Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 Maj
2019-05-11 (15:25)

Vi lade ner våra själar i att utforska frukostbuffén på Cherish Hue Hotel på djupet och blev positivt överraskade. Trots att det till följd av helgdagarna vimlade av vietnameser, särskilt barn, i matsalen höll personalen god ordning på det breda frukostutbudet och man briljerade dessutom med en omelett-farbror som serverade äggbaserade läckerheter på beställning.

Vid bokningen av transport som hade gjorts under gårdagskvällen hade vi avtalat om upphämtning klockan 9 på morgonen och när vi anlände till receptionen tycktes all personal ha blykoll på våra utflyktsplaner och önskade oss en trevlig dag. Chaffisen var på plats och körde oss söderut genom Hues stadskärna rakt ut på landet där vi kryssade fram på smala asfaltsvägar mellan risfälten. Vi var på väg till Thanh Toan som är en, till synes nästan malplacerad, täckt japansk bro över en inte särskilt mäktig kanal mitt ute i ingenstans.

Det var den barnlösa rika kvinnan Tran Thai Dao som 1776 bestämde sig för att lägga sina besparingar på något som dels skulle göra gott och dels skulle göra henne ihågkommen. Det udda valet föll på att bygga en träbro över en liten flodpassage som man annars behövde en färja för att ta sig över. Istället skulle byborna nu enkelt kunna nå till varandra och dessutom var det mycket svalkande och skönt att sitta och vila under brons tak för att undkomma middagshettan.

Numera finns det ett litet altare på bron där kvinnan kan tillbedjas och därmed kan man väl säga att hon lyckats med syftet att bli ihågkommen. Platsen tycks idag vara ett populärt dagsutflyktsmål för vietnamesiska barnfamiljer och runt omkring sevärdheten kunde vi njuta av en enkel marknadsplats med klassiska aktiviteter likt pilkastning och boll i hink. Lite lustigt bara att barn i 10-årsåldern vinner priser likt burköl i stånden. Det skulle inte riktigt funkat på Liseberg!

Ifrån bron tog vi sikte på de berömda kejsargravarna öster om Hue. Det finns sju stycken kejsargravar utplacerade längs den harmoniska Parfymfloden innan den når Hue och att besöka dem alla vore väl mastigt. Därför nöjde vi oss med de tre mest kända och inledde med den kanske mest storslagna av dem alla, Minh Mang.

Det gäller att direkt släppa ordet grav och istället tänka i termer av park, tempel och minnesplats. De flesta av kejsargravarna är uppbyggda på nästan samma sätt med ungefär samma typ av innehåll. Typiskt är att det finns en paviljong med en minnessten där viktiga händelser i kejsarens liv står nedtecknade, det finns ett tempel för dyrkan av den bortgångne kejsaren samt en damm med lotusblommor omgiven av frangipaniträd med dess karakteristiska vita blommor. Dessutom hittar man oftast någonstans på området en gårdsplan med stenstatyer av människor, elefanter och hästar samt givetvis en gravkammare där kejsarens kvarlevor begravts.

Minh Mang var kejsare mellan 1820-1840 och planerade under dessa år sin kejsargrav. Vi häpnades direkt över hur stort området var. Miljön gav tydliga vibbar av Sommarpalatset i Peking och det var så otroligt fridfullt och dessutom överraskande lite turister på plats med tanke på att det var helgdag i Vietnam. Den enda lilla besvikelsen var att man inte kunde komma in i gravkammaren eftersom den byggnaden bara öppnas upp en gång om året. Istället tröstade vi oss med glass vilket dög rätt bra det med!

Andra gravområdet var efter kejsaren Khai Dinh (kejsare 1916-1925), eller Kaj som vi förenklat ganska snart kom att kalla denne man. Chaffisen varnade för att det var mycket trappor på denna gravplats som kanske skiljer sig mest ifrån de övriga med en hel del europeiska influenser även om grundinnehållet är det samma. Klokt nog satte Matilda Sixten i en sele på ryggen för här var det inte alls möjligt att köra Sixten i sulkyn då Kaj valt att förlägga sin hyllning till sig själv i en brant slänt med många trappsteg. Mest chockartat kändes det att komma in i huvudpaviljongen och hitta en massa svartvita bilder på Kaj på väggarna. Man tänker att kejsartiden är en så svunnen tid och glömmer att Kaj regerade när såväl morfar som farfar var födda. Mot slutet av besöket hos gamle Kaj höll Matilda på att stryka med av värmeslag då vår son alstrar lika mycket värme som sin far och det var verkligen skönt att komma tillbaka till den luftkonditionerade bilen.

