Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-04-18 (11:36)
Äntligen utflyktsdags! Tidig uppstigning! Det gick verkligen att ta på den trötta tonåringens frustration. Vem går upp före klockan 8 på en semester liksom? Nu visade det ju sig dessutom att bilen som skulle hämta upp oss, precis som alltid i dessa sammanhang, var mer än 20 minuter sen. Nina skulle ha kunnat sova i minst 30 minuter till och det är en halvtimmes sömn som gått förlorad för alltid! Annars var det faktiskt inte så dumt att vår transport var sen då det innebar att vi slapp behöva sitta och vänta i hamnen i Cua Dai likt alla andra som reste med oss på vår båt med destination Cham Islands.
Jag verkligen älskar öar! Varje dag på stranden när det inte varit väldigt mycket soldis har man kunnat ligga och spana och längta bort mot några av de åtta Chamöarna som ligger drygt 2 mil utanför den vietnamesiska kustlinjen. Nu satt vi äntligen i en båt på väg till dem för att testa snorklingsvattnet och stränderna i detta, av UNESCO utnämnda, biosfärreservat.
Träbåten puttrade på i makligt tempo ut ifrån hamnen och när vi kom ut på öppet vatten fick vi ta av oss flytvästarna. Även Sixten befriades då ifrån sin flytväst som vi släpat med oss hela vägen ifrån Sverige just för tillfällen som detta. Ut till öarna tog det ungefär en timme och vi fördrev tiden genom att dricka kaffe och njuta av havsbrisen. Alla tjejerna hade tagit åksjuketabletter och det var egentligen bara Matilda som kom att må lite illa eftersom hon satt och läste och skrev mail med mäklaren i Karlstad som är igång med att sälja hennes lägenhet.
Det finns halvdagsturer till öarna med usla recensioner på nätet som främst tycks gå ut på att man ska kunna säga att öarna besökts (även om det krävdes att man trängdes med kineser och koreaner på en liten strandplätt i några timmar och åt överkokta grönsaker till lunch). Heldagsturerna däremot, som inte kostar så väldigt mycket mer (vi betalade 360 sek/person), får genomgående fina betyg och den tur vi valde arrangerades av Hoi Ans dykklubb vilket på något vis stod för en garant att kvalitén skulle vara acceptabel.
När båten stannade till för första stoppet alldeles intill en av de minsta obebodda öarna stod det första snorklingspasset för dagen på menyn. Jag gick ifrån statusen usel till van snorklare under mina många månader i Söderhavet 2014 och hade faktiskt längtat efter att äntligen få snorkla igen. Ner i plurret bar det av och efter att Matilda hjälpt mig med ett byte av mask (ifrån en som tog in vatten) gick det riktigt bra. Martina och Nina hade aldrig snorklat förut och tog det inledningsvis försiktigt. Ganska snart fick Martina kläm på tekniken men för Nina kom det att krävas att hon tog på sig en flytväst så att hon fick färre moment att fokusera på för att det skulle funka.
Matilda tog lite gruppbilder på oss uppe ifrån båten och sedan kollade vi in vad som fanns i dessa vatten. Det var framförallt rikligt med blå sjöstjärnor men man såg också en del mindre fisk, sjögurkor och ganska fina koraller. Sikten var betydligt bättre än förväntat vilket var en positiv överraskning då jag läst på nätet att många varit besvikna över grumligt vatten. Efter en stund tog jag mig tillbaka till båten för att lösa av Matilda som hade hand om Sixten men hon tvekade på om hon ville hoppa i. Många som kommit tillbaka upp på båten hade beklagat sig över stickande och brännande havslöss vilket jag inte riktigt hade reflekterat över men kanske hade det kliat och stuckits en del?
