Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

06 Maj
2019-05-21 (12:52)

Man skulle kunna luras till att tro att jag efter 140 besökta världsarv kanske inte riktigt skulle känna någon uppspelthelt över att världsarv nr 141 stod på tur men så var verkligen inte fallet! Det finns liksom världsarv och så finns det världsarv! Självklart är vissa, likt Machu Picchu och Påskön, av en helt annan kaliber än ett litet stenfort i Qatar eller ett kloster i Tyskland och världsarvet på dagens (och de två kommande dagarnas) agenda tillhör definitivt den tyngre kategorin. När människor över hela världen för några år sedan röstade fram jordens sju naturunderverk lyckades vietnamesiska Ha Long Bay (Halongbukten på svenska) kvalificera sig och då ska man givetvis sätta upp nästan orimligt höga förväntningar.

Vi blev upphämtade av en minibuss efter hotellfrukosten på Diamond King Hotel mitt inne i gamla stan i Hanoi. Denna transport på 3,5 h inklusive stopp ingick i paketet som vi köpt av researrangören Aclass Cruises och under inledningen av bussresan fick vi stå ut med att lyssna till guiden Biens oavbrutna malande i mikrofonen. Han var väl medveten om att han älskade sin egen röst lite väl mycket men kunde ändå inte låta bli att berätta alla detaljer om hur han och alla hans farbröder fått sina namn trots att han redan två gånger innan detta hade lovat att sluta prata.

Normalt sett brukar de förutbestämda stoppen på sådana här transporter enbart handla om att sälja dyra souvenirer och detta var inget undantag men det var ändå otroligt välkommet för att slippa Biens röst. Allt ifrån gigantiska stenskulpturer till t-shirts erbjöds till de som inte nöjde sig med att gå på toaletten. Vi handlade på oss lite choklad och jordnötskakor till den fortsatta färden och tog därefter, något oväntat, en av Vietnams godaste koppar kaffe innan vi hoppade på bussen och rullade vidare. Den här transporten hade varit ett stort orosmoln beträffande Sixten men han skötte sig helt förträffligt hela vägen fram till hamnen strax utanför Halong City som vi kom fram till vid lunchtid.

Alla passagerare samlades vid några träbänkar i skuggan i väntan på att vårt kryssningsfartyg skulle vara redo att ta de nya gästerna ombord. Egentligen hade vi bokat en båt som hette Legend men hade på vägen hit fått reda på att vi blivit ”uppgraderade” till en lite större och dyrare båt vid namn Stellar. Oss spelade det ingen roll då vi visste att schemat var exakt det samma. Ganska snart blev vi ombordsläppta och alla de 33 gästerna ombord samlades i matsalen där vi först fick information om vad som väntade under dagen och därefter nycklar till våra hytter.

Vi hade hytter i bottenplan som inte rymde mycket mer än en dubbelsäng, en liten minibar, nattduksbord samt en toalett med dusch. Fullt tillräckligt för två nätter till sjöss men ingen plats där man dröjde sig kvar i onödan. Så snart vi packat upp återvände vi till restaurangen för lunch. Menyn marknadsfördes som en 9-rätters vilket kanske var att överdriva något när grönsaker och ris samt frukt räknades som egna rätter. Därtill fick vi bland annat fisksoppa, krabba, fisk och bläckfisk.

Mamma hade under dagen vid ett par tillfällen kommenterat hur hennes ena öronpropp försvunnit under natten och därför blev det extra roligt när Matilda mitt under lunchen utbrast ”Tycker du att det är hög ljudvolym här, Margareta?”. Givetvis satt den försvunna öronproppen fortfarande kvar i örat! Matildas hjärtliga skratt fick snart sällskap och vårt bord framstod nog som lite störande där vi satt och skrattade så att man tvingades kippa efter andan.

Samtidigt hade vi börjat komma ut i den fantastiska skärgården fylld med nästan 2 000 kalkstensöar. De sticker upp ur havet som grönklädda sockertoppar som inte lämnar någon oberörd och det är naturligtvis därför det vimlar av turistbåtar på dagsturer och längre kryssningar likt oss mellan öarna. Detta till trots var det svårt att inte hänföras och gå loss med kameran trots att det var molnigt och svårt att få till foton som gjorde miljön rättvisa.

En bit in på eftermiddagen kom vi fram till första stoppet på kryssningen. Alla passagerare fick hoppa i en mindre båt som tog oss i land på ön Ti Top. Där lämnade jag och pappa övriga familjemedlemmar i solstolar i skuggan och påbörjade en klättring uppför en massa trappsteg till toppen av ön. Utsikten ifrån toppen ut över Ha Long Bay var naturligtvis bedårande med grönklädda kupol-öar i alla riktningar. Efter den svettiga lilla bergsbestigningen passade jag sedan på att ta ett skönt dopp i havet precis som Matilda och Sixten hade gjort under tiden de väntade på att vi skulle komma tillbaka.

Den lilla båten kom sedan och hämtade de flesta ifrån vårt kryssningsfartyg i en första omgång och sedan oss och ett fåtal personer ytterligare i omgång två. Istället för att åka tillbaka till Stellar tog vi sikte på ön Bo Hon och den omåttligt populära Luon-tunneln. Man kunde antingen välja att kolla in den i en kajak för två personer eller i en större bambubåt styrd av en rorsman. Mina föräldrar var inte så pigga på kajakpaddling och Sixten var inte på humör för att bli lämnad av sin mamma så jag fick slå följe med en amerikanska bosatt i Australien i en kajak. Hon hade under kryssningen hängt med ett brittiskt par som också ville paddla och våra två kajaker följde efter bambubåten (där resten av eftersläntrarna fanns) genom tunneln.

På andra sidan den naturliga tunneln fick vi en härlig överraskning! En stor lagun urholkade liksom ön och den förbluffande stora insjön i berget var lika vacker som storslagen. Den kändes nästan som en kratersjö ifrån en bortglömd urtid med vackra grönskande branta klippväggar. På en av dessa branta klippväggar klättrade en stor grupp apor med imponerande teknik som givetvis fotograferades av gänget i bambubåten som hade kunnat ta med sina kameror. Amerikanskan hade tydligen aldrig sett apor i det vilda förut och gick i princip upp i falsett av upphetsning. Eftersom vi anlände så sent till platsen hade alla dagsturer med asiatiska turister och faktiskt även alla kryssningspassagerare redan hunnit lämna så det var bara passagerare ifrån Stellar kvar. Eftersom vi i grupp två dessutom haft mindre tid på platsen kunde vi vänta ut resten av Stellar-folket som blev färdiga tidigare än oss med sitt kajakpaddlande för att få den fantastiska platsen helt för oss själva.

När alla andra passagerare ifrån Stellar lämnat lagunen var det bara vår och den brittiska kajaken kvar inne i lagunen. Vi tog först ett varv extra runt lagunen och stannade sedan och lyssnade till stillheten där nästan enbart ljudet av gräshoppor och lätta vågskvalp gick att höra. En stor rovfågel seglade majestätiskt över oss och till sist kunde inte den pratglada amerikanskan hålla tyst. Hon tyckte sig i detta nu ha sitt livs naturupplevelse och lovade sig själv högt och tydligt att tänka på denna plats varje morgon när hon vaknade i Australien de kommande åren. Sedan lade hon till att hon tyckte det var lite pinsamt att ha stulit med sig en upptagen man till en så romantisk plats och var lite orolig över vad min fru tyckte om saken.

På väg tillbaka ut ur Luon-tunneln kunde hon sedan inte sluta att prata om Sixten som uppenbarligen upptagit mycket av hennes tankeverksamhet under dagen. Hon hade varit imponerad av hur duktig han varit i bussen, hur söt han var, hur väl han skött sig vid matbordet och en massa annat. Det blev nästan lite skönt när det brittiska kajak-paret anslöt sig till oss så att hon kunde börja tjattra om brittiska dialekter med dem istället. De var också pratglada människor och något mer paddlande blev det inte utan istället pratades det så mycket kajakerna emellan att folket borta på bryggan som bara väntade på oss började bli otåliga. Till sist återvände vi dock och tog då den lilla båten tillbaka till Stellar.

Tillbaka i våra hytter gick vi igång med att duscha och fräscha upp oss. Efter en stund hörde jag en kvinna ropa i vattnet utanför. Det visade sig vara en affärsorienterad försäljerska i en roddbåt med ett alldeles unikt koncept. Hon hade nämligen en hel båt full med varor till försäljning, främst alkohol och godis. Jag hade vissa bekymmer med att få upp hyttfönstret men fick rätt på det till sist och förhandlade till mig en påse med burköl att lägga i den lilla kylen i hytten. Efter att ha rotat fram plånboken återvände jag till hyttens fönster och lyckades blanda ihop vilket fönster det var jag hade öppnat. Den bravaden ledde till att jag drog huvudet i rutan med full kraft och när jag försökte förklara för försäljerskan vad jag sysslade med fick jag bara fram frasen ”Wrong window”. För andra gången samma dag drabbades Matilda av en skrattattack men den här gången var det ännu värre än vid lunchen. Även om hon aldrig erkände det måste hon gjort på sig där hon låg i sängen och tjöt så att hon nästan storknade.

Trots Matildas tjutande skratt lyckades Sixten oväntat nog somna i hytten och vi gjorde ett ärligt försök att bära upp honom sovandes på däck men det gick naturligtvis inte. Det är inte svårt att förstå varför - vem skulle vilja missa sitt livs första Sunset Party? Han fick helt enkelt vara med och titta på när vi vuxna drack drinkar ackompanjerade av stillsam musik och en mycket härlig utsikt. Så småningom blev vi ombedda att börja röra oss ner en våning till restaurangen och i samband med detta erbjöd vi amerikanskan att hålla i Sixten. Hon blev alldeles till sig och ropade ”Oh My God, it’s a dream come true” innan hon tog upp honom i sin famn.

Amerikanskans dröm varade inte så länge eftersom vi var hungriga. Kvällens meny var inte riktigt lika mycket riktad åt seafood som det vi ätit på lunchen. Matstunden inleddes med en tämligen enkel potatissoppa som blev mycket uppskattad av Sixten. Aldrig förut har han ätit vanlig mat med sådan aptit men detta var tydligen något alldeles extra! Ibland de andra rätterna fanns sötsur kyckling, papaya-sallad, vårrullar och öl-kokta(!) räkor. En hel del var mycket gott! Den brinnande bananen med chokladsås till efterrätt lät dock väsentligt mer spännande än den var.

Alla deltagare på kryssningen erbjöds efter maten att prova på bläckfisk-fiske. Detta utövas i mörker. Man sätter kraftig belysning emot vattenytan och drar sedan ett långt metspö sakta upp och ner i vattnet. Min övertygelse om att jag skulle krossa i denna gren fick sig snabbt en törn. Det var trångt på fiskeplatsen och jag fick både en dålig position och ett dåligt spö. Förväntade proffs som jag behöver mer utrymme och rätt utrustning för att kunna visa vår klass och överlägsenhet! Den enda trösten var att ingen annan heller lyckades få någon bläckfisk på kroken under tiden som vi stod där. Istället för att fortsätta fiska försökte jag hjälpa mina föräldrar ringa hem till min systerson Axel som fyllde år, också detta utan framgång.

Efter dessa fruktlösa samtalsförsök med Sverige drog Matilda, jag och Sixten oss tillbaka till hytten för att sova. Klockan var inte så mycket men en händelserik dag full av intryck hade tagit på krafterna. Vi hade precis hunnit släcka ner när min syster till sist ringde tillbaka och jag fick springa ut med mobilen till mina föräldrar som fortfarande kämpade med att få nät för att kontakta sitt barnbarn. Det blev naturligtvis populärt att till sist kunna gratulera Axel! På vägen tillbaka till hytten passerade jag det lilla gänget som fortfarande höll på med bläckfisk-fiske. Till min förfäran fick jag se hur en överlägsen tysk i vit t-shirt just hade halat upp sin andra bläckfisk för kvällen och nu var någon slags hjälte på båten. Jag klarade inte av att stå där i tyskens skugga utan skyndade tillbaka till hytten och somnade tjurig. Bäste man vinner inte alltid!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign