Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-04-23 (18:11)
Det var lite förvånande att se Nina tassa förbi där jag satt bakom fläkten ute i köket och klunkade vatten efter morgonens löprunda. Normalt sett lämnade denna tonåring aldrig sängen på morgonen innan det var absolut nödvändigt. Allt skulle dock få sin förklaring. Nina hade under den tidiga morgonen åkt på magsjuka och tvingades tyvärr stanna hemma när vi andra drog iväg till stranden.
Vi stannade till på Cosy Corner Café för att käka frukost. Den trevliga kvinnan som driver stället tog hand om Sixten så snart hon hade serverat oss vår frukost och han fullkomligen stortrivdes i hennes sällskap. Denna tid i Vietnam har verkligen fått honom att vänja sig vid väldigt mycket närkontakt med helt främmande människor och vi har fått för oss att det kommer göra honom mycket gott på sikt.
Det var jag som ganska tidigt satte tonen på stranden genom att beställa in en passionsfruktsmojito och de andra var inte sena med att haka på och beställa in drinkar. Ganska snart blev det ytterligare varv med drinkar och därtill någon öl. Detta var en speciell dag och det låg en tydlig förväntan i luften. Senare denna kväll skulle vi få uppleva den månatliga lanternfestivalen i Hoi An för första gången. Klart att man måste värma upp en aning då!
Phuong var på extra gott humör när han tog betalt och undrade hur länge vi egentligen hade tänkt stanna i Hoi An och fortsätta komma till hans solstolar. Jag tror inte riktigt han uppfattade svaret eftersom han hade fullt upp med att stryka ölen ifrån vår nota som en tacksamhetsrabatt så det får bli en positiv överraskning för honom.
Hemmavid mådde Nina bättre och slog följe med Martina och Matilda in till stan för att de skulle hämta upp sina sista plagg hos skräddarna. Sixten och jag höll oss hemma och tog det lugnt. Tjejerna tog inte mer än en timme på sig innan de var tillbaka och då kände tyvärr Nina sig slö och hängig. Vi fick helt enkelt förbereda oss på att gå på festival utan henne. Under dagen hade vi googlat guider som beskrivit hur man tar sig an festivalen som besökare och kommit fram till att det nog skulle bli väldigt trångt och därför vore smart att äta hemmavid. Den enkla restaurangen snett över gatan fick stå för kvällsmaten precis som för exakt en månad sedan (samma kväll som vi anlänt till Hoi An och visste att festivalen pågick men inte hade krafter nog till att ta oss dit).
Den dagen vi lämnar vårt hem här i Hoi An kommer det finnas många fler skedar här än när vi anlände. Det finns en skyldig person till detta som heter Sixten och festivaldagen till ära hade han dessutom lyckats slå på extra stort och smuggla med sig en hel soppslev ifrån restaurangen i sin vagn. Detta skrattade vi gott åt i taxin in till Hoi An som vi bokade till andra sidan av floden där det borde vara lite mindre folk.
Infon vi hade var att man släcker ner belysningen vid floden runt kl 20 och att festivalen börjar på riktigt vid kl 21 och pågår fram till kl 22. Mycket riktigt släcktes belysningen ner enligt tidsschemat precis när vi anlände men där slutade också saker att ske enligt förväntan. Det var inte mer folk i stan än en vanlig kväll och när gatubelysningen släcktes så släcktes också många av de stämningsbringande lanternorna. Visst var det mysigt med mycket mörker och lanternor men en vanlig kväll i stan är mer stämningsfull. Det var inte heller mer båtar ute än vanligt och medan vi gick längs vattnet hoppades vi att allt snart skulle ta fart.
Efter en stund slog vi oss ner på varsin sten för att vänta. Intill oss tände en äldre farbror upp ljus i sin båt och började sedan slänga allt möjligt likt högar med falska sedlar och sönderrivna pappersbitar i vattnet för att hedra sina döda släktingar och anfäder. Detta kom att bli kvällens kulturella höjdpunkt för sedan hände liksom aldrig mer. Vi hade nog trott på något mer ceremoniellt med båtar på rad, ett större antal ljuslyktor i vattnet än vanligt och klart fler tända lanternor men tvingades hela tiden upprepa samma mantra; en helt vanlig kväll i Hoi An är mycket mysigare! Kvällen var inte ett fiasko men den kändes ändå som ett rejält antiklimax för detta hade vi sett fram emot i månader. Till sist återstod inget annat än att åka hem och slicka såren och trösta Nina som faktiskt inte hade missat något alls.
<- Tillbaka