Istället fick jag hoppa i en gång till, nu i sällskap med vår Go Pro-kamera monterad på en selfiepinne. Jag tog några varv inte så långt ifrån klipporna som letade sig ut ifrån ön och spelade in ett gäng filmer med sjöstjärnor, fisk och bubblande dykargrupper ifrån vår båt. Visst kunde jag nu känna att det stacks och brändes en del i huden men det var inte mer än irriterande på sin höjd. Oavsett vilket var det gött att få trampa runt igen i vatten med en snorklingsmask över mun och näsa för första gången på rätt länge och liksom bara låta fenorna göra jobbet medan man själv följer havets föreställning. Ett simpelt och spännande nöje.
Det första snorklingsstoppet var på en timme innan vi åkte iväg till en annan ö där vi gjorde ett likadant stopp. Denna gång fick Nina fotografera när jag hoppade i från sidan av båten innan hon och Matilda gjorde mig sällskap i vattnet. Tyvärr var vattnet betydligt grumligare på detta ställe (sannolikt eftersom det hade börjat blåsa) och dessutom fanns det inte alls lika mycket spännande att titta på under ytan. Tjejerna vände tillbaka ganska snabbt efter att ha blivit irriterade på havslössen och jag får själv erkänna att de störde mig ganska mycket mer på det här snorklingsstoppet.
Ifrån det andra snorklingsstoppet var det inte särskilt långt till vår eftermiddagsdestination vilket var en strand på den enda bebodda ön i denna ögrupp. Vår stora träbåt guppade mer nu och anledningen var en tilltagande vind som snart skulle skapa diverse problem för oss. Först blev det bekymmersamt när vi skulle i land. En mindre motorbåt skulle då lägga till vid vår båt och skeppa oss i land men först hade den svårt att lägga till och när vi väl kommit ombord kändes inte sjösäkerheten alldeles klockren. Man hade inte balanserat oss perfekt ombord och vid minst ett par tillfällen kändes det som vi skulle tippa över. Nu var det ju inte särskilt långt till land och vi hade enkelt kunnat simma in med Sixten om vi skulle plumsa i men lite actionfyllt var det allt!
Det var en fin strand vi steg i land på men upphetsningen kom snabbt av sig. Blåsten tog med sig sandkornen som piskade hårt mot benen när man gick över stranden och det skulle vara omöjligt att lägga sig och solbada här utan lä. Först skulle vi dock äta lunch på ett enklare serveringsställe där maten redan stod framdukad när vi anlände. På tallrikarna i den enkla buffén fanns omelett, nudlar, ris, kött och grönsaker. I ärlighetens namn var maten ganska medioker men ändå tillräckligt bra för att slinka ner.
Efter maten stack Matilda och Nina iväg på en egen fotosession på stranden under tiden som jag drack vietnamesiskt iskaffe köpt av en pratglad försäljerska inne i det skyddande lä som skuggan under palmerna erbjöd. När tjejerna kom tillbaka gick jag och utforskade det lilla templet intill stranden innan jag tog ett obligatoriskt dopp i havet. Därefter satt vi alla i skuggan och väntade in den skrangliga motorbåten som skulle ta oss tillbaka till huvudbåten.
Även om den lilla motorbåten skulle köras i två omgångar envisades man med att lasta på nästan alla passagerarna på den första båtturen vilket bidrog till ett nytt spännande och gungande äventyr på en överlastad båt. Snart kunde vi dock sätta kurs tillbaka till Hoi An med huvudbåten och den lilla oron över att det nu skulle gå kraftiga vågor visade sig vara överdriven. Sixten skötte sig exemplariskt på återresan och sov hela vägen och flera av oss andra slumrade också till i solstolarna på övre däck.
När man har varit på utflykt nästan hela dagen är man både trött och hungrig och vi bestämde oss därför för att göra det enkelt för oss genom att beställa hem indiskt käk ifrån Baba’s Kitchen på kvällen. Precis som förra gången valde jag Tikka Masala och Matilda Butter Chicken. Därtill naanbröd. Martina och Nina hakade på Matildas beställning. Själv var jag så hungrig att jag tryckte i mig hela portionen medan tjejerna sparade en del till morgondagens lunch. Därefter blev det en tidig läggning redan vid 21-hugget.
<- Tillbaka
