Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-05-04 (18:00)
Man kunde se att bärarna blev lite lätt chockade när det var de två gamlingarna i gruppen som klev upp först på morgonen trots att de hade suttit uppe och druckit Happy Water och spelat kort när ungdomarna valde sömn i varma tält under gårdagskvällen. Mitt enda fokus var att få i mig så mycket vätska jag bara kunde redan tidigt på morgonen eftersom jag lärt mig under gårdagen att jag svettades alldeles orimligt mycket i dessa temperaturförhållanden och jag visste att det skulle bli en krävande dag. Faktum var att jag faktiskt fått lite krampkänning i den naturliga poolen under det sista gårdagsdoppet vilket är ett tydligt tecken på vätskebrist och dessutom kunde jag inte minnas att jag hade varit och pinkat en endaste gång. Nu öste jag i mig vatten och te, vätskebrist var definitivt inte ett alternativ när så häftiga höjdpunkter väntade!
Med mer än två liter extra tillförd vätska i kroppen hängde jag på tåget med hjälmklädda djungelvandrare som gav sig av mot de här dagarnas förväntade absoluta höjdpunkt, grottan Hang Tien. Vi hade inte gått mer än i en kvart genom djungeln när jag redan druckit upp min medförda literflaska med vatten lagom till att terrängen förändrades. Härifrån och fram till grottan skulle vi behöva klättra över stenar och klippblock som spolats ut ifrån grottan under miljoner år. Det var verkligen ingen enkel terräng för oss gamlingar och värmen satte sig på balanssinnet.
Belöningen var dock fantastisk och det spelade ingen roll att batteriet i Go Pro-kameran valde att lägga av precis när vi kom fram till grottöppningen eftersom jag hade min vanliga kamera med i reserv. Ingen kamera i världen kan dock fånga den syn som mötte oss. Grottöppningen var som en scen ifrån urtiden och man väntade sig att en dinosaur vilken sekund som helst skulle dyka upp bakom en sten. Dagsljuset trängde långt in i sagogrottans öppning där slingerväxter och ormbunkar gjorde miljön grön och lummig. En fantastisk kalkstensformation som skapats under många tusen år såg ut som en trappstegsodling på ena sidan av grottöppningen. Vi gick på den andra sidan med öppna munnar och hakorna nere och stirrade högt upp i det väldiga valvet. Det var så orört, fridfullt och vackert att vi nog alla hade en nästan religiös upplevelse.
Bara ett tjugotal meter in i grottan fanns det en enorm formation uppe i grottans tak som såg ut som ett svart slukhål ifrån rymden. Guiderna hjälpte till att lysa upp oss när vi tog position på en sten och tittade upp mot hålet för att få till spektakulära bilder. Därefter vandrade vi vidare på ett långt led in i grottan. Mjukt sandunderlag varvades med svårbemästrade stenpartier som vi klättrade över, under och runt. Vid flera tillfällen i smalare passager slog jag i spetsiga kanter med hjälmen men oftast befann vi oss i enorma grottsalar där man kände sig väldigt liten.
Flera av grottorna i området har en andra våning och detta gäller även för Hang Tien. För att nå upp till den andra våningen krävdes klättring i en brant stege som gjorde mig knäsvag och det var därför riktigt skönt att kliva upp över kanten. Bara ett tjugotal meter senare var vi ute ur Hang Tien och efter en kortare paus började vi trekka till nästa grotta som med stor uppfinningsrikedom döpts till Hang Tien 2. Guiderna förklarade namngivningen med att det med sådan namn på grottan endast behövdes ett besökstillstånd vilket gjorde turer likt denna billigare.
Vandringen mellan grottorna var riktigt tuff trots att den inte var särskilt lång. Min och Feddes bedömning var att vi på ganska kort tid tog uppåt 150 höjdmeter i svår terräng, rejäl hetta och tryckande luftfuktighet. Jag är ganska säker på att jag aldrig svettats mer i hela mitt liv. Skulle någon vilja spåra mig hade det varit en mycket enkel sak att följa pärlbandet av svettdroppar på klippblocken och rötterna som man stundtals bokstavligen kravlade sig över. Jag var verkligen helt dyblöt av svett och blev därför orimligt lycklig vid upptäckten att grottöppningen till Hang Tien 2 erbjöd ett naturligt fläktsystem tack vare vindar som strömmade genom grottan ifrån en annan öppning.
Vi blev sittande vid grottöppningen en bra stund. Det bjöds på olika sorters snacks och kex för att få upp gruppens energinivå vilket fungerade alldeles ypperligt. När vi efter fikat skulle trä på våra hjälmar igen uppstod en enormt pinsam situation för min del. Av någon anledning skulle jag ta på min hjälm precis samtidigt som nästan alla tittade åt mitt håll. När jag vände på hjälmen forsade det ut mer än en deciliter ren svett ur hjälmen och alla utom jag skrattade åt den världsrekord-svettige svensken. Pinsamt!
