Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-05-05 (16:14)
Det händer alltid saker när man reser med Fedde. Väskor packas om oavbrutet, chipspåsar förtärs på löpande band och vaknar man av ett ljud mitt i natten beror det oftast på att Fedde tycker det är för varmt och behöver gå och ta en rökpaus ifrån sovandet. I lagom dos, likt under denna utflykt, är det dock fantastiskt underhållande med ett sådant energifyllt sällskap!
I vårt boende på Nam Long Plus i den lilla provinshuvudstaden Dong Hoi ingick ingen frukost. Nu spelade detta ingen roll eftersom vi var uppe med tuppen efter att ha skippat föregående kvälls planerade pubrunda på grund av gubbtrötthet efter våra äventyr. Sömnen hade gjort oss gott och vi var tidigt redo att ta en taxi ner mot tågstationen. Den pratsamme och trevlige hotellvärden hade rätt i att det inte gick att boka någon Grab i Dong Hoi eftersom staden var för liten och hade alldeles för få turister men han hjälpte oss via världens kortaste telefonsamtal att få en vanlig taxi.
Förra gången vid tågstationen i Dong Hoi blev vi kidnappade av en kvinna som gjorde goda Banh Mi och vi hade sparat hennes visitkort. Quang Ly på Thuan Ly Street hade dock ingen bemanning när vi anlände men en granne ringde in kvinnan som snart kom springande nere ifrån tågstationen där hon tagit plats för att ragga nya kunder precis på samma sätt som hon hittat oss för några dagar sedan. Hon blev helt lyrisk när hon såg oss och ville kramas. Fedde beställde direkt tre baguetter varav minst en var tänkt som take-away men redan innan vi lämnat stället hade han hunnit äta upp alla. Han summerade nöjt att under vår tid i Dong Hoi och nationalparken hade han hunnit äta tretton Banh Mi...
Tåget var nästan i tid denna morgon och till skillnad från när vi reste i motsatt riktning var det nu helt fullbokat. Skönt nog slapp vi alla irriterande stopp för att invänta mötande tåg och tidsplanen fortsatte att hålla. Matilda rapporterade hemifrån att hon under gårdagskvällen gått till restaurangen snett över gatan för att äta. De hade undrat var hennes man var och burit runt på Sixten under hela tiden hon åt vilket ju var väldigt hjälpsamt. Det var skönt att höra för mig. Vid det här laget längtade jag våldsamt efter min lilla familj och kunde inte komma hem fort nog.
Tågresans höjdpunkt var tveklöst när vi upptäckte att det var fri prissättning på varorna som salufördes på det statliga tåget. Det gick definitivt att pruta på såväl kaffe som snacks vilket man kanske inte är van vid ifrån serveringsvagnarna på tågen hemmavid! För att fördriva tid provade jag allt ifrån dumplings till korv och oftast smakade tilltugget bra, särskilt om man lyckats pruta ner priset. Väl framme i Da Nang skildes mina och Feddes vägar åt tillfälligt då han skulle iväg och hyra en motorcykel och jag tog en Grab hem till Matilda och Sixten i Hoi An.
Jag måste understryka att hemkomsten var ett sådant där känslosamt ögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Matilda såg när jag anlände med bilen och hade ställt Sixten upp mot ryggstödet i vår obekväma träsoffa så att han skulle se när jag kom in genom dörren. När han upptäckte vem det var som kom hem sken hela gossens ansikte upp och han började sprattla med armarna utom kontroll av upphetsning. Sixten hade uppenbarligen saknat sin pappa och första gången i livet man får uppleva den saken så tydligt är värd att bära med sig för alltid. Det var bara helt fantastiskt att komma hem till honom och Matilda.
Vi tog det ganska lugnt i några timmar och åkte sedan in till city när det började mörkna. Där strosade vi runt en stund innan vi mötte upp Fedde på Hola Taco för lite samkväm och mexikanskt käk. Han hade hunnit med att åka och titta på en stor staty ute på en halvö norr om Da Nang samt reka lite i Hoi An sedan vi sågs sist och förberedde sig nu för en lång färd med motorcykeln hela vägen ner längs kusten till Saigon.
Efter nachos och enchilladas tog vi förväl och jag och Matilda gick bort till Tap House på samma gata där vi betalade en deposition för att säkerställa att bartenderns kontakt verkligen skulle dyka upp och köra oss över Hai Van-passet några dagar senare. Därefter tog vi en taxi hemåt och konstaterade att det alldeles strax var dags för nästa besök. Om ett dygn skulle mina föräldrar anlända och det såg vi verkligen fram mot. Flera stora äventyr väntade bakom hörnet de närmaste två veckorna!
<- Tillbaka