När kejsartiden i Hue blomstrade som mest och bäst var det svulstigt och galet på ett sätt som knappt ens kusinriket i Kina kunde matcha. Värsta spelaren var sannolikt Tu Duc som också regerade längst under epoken (1848-1883). Han lät sig hållas med smått osannolika 104 fruar och därtill ett oräkneligt antal konkubiner men lyckades ändå inte lämna några avkommor efter sig. Projektet med att bygga hans gravplats påbörjades redan under hans livstid och de stackars arbetarna som under usla förhållanden skulle få till mästerverket försökte arrangera en kupp som avslöjades. Tu Ducs kvarlevor är faktiskt inte begravda på platsen då man av rädsla för gravplundrare begravde honom på hemlig ort och alla de stackars tvåhundra tjänare som begravde honom halshöggs för att bevara hemligheten om gravsättningsplatsen.

Även om liket sannolikt inte finns på området är det en fantastiskt fridfull och harmonisk plats som nästan känns japansk. Det kan bero på alla de vita blommorna ifrån frangipaniträden som omger dammarna och paviljongerna men det är också perfektionen, formerna och mönsterna som för tankarna till grannen i öst. Vi hade börjat bli lite mätta på kejsargravar vid det här laget och därtill led Matilda av huvudvärk så varendaste skrymsle av Tu Ducs mästerverk utforskades kanske inte. Det bestående intrycket är ändå hur folktomt det var på denna supersevärdhet och sedan bär jag naturligtvis med mig min tapperhet då jag undvek att drabbas av panik när en meterlång orm slingrade sig över vägen strax framför oss precis när vi lämnat gravområdet och var på väg till bilen.

Matilda fick under dagarna i Hue bära ansvarshatten för mat och fika i närheten av vårt hotell och hade tagit uppgiften på största allvar. Till dagens lunch hade hon valt ett ställe med namnet Garden Café och vi bad chaffisen köra oss direkt dit som en avslutning på vår rundtur. All research var ypperligt genomförd och hon visste exakt hur man skulle hitta den svårfunna entrén på en sidogata. Det var bara ett litet problem med det mysiga stället. De serverade ingen lunch! Nu gick det inte någon som helst nöd på oss för den sakens skull utan vi beställde alla in drinkar medan Matilda lade om våra lunchplaner.

Läskade av drickastoppet promenerade vi sedan vidare ledda av vår matguide Matilda till den närbelägna restaurangen Banana-Mango som även den hade fina betyg på Tripadvisor. Det var en ganska enkel lokal men maten vi fick in till lunch var det absolut inget fel på. Matilda och pappa valde Sweet and Sour Beef, jag åt en kycklingrätt där bitarna såg ut som falukorvsstrimlor och mamma valde stekt bläckfisk. Efter maten gick vi sedan tillbaka till hotellet för en eftermiddagsvila.

Några timmar senare, efter dusch och vila, hade vi hunnit bli hungriga igen och promenerade då till den italienska restaurangen Zucca som hade fina betyg på nätet. Den hade tyvärr stängt och vi tog istället sikte på en annan italienare belägen i samma område som där vi ätit lunch. På de lokala restaurangerna längs gatorna vi gick rådde värsta festen med hög musik och massor med unga människor som var ute och slirade. Man gick där och undrade hur de kunde prata med varandra i en sådan vansinnig ljudvolym och insåg samtidigt att man måste vara mycket gammal för att bära på sådana funderingar. Restaurangen Risotto hade skönt nog öppet och vi valde alla att käka pizza. Därefter promenerade vi samma väg tillbaka. Festen längs gatorna, där vi kryssade fram med Sixten i sulkyn, pågick oförtrutet. Folk fortsatte kommunicera trots hög volym. Vi var gamla.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign