Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-05-15 (14:48)
Mr. Trung, pappas och min guide upp till DMZ, hade hjälpt oss med att fixa transporten i en stor bil tillbaka till Hoi An och så snart vi för sista gången hade avnjutit den väl tilltagna frukostbuffén på Cherish Hue Hotel (som efter de vietnamesiska helgdagarna blivit ett mycket stillsamt hotell) stuvade vi in oss i bilen. Det kändes som om det gick mycket fortare att åka i sydlig riktning och snart var vi tillbaka vid Hai Van passet. Den här gången skulle vi dock inte åka över bergen utan prova den nybyggda tunneln som fullständigt förändrat transport- och handelsmöjligheterna i centrala Vietnam. Vi hade lite otur och hamnade bakom ett långsamtgående fordon i den sex kilometer långa tunneln men det gick naturligtvis ändå väldigt mycket snabbare än de slingriga vägarna ovanför oss.
Allt förflöt så himla smidigt och Sixten var väldigt lugn och duktig. Men så med endast en mil kvar tillbaka till hemmet i Hoi An blev vi stoppade av polisen i någon sorts rutinkontroll. Situationen påminde väldigt mycket om när jag och Matilda gjorde en fem timmar lång roadtrip i Senegal med en inhyrd chaffis och blev stoppade med ett par hundra meter kvar till hotellet i Dakar. Precis som då lyckades poliserna hitta något fel på chaufförens papper. Den uppgivne chaffisen ringde och ringde desperat med sin mobil, förmodligen till bilens ägare, utan framgång. Till sist fick han rota fram några sedlar ur en sedelbunt i bilen för att muta sig förbi poliskontrollen. Mannen, som tidigare under dagen varit på så gott humör och pekat ut sevärdheter längs vägen, tappade därefter samtalslusten och verkade uppgiven. Hela förtjänsten på den fina förmiddagskörningen och säkerligen mer därtill hade gått upp i rök.
Vi var ändå framme redan före middagstid och kunde köra igång någon maskin tvätt och vila lite innan vi mötte upp igen med mina föräldrar som för andra gången hade checkat in på hotellet ett hundratal meter längre ner i gatan. Det blev en lunch ”på hörnet” där jag och Matilda delade på en tallrik Fried Rice och en tallrik Fried Tofu. Pappa tog en Fried Rice och mamma fick äntligen beställt en lunchsoppa igen, denna gång kycklingsoppa. Efter den sena lunchen tog vi sedan en Grab in till skräddaren där nu en spännande provrunda av de beställda klädesplaggen väntade!
Pappa nöjde sig med att prova en av sina tio beställda skjortor samt kavajen, sedan var han klar. Matilda testade klänningen hon beställt åt sin syster och det bestämdes att ärmarna skulle sys in en bit. För mamma tog det ganska mycket längre tid. Klänningarna var perfekta men den lilla jackan hade fått alldeles för långa ärmar och kändes obekväm. Det bestämdes att dessa skulle kapas och därefter inleddes processen med att välja tyger och modeller för ytterligare två klänningar vilket inte blev något hastverk.
Alla var rörande överens om att vi förtjänade fika efter skräddarpasset. Egentligen skulle det tänkta caféet (Before and Now) ha blivit noga utprovat av Matilda och Sixten under den halva veckan när jag sprang runt i grottor med Fedde norröver. Dock hade min fru lyckats med bedriften att av misstag gå på fel café (på samma gata men 15 meter tidigare) när hon och Sixten agerade testpiloter så detta besök fick liksom ske i blindo. Nu blev det naturligtvis väldigt lyckat ändå och mamma fick de Instagram-bilder, den fika och det kaffe hon så väl förtjänade efter skräddarbesöket som fortfarande tycktes snurra runt i hennes huvud.
Det hade fortfarande inte hunnit bli mörkt när vi passerade över bron som alltid är fylld av folk och kom bort till nattmarknaden där framförallt försäljningsstånden med lanternor är värda att kika in och fotografera. Det var vid ett sådant stopp som två asiatiska turister ganska nära oss lyckades välta ner ett helt bord med porslin och glas med ett våldsamt kras. Den stackars försäljerskan blev helt förkrossad och när vi en stund senare kom förbi igen stod hon fortfarande och dividerade med de två männen om hur mycket de var skyldiga henne.
I väntan på att det skulle bli mörkt så att mina föräldrar på allvar skulle kunna gå igång med fotograferingen av Hoi Ans lanternor bestämde vi oss för att ta något att dricka. Vi valde restaurangen Kieu Garden som ligger längs med vattnet. Där blev en grönklädd inkastartjej blixtförälskad i Sixten och bar runt på honom så mycket att hon glömde bort att hon också hade ett jobb att sköta. Våra platser längst ut på takterrassen var perfekta och vi sippade sakta på våra drinkar för att dra ut på stunden lite extra. Efter drinkarna promenerade vi sedan bort till en ganska avskild plats som Matilda och jag kollat ut där man kan ta väldigt fina bilder av lanternbåtarna ute på floden.
Hoi Ans mest berömda sevärdhet är den japanska bron och den fick sig naturligtvis också ett fotobesök i kvällningen. Det märktes att Sixten började bli trött och vi täckte för hans synfält i sulkyn samtidigt som vi tog ett par extra varv runt det kanske mest fotovänliga kvarteret. Trots allt ljud lyckades lilleman somna i vagnen innan vi gick in på restaurangen Morning Glory där hela gänget fastnade för samma rätt i menyn, Kanelköttgryta. När maten äntligen kom in efter väldigt lång väntetid var det mycket gott och en fin avrundning på en bra kväll i stämningsfyllda Hoi An.
<- Tillbaka
