Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2009-08-02 (18:51)
Sett en flodhäst någon? Nej, inte de där kylskåpen man attackerar kvart i fem på morgonen på nattklubben utan originalen som plumsar runt i vatten och på land nere i Afrika. Själv blev jag överdoserad på flodhästar under den sista eftermiddagen i Queen Elisabeth Park när vi begav oss ut på en flodsafari. De är verkligen oerhört fula men i rätt miljö och med rätt sällskap (dvs om man kombinerar in lite elefanter och bufflar längs strandkanten) blir hela grejen väldigt mycket Afrika och de här jättegrisarna är faktiskt rätt kul att följa. Det blev således en väldigt bra avslutning på nationalparksvistelsen innan vi hoppade på bussarna igen med sikte på resans enda bushcamp.
Att slå bushcampläger med Rosa Bussarna innebär att man kliver ner ytterligare ett steg på civilisationsskalan eftersom det då saknas tillgång till duschar och toaletter. Det här påverkar gruppen på olika sätt. Vissa blir oerhört uppspelta och menar att detta är riktig die hard travelling medan andra går igång i god tid och preppar med förstoppande tabletter för att slippa behöva göra det stora ute i det fria. I den andra kategorin hittade man bl a en lätt skräckslagen Tim som trots alla förberedelser fick en annorlunda natt att minnas - dock inte pga toalettbehoven som han skickligt hade manövrerat bort.
Bussarna stannade till ute på ett bananfält och lokalbefolkningen flockades kring oss. Afrikanerna bjöd på allsång och vi kontrade med att slänga fram vårt starkaste kort, Mekaniker-Christian och hans Astrid Lindgren visor. Vid det fåtal tillfällen då Christian tystnade fyllde Janne i med Bellmanvisor och i mörkret kämpade min takradarpartner Johanna med att måla nagellack på alla traktens flickor. Johanna fick kämpa till så sent att det för en gångs skull var hon som fick väcka mig när det var dags för stjärnspaning och samtal om livet. Men den stora snackisen på kvällen var såklart om vem som först skulle ta mod till sig och hämta en av spadarna för att ge sig ut bland bananplantorna och göra det stora. Innan mörkrets infall vågade ingen ta initiativet men det rapporterades om flitigt spadanvändande senare på kvällen.
Jag missade halvt nattens drama som bestod i att en lätt skräckslagen Tim tvingades väcka doktor Werner efter att halva tungan mystiskt hade svullnat upp mitt ute i ingenstans. Minns att jag vaknade och trodde mig höra Madeleine artigt prata med vad jag trodde var en sömndrucken Tim som senare inte vågade somna utan satte sig med stora hörlurar på chaffisplatsen i bussen och genomled natten.
Det var morgonen därefter jag växlade upp dekadensnivån tillsammans med Jonas. Redan på första kisspausen begav vi oss över till den andra bussen utrustade med ett partykit för att hålla festkommitémöte. Maria yttrade den därefter klassiska frasen “Men klockan är ju inte halv tio!” när vi gick igång med vår första “skååååål” och därefter var det fest, festplanering och studentikosa snapsvisor fram till lunchtid då bussarna rullat fram till ekvatorn. Efter att ha knäppt de obligatoriska ekvatorbilderna med en fot på vardera sidan om linjen lyckades vi hitta en ölservering och på något sätt missa den gemensamma lunchen.
När bussarna sedan rullade vidare mot Kampala (huvudstaden i Uganda) trollade vi fram en flaska Mbanza (rwandiskt bananbrännvin) och körde frågesport via radioutrustningen mot den andra bussen. Det här är det sköna med Rosa Bussarna. En lång och ganska trist transportsträcka kan tämligen enkelt förvandlas till fest och trivsel och eftersom inga stora planer fanns för kvällen pga en lång dagsutflykt morgonen därefter var det lika bra att gasa på liksom.
Vi rullade in i den stökiga huvudstaden ganska sent på eftermiddagen. Trafikkaos är bara förnamnet och det måste verkligen vara världens öde att vara bilpendlare i denna afrikanska stad. Grabbarna befriade mig från taklagsarbete på kvällen och jag kunde i lugn och ro koncentrera mig på att bli ren och nyrakad innan det var läggdags. Föga anade jag då att jag vid samma tid nästa kväll skulle inleda ett av mitt livs stora nattklubbsäventyr men det är en helt annan historia som lär återberättas i nästa rapport…
<- Tillbaka