Hang Tien 2 var inte alls lika majestätisk som Hang Tien 1. Eftersom denna grotta, till skillnad mot den andra, inte översvämmas varje år kunde den istället för vegetation i grottöppningen och enorma grottsalar erbjuda fina formationer som inte riskerade spolas bort varje år. Vi lade en hel del tid på att betrakta och fotografera stora fina stalagmiter och stalaktiter (som växte 1 cm per 100-300 år) och en hel del andra spektakulära formationer likt ett böljande sandgolv som inte fick beträdas. Därefter återvände vi samma väg som vi kommit.
Vandringen var inte alls lika tuff att ta sig an nedför och snart var vi tillbaka igen vid Hang Tien 1. Denna gång valde de två kloka farbröderna Alfredsson och Karlsson att surra fast sig i en säkerhetslina när vi skulle ner till grottans första våning. Man är ju familjefar numera och får ta säkerhetsansvar utifrån detta! All ansträngning i värmen under dagen hade tagit en del på balansförmågan och både inuti och sedan utanför grottan hade jag det lite bekymmersamt över vissa passager så det var rejält efterlängtat att komma tillbaka till vårt camp.
Skönt nog hann vi med ett svalkande dopp i den naturliga poolen innan det var dags för lunch. På något vis lyckades Fedde tigga till sig tre Banh Mi ifrån en annan grupp med Oxalis-turister som käkade lunch vid vårt camp på sin dagstur. I övrigt var det med viss fruktan man avslutade lunchen eftersom vi visste att den sista avslutande stentuffa vandringen fortfarande återstod. Jag fortsatte ösa i mig så mycket vätska jag bara kunde men kände mig ändå inte helt redo att ta mig an de tre tuffa stigningarna som väntade.
Det första berget klarade jag av riktigt bra men under mitten av det andra började jag ta slut. Efter någon egen extra paus kämpade jag mig vidare i mitt eget tempo och kände mig tacksam över att jag trots allt löptränat här i Vietnam och därmed ändå hade något att sätta emot. Annars vete tusan om jag ens fixat detta! Till målgången hade vi fått förbeställa var sin iskall dryck vilket skulle bli ett välkommet omväxlande dryckesinslag efter alla liter vatten. Min burköl smakade magiskt gott och det var otroligt skönt att skumpa fram med bilen och känna svalkan ifrån dess AC. Det här äventyret hade pressat mig till mitt yttersta med nuvarande kondis.
På väg tillbaka mot civilisationen började man också längta extra mycket efter mobiltäckning för att kunna få kontakt med sin familj nere i Hoi An. Jag hade tänkt mycket på dem ute på djungelstigarna och undrade hur de hade det utan mig. Tyvärr var min telefon helt urladdad men med hjälp av en gammal powerbank fick jag åtminstone upp batteriet till 10% och kunde meddela Matilda att jag levde.
Vi duschade av oss på huvudkvarteret och transporterades sedan till Phong Na där jag och Fedde delade en bil med amerikanerna till Dong Hoi. I denna bil fanns ett usb-uttag så att jag kunde ladda mobilen och kommunicera mer med Matilda. Hon berättade att efter ormincidenten föregående morgon hade hon och Sixten begett sig till poolen längre ner i gatan för att slappa. Under den sena eftermiddagen hade de tagit en taxi in till city för att gå på ett fikaställe följt av en promenad. Matilda hade lyckats bli både arg och glad mer än en gång. Först arg på en försäljare som sköt upp en pryl i luften som landade på henne men den kunde lika gärna träffat Sixten illa i vagnen. Däremellan hann hon bli glad åt en god hamburgare som hon ätit samtidigt som Sixten pratat så högt och oavbrutet att han stört ett gäng amerikaner som suttit bredvid. Dessutom hade hon blivit glad tack vare en snäll tant som gav Sixten en blinkande leksak innan hon blev arg igen, denna gång på ett gäng taxichaufförer som fräckt vägrade ta hennes körning hem och låtsades att de inte förstod engelska bara för att körningen var för kort. De skulle aldrig vågat låta bli att köra om jag varit med.
Sixten hade sovit dåligt om nätterna, sannolikt till viss del störd av att hans pappa inte låg på andra sidan om honom likt han vant sig vid. Även om hans dåliga sömn var dåliga nyheter värmde de ändå pappahjärtat någonstans. Helt obetydlig var man tydligen ändå inte! Den här dagen hade de hyrt en solstol hos Phuong på stranden och upplevt ett stort drama när parasailing-båten fått motorhaveri och två turister hade blivit hängande högt uppe i skyn i den starka vinden en längre stund. Till sist hade drygt trettio frivilliga turister lyckats dra ner stackarna som hjälplöst hängde uppe i luften! Tur att detta inte hände under tiden Martina och Nina var i Hoi An!
Fedde var i vanlig ordning hungrig som en varg och när vi kom fram till Dong Hoi hade han redan letat upp en restaurang vi skulle gå till innan vi checkade in på hotellet. Kvarteren vi promenerade igenom efter att bilen släppt av oss var oväntat mysiga för en liten bortglömd provinshuvudstad som de flesta guideböcker menar endast är en transportpunkt. Restaurangen 7th Heaven var också riktigt bra liksom det enkla men trevliga hotellet Nam Long Plus där vi slog läger för natten.
<- Tillbaka
