Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-05-08 (17:31)
Om man bokar en transport med Tien vet man precis vad man får. Det blir en långsam men tämligen säker bilfärd där chauffören åtminstone vid några tillfällen pratar med sig själv efter att han eller någon annan tagit dåliga beslut i trafiken. Inga överraskningar således denna morgon efter att vi bjudit mina föräldrar på en tidig frukost och sedan hoppat in i den vilsekomna chauffören med den karakteristiska skärmmössans bil.
På förmiddagens agenda stod världsarvet My Son som ligger ungefär en timmes bilfärd nästan rakt västerut ifrån Hoi An. Det var kul att se lite mer av landet i regionen och jag följde Tiens körning tämligen noggrant via en karta på min mobil. När jag upptäckte att vi sannolikt missade en avfart ungefär halvvägs till sevärdheten gjorde jag resten av gänget i bilen uppmärksamma på saken och mycket riktigt började Tien prata med sig själv när han upptäckte missen och skulle vända tillbaka. God underhållning!
Framme vid parkeringsplatsen, där det på sin höjd stod en handfull bilar parkerade, kunde vi glatt konstatera att målet med den tidiga uppstigningen uppnåtts! Vi hade hunnit fram före hordernas ankomst med bussar ifrån Hoi An och Da Nang och skulle nu förhoppningsvis kunna få en ganska stilla stund på en sevärdhet som ofta beskrivs som en miniversion av Angkor Wat. De ungefär 1000 år gamla lämningarna ifrån det gamla kungariket Champa tog mycket stryk under Vietnamkriget men vissa delar klarade sig hyggligt och en del av dem har kunnat restaureras.
Vid mitt besök på Champa-stenskulpturmuséet i Da Nang hade jag fått en bild av vad detta folk en gång i tiden kunde åstadkomma och det kombinerat med minnena ifrån kusin-besöket i Angkor Wat för tiotalet år sedan gjorde att man kände vissa förväntningar. Världsarvslistade My Son är beläget i en grönskande dalgång intill ett berg döpt till Kattandsberget och bara de två faktorerna borgar för att sevärdheten skall vara spektakulär. Lägg därtill att My Son en gång i tiden var Champarikets såväl intellektuella som religiösa center och att en del experter menar att flera av rikets kungar bör ha blivit begravda i området.
Efter att man betalt inträdet krävdes ett par hundra meters promenad i den lummiga dalen med hög luftfuktighet där hettan började göra sig påmind redan tidigt på morgonen. Därefter skjutsades vi med en transportvagn två kilometer längs en väg som gick lätt uppför för att komma fram till området med lämningar. Det gick att välja två vägar att gå. Antingen tog man den lite längre loopen som ledde runt till alla tillgängliga tempellämningar eller tog man genvägen rakt fram till huvudområdet. Eftersom även den längre loopen tycktes framkomlig med sulky valdes denna och i stilla takt bockade vi av ett par områden med ganska raserade gamla tempel.
Det är tveklöst huvudområdet som gjort My Son till ett populärt turistmål och det är säkerligen även tack vare detta område som platsen är världsarvslistad. Visst fanns det fina bilder att ta och visst fick man tydliga vibbar av Angkor Wat när man gick runt bland ruinerna. Det är alltid så otroligt fascinerande att fundera över vad som pågick i Norden när dessa högt stående kulturer blomstrade för tusen år sedan. Vi sysslade liksom med röveri och kallade oss vikingar när dessa människor skapade konstverk och byggnader som får vikingaskeppen att se ut som barns lek med barkbåtar.
My Son i sig själv blir aldrig höjdpunkten på en Asien-resa på samma sätt som Angkor Wat men råkar man ha vägarna förbi kan det vara värt att kolla in dessa tempel. Om man orkar gå upp tidigt och fixa turen själv vill säga! Under tiden som vi började röra oss tillbaka sköljde busslast efter busslast av asiater in. Alla tog genvägen direkt mot huvudlämningarna och lämmeltåget med människor tycktes aldrig ta slut. När vi var vid huvudområdet var kanske ett tjugotal personer där samtidigt. Mindre än en halvtimme senare var platsen invaderad av många hundra, kanske tusen, asiater. Då kändes det bra skönt att sitta ner och smaska på en glasspinne och känna tacksamhet gentemot planeringen. My Son strax före lunch i den hettan och med den mängden människor är sannolikt ett rent helveteshål!
På vägen tillbaka bad vi Tien att köra oss till restaurangen Baby Mustard som ligger mittemellan Hoi An och stranden. Matilda och jag hade lunchat där en gång förut och visste att maten var fräsch och att det dessutom fläktade skönt där mitt på dagen så valet kändes klokt. Mamma hade tydligt deklarerat att hon kände för lunchsoppa och fick behovet stillat med en mycket god grönsakssoppa. Till detta vågade hon sig på att beställa en hemlig drink som visade sig innehålla en mix av drakfrukt och passionsfrukt. Jag fick ett ryck och beställde lite oväntat in en vegetarisk rätt med tofu och vattenspenat. Pappa åt friterad bläckfisk med tomatsås och Matilda nudlar med räkor. Sammantaget var det en mycket lyckad lunch som fint avrundade en lyckad utflykt.
Under eftermiddagen hade jag ett jobbmöte som sammanlagt tog nästan två timmar. Efter det tog jag med mig Sixten till föräldrarnas hotellrum så att Matilda skulle kunna vara helt ostörd. Hon hade nämligen en jobbintervju över Skype och en hungrig eller ledsen Sixten skulle gjort det väldigt svårt att koncentrera sig. Min tanke var att jag samtidigt skulle ta mig ner till stan för att säkerställa morgondagens transport men eftersom det var dagen före helgdag i Vietnam tycktes det helt omöjligt att få tag i något fordon. När jag egentligen hade gett upp efter att ha försökt i en halvtimme gick bokningen plötsligt igenom och innan jag visste ordet av satt jag baktill på en moppe samtidigt som Sixten stannade på farmors och farfars hotellrum.
Nere på stan rådde ett totalt kaos. Jag vet inte om jag någonsin sett så mycket människor samlade på ett och samma ställe. Vid ett övergångsställe blev det så fullt att ingen, varken fotgängare, mopeder eller bilar kunde förflytta sig en millimeter och det tog minuter att ta sig fram några meter. Då var det riktigt skönt att strax därefter kunna pusta ut på ölbaren med en kall i handen. Skönt nog visade det sig att jag oroat mig över transporten i onödan. Bartendern försäkrade mig att chauffören skulle komma nästa morgon eftersom det var hans egen kusin. Det lät mycket trovärdigt.
Givetvis var det minst lika omöjligt att ta sig tillbaka hem med någon transport. Ingen ville ta min körning och det slutade med att jag lyckades få en Grab-chaufför att ta en bilkörning svart för fyra gånger det ordinarie priset. Nu är det inte heller någon katastrof eftersom det motsvarar 80 kronor istället för 20 kronor men själva fyrdubblingen säger en hel del om den hysteri som rådde!
Matilda hade anlänt till mammas och pappas hotell bara någon minut innan mig och när jag berättade om vilket kaos som rådde i stan var alla glada över att vi planerat att äta hemmak på en av de enkla restaurangerna längs gatan. Valet föll på ”restaurangen på hörnet” där alla åt Shaking Beef utom jag som valde räkor och så snart vi var färdiga väntade en tidig läggning så att vi skulle orka med vår storslagna roadtrip nästa dag.
<- Tillbaka
