Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

20 April
2019-04-27 (17:57)

Vi var framme vid Martinas och Ninas sista heldag i Vietnam. Den inleddes med att Matilda tog en powerwalk medan jag och Sixten gick till kaffetanten rakt över gatan. Därefter gjorde hela gänget sig färdigt för beachen och vi bestämde oss för att avsluta med klassikerna vilket innebar frukost på Cosy Corner Café följt av strandhäng hos Phuong.

Nu gick ju inte riktigt allt som planerat eftersom jag lyckades låsa oss ute i den meningen att alla var ute och redo för den bokade taxifärden men väskan med badkläder, pengar och nycklar blev kvar inlåst inne i huset. Matilda fick skriva ett meddelande till Mr. Nguyen och sedan var det bara att hoppas på att han läste snabbt och kunde agera. De andra drog iväg mot beachen i taxin och jag fick tålmodigt stanna kvar på uteplatsen i väntan på bättre tider.

Lyckligtvis blev väntan inte särskilt lång. Mr. Nguyen dök upp utan att svara på Matildas meddelande och efter en liten uppläxning för att jag inte stängt av AC:n i huset var jag också redo för stranden. Jag gjorde debut med Grab-moppe vilket kostade åtta kronor till stranden och var mycket snabbt och smidigt. Chaffisen har med sig hjälm åt passageraren och så fort den är fäst på huvudet är det bara att hoppa upp baktill och dra. Plötsligt kändes 20-lappen vi betalar för bilen till stranden som ett rån...

Tjejerna ville givetvis avsluta på stranden med stil och hade därför bestämt sig för parasailing. Hela gänget promenerade tillsammans bort till arrangören som just hade avslutat flygningen med ett annat par och snabbt skiftade så att det istället var Martina och Nina som satt fästa bakom skärmen. Hela grejen gick så fort att jag inte ens hann få igång filmen riktigt i tid innan de lämnade strandkanten. Knäpptysta var de också när de hastigt lyfte mot skyn och försvann iväg ut över havet.

Jag upplevde det som att de nog åkte lite längre ut över havet än när Matilda och Nina var uppe i skyn förra gången men däremot gick de inte upp lika högt i luften. Precis som förra gången fick de också doppa fötterna i vattnet en gång och sedan åter lyfta mot skyn innan båten drog paret tillbaka in mot land. Tjejerna fick uppleva två misslyckade nedstigningar innan det blev rätt på tredje försöket och Matilda hann nästan få kramp i armarna under sitt försök att filma den utdragna landningsproceduren.

Vi bad också om lite hjälp ifrån Martina med att ta familjebilder på stranden innan kameror, handdukar och allt annat packades ner i väskorna. Jag försökte få Nina att ge Phuong en avskedskram när hon nu såg honom för sista gången men hon vägrade bestämt och fick därmed sitta okramad i taxin tillbaka till vårt hus.

En av de största profilerna jag åkt med i Grab var killen som körde mig till Champa-muséet i Da Nang där jag kollade in stenskulpturer en vecka tidigare. Han körde långsamt men säkert vilket passar perfekt när man reser med bebis. Tien, som chaffisen heter, kunde dessutom (om man är snäll) ett par ord engelska och ville väldigt gärna få privatkörningar framöver så jag hade fått hans nummer och nu ringt och bokat en bil till Da Nang för vår avslutningskväll. Någon timme innan det var dags att åka ringde hans fru och ville, på klockren engelska, kontrollera att hennes blyge man hade uppfattat alla uppgifter korrekt.

