Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-05-14 (16:48)
Mr. Trung har ingen hemsida, är inte knuten till någon resebyrå och kommer aldrig befatta sig med massturism. Han kan endast kontaktas via ett Yahoo-mailkonto och lever på goda recensioner på Tripadvisor. Personer som han är den allra bästa typen av privata guider, särskilt om man ska ta sig an något där berättelsen vida överstiger själva sevärdheten. De dagsturer som går upp till DMZ (Demilitarised Zone) för att titta på kvarlämningar ifrån Vietnamkriget har generellt usla betyg. Folk hämtas upp i buss över hela Hue under halva förmiddagen och sedan sitter man mest i den där förbaskade bussen och väntar på folk som ska dricka upp sina kaffekoppar på diverse olika stopp under resten av dagen, typ. Något sådant ville vi inte vara med om.
Mamma, Matilda och Sixten valde att stå över dagsturen så till sist blev det bara jag och pappa som mötte upp Mr. Trung för den privata turen efter en tidig frukost. Vi hade förvarnat honom om avhoppen redan kvällen innan så att han kunde växla över till en mindre bil och på så vis spara pengar. Vi lovade betala samma pris som tidigare avtalats oavsett fordon och deltagarantal. En positiv överraskning var att Mr. Trung hade med sig en chaffis så att han själv till 100% kunde koncentrera sig på historieberättande och guidning. Anledningen till att de var två var att han själv skulle vidare norröver efter uträttat arbete och då kunde skicka tillbaka oss till stan med chaffisen.
Karln pratade högt och innan man vant sig vid dialekten var han lite svår att förstå men efter ett tag gick det bättre. Vi fick en grundlig genomgång av hela Vietnamkriget, eller The American War som man kallar det här, ifrån en man med tydligt sydvietnamesiskt perspektiv som inte var det minsta rädd för att yttra sig regimkritiskt i de sammanhang där han fann det rimligt. Samtidigt var han oerhört kritisk till amerikanernas biologiska krigsföring så det fanns definitivt viss objektivitet i berättelserna. Mr. Trung var nästan jämngammal med pappa vilket gjorde det extra intressant. Han tvångsrekryterades som ung till armén och stred tillsammans med amerikanerna mot sina nuvarande landsmän i norr. Innan detta hade han också fått uppleva fasansfulla saker när nordvietnameserna intog byn utanför Hue där han var uppväxt. Efter kriget fick Mr. Trung sitta i fängelse i ett par år och hade sedan väldigt svårt att få jobb likt många andra av sina landsmän. När man hör berättelserna på ett så här personligt plan inser man vilka djupa spår detta krig satt i flera generationer av vietnameser på så många olika vis.
Vårt allra första stopp var vid en sönderbombad kyrka som kallas Frame of Church och bevarats som en påminnelse om kriget. Den ligger nära Qang Tri ungefär sex mil norr om Hue. Detta var ett av områdena som bombades häftigast under kriget och det var här tusentals lokalbor 1972 hamnade i en rävsax mellan två arméstyrkor och slaktades. Vägsträckningen kom att kallas Highway of Horror.
Nästa stopp var vid en nordvietnamesisk krigskyrkogård där flera tusen soldater ligger begravda. De flesta av dem benämns bara som okända hjältar på sina gravplatser då identiteten är okänd. Efter att ha sett sådana platser förut i Europa var det inget nytt för oss men det blir ändå alltid tänkvärt när man blickar ut över alla gravar och tänker på de anhöriga som förgäves väntade hemma på sina föräldrar, män och barn.
Ifrån teamet nere i Hue kom rapporter om att den sena frukosten var avklarad och att man nu begett sig till det synnerligen Instagram-vänliga The One Café and Bakery där gästerna sitter runt sitt bord i en gigantisk tekopp. Det var givetvis Matilda som researchat fram detta cefé för att överraska sin numera helt Instagram-tokiga (och sedan länge fika-tokiga) svärmor. Det verkade således inte gå någon nöd på trion söderöver.
