde vi ägna oss åt någon av de andra 10 veckorna vi skulle vara här.
Det var stor underhållning att se sig omkring. Busslaster med asiater anlände för att göra ett kort stopp på den ganska berömda stranden för att knäppa perfekta Instagram-bilder. Tjejerna var ofta extremt finklädda i blanka färgglada dräkter som nästan går i geisha-snitt och mängden bilder som togs per mobiltelefon var absurd. Lille Sixten fick för första gången doppa sina fötter i havsvatten och lite senare när han la av en rejäl ryggbajs fick pappan springa ut med honom för ett lite mer rejält dopp. Det var svårt att tyda hans minspel huruvida han gillade havet eller ej men han grät åtminstone inte.
Vi var inte på stranden i mycket mer än två timmar. Dels hade vi anlänt sent och därtill ville vi vara rädda om vår utslagne lilleman. Strax innan vi cyklade tillbaka hemåt köpte Matilda en slags frasiga hårda pannkakor med fyllning åt oss som var fantastiskt goda. På vägen tillbaka höll vi oss till den stora vägen och det tog inte lång tid innan Sixten somnade i cykelsadeln igen trots allt buller ifrån bilar och mopeder. Dessutom ska man ha klart för sig att alla trafikanter här tutar oavbrutet, mer för att varna för att de är på ingång än för att be ekipagen framför att flytta på sig.
När vi hade duschat av oss sov Sixten i ytterligare två timmar. Först hade vi trott att all trötthet i huvudsak berodde på missad sömn men nu förstod vi att huvudsaken säkert var att värmen gjorde honom extremt dåsig. Med all säkerhet skulle det bli bättre om bara någon dag när han vant sig men det är klart att man kände lite föräldraoro över den ständigt dödströtta killen.
För att göra det så enkelt som möjligt bestämde vi oss för att äta inne hos grannen. Vi klev in och slog oss ner på de solblekta låga plaststolarna och förväntade oss nog en dåligt översatt meny precis som förra kvällen. Istället blev vi framvisade till ett bord med diverse skålar fyllda med råvaror. Tolkningen var att vi skulle peka ut de råvaror vi ville ha i vår rätt men någonstans missuppfattade endera parten den andra och i de soppor vi serverades fanns alla råvaror vi hade tittat på inklusive en del inte särskilt imponerande köttbitar. Nåväl, vi sörplade på efter bästa förmåga och själva soppan var riktigt god och jag gjorde några tappra försöka att tugga i mig de suspekta köttbitarna tills dess Matilda (med ett vant öga eftersom hennes pappa är jägare) konstaterade att bitarna med detta utseende sannolikt antingen var hjärta eller tunga. Efter den kommentaren höll jag mig till grönsaker och vätska och det fanns en del kvar i bägges skålar när vi tackade för oss och gick de fem meterna hem till Wooden House.
<- Tillbaka
