Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-05-16 (14:04)
Min passion för världsarv är ingen välbevarad hemlighet och att delar av Hoi An är ett världsarv tror jag också framkommit. Visst får det då betraktas som en liten sensation att jag lyckats hålla mig ifrån flera delar av de viktigaste faktorerna till Hoi Ans världsarvslistning med tanke på hur lång tid jag spenderat i staden? Huvudanledningen har varit att vi tänkt avverka dessa platser tillsammans med mina föräldrar och således kom det sig att vi denna förmiddag bland annat skulle utforska en ”helt ny gata” i centrala stan. För att få tillgång till dessa platser krävs en biljett per ställe eller byggnad och man köper ett häfte med fem biljetter som har obegränsad giltighetstid i små kiosker nere i city för en femtiolapp styck.
Den ikoniska täckta japanska bron i Hoi An är en av Vietnams mest berömda sevärdheter som också går att hitta som motiv på en av valörerna på landets sedlar. Den går bra att se utan biljett men att kliva över den är inte gratis och detta var naturligtvis förmiddagens logiska startnöje. Bron byggdes ursprungligen i början av 1700-talet för att länka samman de japanska och kinesiska kvarteren av handelsstaden men har naturligtvis renoverats ett flertal gånger sedan dess. När man klivit över bron kommer man in på en gata vi alltså inte tidigare besökt som innehåller massor med fina gamla hus (varav vissa kräver inträdesbiljetter för att besöka).
Vi offrade biljetter på att besöka ett av köpmanshusen som gått i arv i generationer. Phung Hungs 240 år gamla hus hyser fortfarande ett par invånare i avgränsade delar som besökaren inte får se men det går ändå bra att kika in i såväl nedan- som ovanvåningen. Intrycket av detta kulturarv förtogs något av att människorna i huset försökte kränga på oss diverse hemmasnickrade prylar när de bjöd på te men vi fick ändå en ganska bra bild av hur ett gammalt handelshus med mörka pelare i dyrbart trä och fina robusta möbler såg ut på den gamla goda tiden då Hoi An var regionens ledande handelsstad. Den verkliga finessen i huset är luckan i golvet på ovanvåningen som man kan hissa upp möblerna genom vilket behövs nästan varje år när floden svämmar över. Det är en typisk designfiness som återfinns i många av de centrala husen i staden.
Dagen var naturligtvis inte befriad ifrån hetta. Trots att vi hela tiden jagade skugga blev vi nästan direkt utmattade av värmen och ganska snart tvingades vi kapitulera för törsten och stanna till för att beställa fikasmoothies innan vi drog vidare. För att vara smarta följde vi nu floden där det kommer lite fler svalkande vindar men så fort vi vände upp i kvarteren blev det löjligt varmt igen.
Förmiddagens högsta förväntningar låg på besöket i Phuc Kien Assembly Hall. Denna samling byggnader tillkom en gång i tiden för att alla kineser ifrån regionen Fujian skulle ha en mötesplats. Byggnaderna i rosa samt de tillhörande trädgårdarna är extremt fotovänliga och invändigt hittar man bland annat en häftig drake i det innersta templet. Innan vi tog en taxi tillbaka hem kikade vi också in Minh Huong Communal Hall längre ner på samma gata som stod sig tämligen blek i jämförelse med de vackra rosa byggnaderna vi just besökt.
Bara för att vi kom tillbaka hem var det inte slut på den ojämna kampen mot hettan för min del. Våra lokala SIM-kort skulle sluta fungera om ett dygn om vi förstått saken rätt. Eftersom vi inte skulle ha någon möjlighet att göra något åt saken då men däremot verkligen skulle ha nytta av fungerande mobiltelefoner de närmaste dagarna tänkte jag försöka förlänga abonnemangen redan nu. Väl medveten om att ärendet kanske inte var världens enklaste sak cyklade jag iväg till butiken där korten införskaffats. Det är inte en särskilt stor butik men de har ändå en parkeringsvakt ansvarig för mopederna utanför och han tog det som en personlig förolämpning när jag skulle låsa min cykel.
Det blev en lång och tröstlös diskussion med en av tjejerna i butiken som kunde några ord engelska. Uppenbarligen var det helt omöjligt att förlänga abonnemanget innan det gått ut och hon uppträdde som att hon verkligen aldrig fått den högst rimliga frågan förut. Här väntar man alltså på att telefonen ska sluta fungera innan man gör något åt saken vilket egentligen är föga förvånande eftersom alla bara tycks leva i nutid och ett begrepp likt övermorgon är omöjligt att ta in för exempelvis en chaufför när man försöker avtala något. Till sist kom butiksbiträdet på en väg runt systemet där jag skulle köpa en kod till något som hette ”Big 70” och kostade 70 000 dong. Genom att aktivera den koden efter att telefonen slutat funka (och att jag stängt av Internet vilket var en mycket märklig instruktion) skulle jag vara körklar igen.
En onödigt komplicerad instruktionsmanual skrevs på ett papper och där borde vi varit färdiga med varandra men så upptäcktes det att priset på Big 70 höjts till 80 000 och nu skulle kräva två koder, en som kostade 30 000 och en som kostade 50 000. Fullständigt logiskt! Manualen fick skrivas om och krånglas till ytterligare och innan jag begav mig iväg förklarade jag för femte gången att min fru behövde samma sak. Efter 30 minuter i butiken cyklade jag därifrån med fyra olika koder och en omskriven instruktionsmanual. Kanske skulle våra telefoner kunna fungera även imorgon? När jag ändå var nära passade jag på att handla lite i den västerländska matbutiken innan jag cyklade tillbaka hem. Genomsvettig fick jag konstatera att lunchvilan för min del fick tas en annan gång.
Efter all denna hetta förtjänade man verkligen eftermiddagssvalka på stranden. Vi delade en Grab till Phuong där mina föräldrar provade Hoi Ans paradrätt Cao Lau medan Matilda åt en tonfisktoast och jag tog en gryta med kyckling, ingefära och chili. Några svalkande dopp i havet där vågorna gick väldigt högt hann vi naturligtvis också med. Eftersom Sixten somnade så långt in på eftermiddagen på våra sammanskjutna solstolar blev vi kvar något längre än planerat men det gjorde egentligen inte så mycket. De sena eftermiddagarna är väldigt behagliga här på An Bang Beach och de bjuder också på ett otroligt fint ljus för fotografering.
Även om vi nyss hade kommit tillbaka ifrån vår roadtrip till Hue var det snart dags för ett nytt utflyktsäventyr. Mamma och pappa åkte tillbaka till sitt hotell för att packa om och förbereda mindre väskor med tre dagars packning. De ställde sina stora väskor hos oss precis som senast och därefter åkte vi in till skräddaren för att hämta upp alla klädesplagg och göra slutbetalningen. Skönt nog hade alla plagg som behövde fixas till blivit bra och detta inkluderade även mammas jacka som med korta armar blev precis vad hon tänkt sig.
Fastän detta i kalendern var en dag då vi skulle ta det lugnt flängde vi runt en hel del. Ifrån skräddaren tog vi nämligen inte en taxi hem utan åkte istället ut till stranden för att käka på en av Matildas och mina favoritrestauranger här, Deckhouse. Halva grejen med de mysiga restaurangerna nere vid stranden, som alla utstrålar någon slags avslappnad lyx och fräschör med sina utebarer och ljusa färger, är naturligtvis att få ett bord med havsutsikt så att man kan se de skummande vita vågorna slå in mot stranden i kvällsmörkret.
Vi hade turen att få exakt samma bord som senast vi var på plats (med Martina och Nina) och därmed var en mycket mysig kväll säkrad. Matilda och jag åt varsin hamburgertallrik och mina föräldrar käkade Fish and Chips. Det blev en sådan där rofylld kväll nere vid havet som man kommer längta tillbaka till i många år och inte ens en råtta som sprang in under mammas och pappas soffa strax innan vi skulle gå kunde störa den fina stämningen. Men som sagt, nya stora äventyr väntade redan nästa morgon och vi kunde inte bli allt för långrandiga om vi skulle orka upp i tid till den förbeställda transporten nästa morgon. Därför avstod vi klokt nog ett halvplanerat besök vid strandbaren med all den goda hantverksölen utan tog istället en taxi tillbaka hem.
<- Tillbaka