Samtidigt som de satt och njöt i sin gigantiska tekopp i Hue kom vi fram till DMZ ungefär tio mil längre norrut. Efter Indokinakriget (1946-1954) mellan Frankrike och motståndsrörelsen Viet Minh (ledd av Ho Chi Minh) delades Vietnam i norr och söder. Floden Ben Hai fick fungera som gränsdragning och sedan lät man zonen där trupper ifrån de två nationerna inte skulle få vistas gå 5 km i båda riktningarna från floden.
Före Vietnamkriget byggdes enorma högtalaranläggningar upp vid gränsen för att sprida propaganda till de på den andra sidan av floden (vissa av dessa högtalare finns fortfarande kvar) och under kriget blev floden en viktig avskiljare, inte minst symboliskt mellan länderna. Likheterna med DMZ i Korea är ytterst påtagliga och där plågar man fortfarande varandra med absurd högtalarpropaganda. Periodvis under kriget bombades det intensivt här. Det får vi hoppas aldrig blir fallet i Korea.
Vi följde vår guide efter att ha lämnat bilen och inspekterade ett oförstört vakttorn på sydsidan innan vi promenerade över den återuppbyggda bron till nordsidan. Man kunde i viss mån känna historiens vingslag och det kändes lite märkligt att mitt ute på bron stå med en fot på vardera sidan av en gränslinje som egentligen inte längre finns och därmed är obetydlig men en gång i tiden spelade all roll i världen.
På nordsidan av floden har man byggt ett litet museum som har en del intressanta fotografier. Därtill fanns det ett par sköna svalkande fläktar inne i byggnaden och vi dröjde oss kvar en stund innan vi gick bort till flaggpelaren på nordsidan som numera har byggts om till ett monument. Efter obligatorisk fotografering av detta passade vi på att pinka i en toalettbyggnad strax bakom och när vi kom ut hade en kvinna gjort sig ett ärende dit med sin sopkvast för att kunna peka på skylten om toalettavgiften. Så snart den hade betalats var sopningen oväsentlig och hon rusade då bort till sin enkla dryckes- och souvenirbutik för att eventuellt lyckas få till lite försäljning när vi passerade den. Klart underhållande!
Vi lämnade DMZ men höll oss kvar på nordsidan och fortsatte ut mot kusten för turens sista stopp. Där finns de otroliga Vinh Moc tunnlarna som till skillnad mot de betydligt mer kända Cu Chi tunnlarna inte är byggda för strid och attack utan för skydd. Lokalbefolkningen, boendes på ett viktigt strategiskt läge, hade helt enkelt ingen annanstans än underjorden att ta vägen för att undvika de amerikanska bombflygen. Grottorna grävdes med enkla medel mellan 1965-1967. Totalt rör det sig om ungefär 2 km grottgångar.
Tillsammans med vår guide klev vi ner i en av de sex grottöppningarna på ovansidan och vandrade lätt hukade genom tunnelsystemet som innehåller tre våningsplan där det understa är 30 meter djupt. Trappstegen och fukten gjorde oss snart plaskblöta av svett men det var det värt för här fanns det mycket att häpnas över. Familjernas små rum som de levde i var inte mycket större än hundkojor och i ett litet rum som Mr. Trung pekade ut förlöstes 17 bebisar under krigsåren.
Vi klev ut genom en av de sju öppningarna på havssidan också, insöp lite dagsljus och fortsatte sedan tillbaka in i systemet med våra ficklampor genom en annan av havsöppningarna. Man kunde inte sluta häpnas. 60 familjer levde sina liv här mellan 1966-1972 och inte någon omkom av det intensiva bombandet. Människan har verkligen otrolig överlevnadsförmåga när vi sätts på prov! Svettiga så till den grad att det nästan var pinsamt gjorde vi ett kort besök på ett enklare museum innan vi tog farväl av vår guide och satte oss i bilen med chaffisen.
Så snart vi var på väg tillbaka kontaktades högkvarteret i Hue där man egentligen hade tänkt sig ett par timmars poolhäng men eftersom Sixten somnat i vagnen på vägen tillbaka till hotellet ifrån caféet och sedan blivit sovandes i flera timmar hade de fått hålla sig på rummen. Det bestämdes då att vi skulle ta en sen gemensam lunch och så snart vi kom tillbaka tog vi hjälp av hotellet som rekommenderade oss att käka traditionell mat ifrån Hue på en sidogata alldeles intill på en restaurang med namnet Hanh. Pappa och jag valde den lokala specialitén rispannkaka som var både mjuk och krispig och alldeles fullproppad med smaker. Matilda och mamma käkade nudlar med räkor och var också mycket nöjda med sina val.
Det fanns ingen anledning att avvakta bättre tider utan så snart vi var färdiga med lunchen bokade vi en Grab till citadellet. Under gårdagen hade vi köpt en kombibiljett som utöver de tre kejsargravarna även täckte inträdet till kejsarstaden och eftersom det nu äntligen var slut på de vietnamesiska helgdagarna kunde vi traska rakt in på området utan att köa.
Man ska ha klart för sig att under 1802-1945 när Hue var huvudstaden i kejsardömet fanns det en period då hela kejsargrejen blomstrade så till den milda grad att Hue var att jämföra med Peking. Den muromgärdade kejsarstaden är ingen liten skapelse man snabbt springer igenom med tanke på att den rektangulära muren mäter 2*2 km. Mitt inne i den finns därtill den förbjudna staden som är byggd som en kopia av den förbjudna staden i Peking. Där fick endast kejsarens familj vistas.
Den världsarvslistade kejsarstaden tog mycket stryk under Vietnamkriget och det är först på senare år man har insett värdet i att restaurera upp detta kulturarv. Allt är ännu inte färdigt men tillräckligt många tempel och kapell är i sådant skick att de imponerar. Innan jag började läsa in mig på resmålet hade jag ingen aning om att det funnits en storslagen kejsarepok i Vietnam så nyligen och det känns verkligen som att man befinner sig på en framstående sevärdhet i Kina.
Det fanns mycket att förundras över. Kejsaren hade exempelvis en egen paviljong för att sitta och läsa i när en sådan lusta föll på. Trots att det fanns så mycket att se på och fotografera innanför murarna fastnade en grupp äldre asiatiskor helt för vår Sixten. Ännu en gång fick vi uppleva hur det verkligen svärmade runt honom och man fick tränga sig fram genom folkhopen så att han ifrån sin sulky skulle se ett bekant ansikte och känna sig trygg. Här var han verkligen 2000-talets kejsare som kvinnorna var beredda att tillbedja. När de till sist svärmat klart och vi var färdiga med vår fotografering satte vi i oss resans dyraste glasstrutar och promenerade sedan ut genom den östra porten och följde muren på utsidan mot norr.
Vi hade egentligen inget riktigt tydligt mål med vår promenad även om jag på kartan pekat ut en till synes konstgjord sjö norrut i citadellområdet som verkade kunna vara intressant. Vi försökte röra oss i riktning mot sjön och detta gjorde att vi hamnade mitt inne i ett bostadsområde där vanligt vietnamesiskt liv pågick bara ett stenkast ifrån den förbjudna staden. Det var faktiskt rätt underhållande och även om vi aldrig hittade någon lämplig restaurang, vilket kanske egentligen var huvudtanken, fick vi en väldigt givande och minnesvärd vandring i gränderna. Vi hade också lite tur då en taxi hittade oss lagom till att vi ville bli upphittade. Den kom efter oss inifrån gränderna och man fick nästan känslan av att någon tipsat chaffisen om västerlänningarna som tycktes vara lite vilse.
Taxin fick köra oss till den italienska restaurangen Zucca som varit stängd dagen innan när vi ville äta där. Nu efter helgdagarna var det dock öppet och vi testade lite olika pastarätter. Jag satsade på en krämig pasta med skinka och svamp, mamma och Matilda åt ravioli med spenat och ricotta och pappa valde en Carbonara. Ifrån Zucca var det sedan bara en kort promenad hem till hotellet förbi de lokala restauranger där det föregående kväll varit ett rejält party. Den här kvällen tog vietnameserna det betydligt mycket lugnare.
<- Tillbaka