Tien anlände före utsatt tid och spelade ut alla de intränade privatchaffis-korten likt att öppna dörrar för tjejerna och hjälpa till med att lasta in Sixtens vagn i bagageutrymmet. Iklädd sin karakteristiska skärmkeps tog han oss tryggt till marinan i Da Nang där jag varit och rekat veckan tidigare. Vi hoppade ur hans bil och avtalade om återtransporten några timmar senare. Målet för kvällen var 7 Bridges Brewing som jag redan hade besökt men först ville jag visa gänget marinan. På vägen dit gick vi förbi bryggeriet och säkerhetsvakten utanför sken upp som en sol och började hälsa på mig. Visst, jag hade ju snackat lite med honom för en vecka sedan men det var ändå nästan orimligt att jag var ihågkommen. Jag förklarade att vi strax skulle komma tillbaka.

Mörkret hade hunnit lägga sig och jag kände till en speciell böjd pir som kallas för kärleksbron där man både får en fin utsikt mot stadens skyline och drakbron men även kan ta häftiga kvällsbilder med en massa hjärtan fästa på pelare i bakgrunden. Den som vill kan köpa sig ett hänglås i en av kioskerna intill för att symboliskt fästa på bron och befästa sin kärlek. Besöket slog mycket väl ut och det togs massor med bilder.

När vi kom tillbaka till bryggeriet var säkerhetsvakten, om möjligt, ännu mer uppspelt och ville ta min hand och hälsa. Ännu bättre blev det när vi öppnade dörrarna och personalen omedelbart och högt utbrast ”Welcome Mr. Richard”. Jag vet bestämt att tjejerna blev sjukt imponerade av mitt kändisskap och det skulle bli ännu bättre när vi tagit oss upp på takterrassen och det visade sig att jag lyckats boka det absolut bästa bordet för utsikt mot drakbron och den kommande showen. Man är ju VIP!

Matilda fick nästan bita sig i läppen för att det inte skulle brista för henne. Hur hade hennes karl lyckats uppnå detta kändisskap efter en tidigare futtig eftermiddag i Da Nang? Sannolikt är det så att jag har Sixten att tacka eftersom jag bokade ”Richard 4 People + Baby”. Det gjorde dels att man omedelbart förstod att det var jag som anlände och dels att vi fick det bord där vår bebis skulle störas minst av övriga gäster. Men det är ju inte riktigt lika kul som kändis-versionen av berättelsen. Säkerhetsvakten snackade jag för övrigt med i väntan på att baren skulle öppna för dagen senast det begav sig.

Oavsett vilket, pizzan som vi beställde in var en helt gigantisk familjepizza som var otroligt god och räckte för att mätta de tre tjejerna. Själv fick jag komplettera med ett par extra slices. Till detta dracks dessutom god hantverksöl - man kan befinna sig i sjunde himlen för mindre! Drakbro-showen körs varje lördag och söndag klockan 21 och pågår i ungefär 10 minuter. Draken som slingrar sig över bron skiftar då färger samt sprutar vatten och eld om vartannat. Absolut spektakulärt men kanske inte en föreställning ”to die for”.

Med tanke på hur trafikerat och kaosartat det var på gatan utanför hyste vi vissa tvivel beträffande vår mesige chaufförs förmåga att sticka fram nosen till 21:30 som vi avtalat. Givetvis skulle vi aldrig tvivlat. Oerhört punktligt kom han körande på andra sidan vägen, vinkade och slog på en u-sväng där det var helt otänkbart. Han blockade all trafik i båda riktningarna på en av stadens mest trafikerade gator en bra stund med sin slowmotion-körning innan han gled fram till oss vid trottoaren så att vi kunde hoppa in.

På vägen tillbaka till Hoi An sågade Tien sedan andra trafikanter som gjorde betydligt mer rimliga u-svängar och jag gjorde väl i ärlighetens namn mitt för att uppvigla honom genom att prata om crazy people. Efter Tiens egen u-sväng hade han verkligen ingen rätt i världen att klaga på andra trafikanter och jag kunde höra hur det nästan brast för Matilda i baksätet. Sixten kämpade under hela hemresan som en besatt för att hålla sig vaken och det gick hela vägen till An Bang Beach där han slutligen tvingades kasta in handduken. En bra dag var över för den yngsta och ganska snart även för oss andra.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign