Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

Rumble in Da Jungle - Etapp 4 - Kigali-Ruhengeri
2009-07-19 (10:49)

Vi reste upp i små jeepar till Ruhengeri. Vägen slingrade sig över berg och genom dalgångar i vad som skulle kunna liknas vid ett alplandskap med skillnaderna att inga glaciärer syntes till och att i princip alla sluttningar var täckta med bananodlingar på trappstegsavsatser. Jag tog plats bredvid chaffisen och kunde därmed styra fotostoppen och då prioriteras naturligtvis fotbollsplaner före flora och fauna. Det blev ett stort jubel bland afrikanerna när den kritvita barfotalöparen Alfredsson plötsligt kastade sig ut ur en jeep och började fotografera den pågående lokala fotbollsmatchen. Kanske trodde man att det rörde sig om en tvivelaktig spelaragent som sökte nya talanger?

På ett annat stopp erhöll jag en flaska lokalproducerat bananvin ifrån bröllopsdagsfirande Bosse och Annelie som tack för att jag , i ett plötsligt anfall av ädel ridderlighet, hade skänkt dem min natt på ett lyxhotell + 5-rättersmiddag som jag samma dag hade blivit belönad med pga mina heroiska muskelinsatser i taklaget.

Efter några timmars bilfärd kunde man börja skymta de dimhöljda vulkanbergen i fjärran. Hela deras uppsyn utstrålar en sorts aura av svårförklarlig mäktig mystik. Vulkanbergen är lokaliserade i nationalparken Parc National Des Volcans och det var här som Dian Fossey opererade när hon studerade bergsgorillorna.

Natten tillbringades på en enkel lodge där myggorna kände stark dragningskraft till mitt skånska blod. Efter en uppstigning i ottan kunde äventyrsexpeditionen inledas. Jag , Niclas, Oskar och Jonas valde att ingå i en medeltuff bergsbestigargrupp och in från sidan dök en spetsnäst brittisk familj upp. Tillsammans med guide, spårare, beväpnade vakter (tjuvskyttar och bufflar kan tänkas lura i dessa buskage) och britternas bärare (ryggtavlan med tonårsdotterns lilla rosa ryggsäck innehållandes kex, kamera och vatten på en bredaxlad afrikan blev snabbt ett internskämt bland oss fyra) inleddes vandringen upp mot den dimhöljda toppen och de utrotningshotade bergsgorillorna.

Inledningsvis traskades vi uppför över åkermark som sedan växlade över i skog och till sist övergick växtlivet i tät vegetation. Det var ett riktigt tufft pass och den höga höjden gjorde sitt för att tära på expeditionens krafter. När vi var uppe på ca 3 100 meters höjd började vi ana att något inte stod rätt till. Vi följde nu inte längre upptrampade stigar utan kämpade i en brant överbevuxen backe bland nässlor och aggressiva tistlar som gick rakt genom mina tuffa nyshoppade vandrarbrallor och vi kunde omöjligen ta oss fram utan macheteassistans. Till sist tvingades vi stoppa och guiden konstaterade att vår gorillagrupp förflyttat sig till otillgängliga områden.

Lyckligtvis bjöd han även på goda nyheter. En annan gorillagrupp fanns på någon timmes avstånd så äventyret skulle inte behöva sluta med fiasko. Det var bara att hasa sig ner för berget igen och sedan snedda så sakteliga uppåt. Nu passerade vi över fräcka uttorkade flodfåror och under gigantiska fallna träd i en ständigt växlande terräng. Det var någonstans här som vi tappade bort guiden med walkie talkien och de brittiska föräldrarna. Bärare och spårare ropade på de försvunna expeditionsmedlemmarna samtidigt som vi andra mest kämpade för att orka hålla oss på benen. När vi till sist nådde en punkt precis nedanför gorillorna återfann vi de försvunna expeditionsmedlemmarna och efter en sista briefing och dumpning av överflödig packning var det äntligen dags att möta gorillorna!

Sakta klev vi igenom vegetationen och plötsligt var de bara där. Gorillagruppen Titus är döpt efter dess 36-årige silverback som var med redan på Dian Fosseys tid. Gruppen består för tillfället av sju gorillor i olika åldrar och inledningsvis satt de mest stilla och käkade. En av gorillorna gjorde ett litet utfall mot oss efter ca fem minuter och den brittiska mamman och dottern blev så rädda att de sprang tillbaka till bärarna. 500 USD vardera och 4,5 timmars tuff vandring och så ser de gorillorna i fem minuter! Helt sanslöst.

Det mest ofattbara var hur nära dessa fantastiska varelser man kom för oftast fanns de gigantiska gorillorna på bara ett par meters avstånd men beroende på vilken väg de förflyttade sig kunde de ibland komma alldeles precis intill samtidigt som vi backade försiktigt för att inte störa. Efter ett tag började de förflytta sig och vi följde upphetsat efter med smattrande kameror. Vid tillfällen som det här ignorerar man fullständigt att man frivilligt glider igenom täta nässelsnår. Det gäller dock att komma ihåg att ta ner kameran då och då och bara njuta av stunden för en större naturupplevelse än ett möte med dessa varelser finns nog inte. Att lyfta blicken och se två unga gorillor som sitter uppe i ett jättelikt tudelat träd med en storslagen natur i bakgrunden är en stämningshöjare som får det mesta annat här i livet att blekna. Jag fick gåshud gång på gång och kände mig märkligt berörd. Ren magi. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva den här timmen. Ren magi!

Vandringen nerför, där jag gång på gång ropade efter kall öl och afrikansk massage, gick i ett raskt tempo och avslutades i en bortglömd afrikansk by där vi var årets största sevärdheter. Ett sjuttiotal gamla som unga bybor samlades runt vår jeep och stirrade samtidigt som vår guide tog ofattbara femton minuter på sig att skriva i namnen på åtta diplom. Alla andra var sedan länge nedkomna från berget och vi fyra stolta svenskar var slitna som få. Man gör ett medvetet val att inte ge sig på det tuffaste passet och belönas med…årets fyspass. Men det var värt det. Det var värt varenda sekund av slit och flås, varenda nässel- och tistelattack, det var värt 12 timmar utan mat under tuffa förhållanden på hög höjd och det var värt resan hit. Något av det största jag upplevt. Bra så!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign