Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2009-08-09 (19:33)
Efter den magiska Kampalanatten skulle man kunna tro att en vilodag väntade. Så var dock inte riktigt fallet. Jag, Stefan, Maria, Jonas och Oskar begav oss under den sena förmiddagen in till city med Kampalas lokaltrafik (en sorts taximinibussar som kostar cirkus 3-4 sek där man inte riktigt vet var man hamnar men vet att man får god underhållning hoptryckt som en sill bland en massa stolta ugandier) för att leta maskeradutstyrslar. Dessutom var jag den enda på bussarna som ännu inte lyckats få ut lokal ugandisk valuta och det började kännas generande att leva på lånade pengar alternativt göra grova växlingsförluster genom att betala med usd. Överallt annars i världen tycker jag mitt Mastercard fungerat klockrent men här hade jag fått nobben i sju raka ATM. Detta var dock lönedagen och nu fanns nya friska pengar på mitt VISA som tack och lov inte strejkade.
Efter att ha fått ut cash och shoppat ett stycke rosa tyg till maskeraden åkte vi ut till det moderna köpcentrat Garden City där vi åt kungligt, kikade på souvenirer och uppdaterade oss på Internet. Vid återkomsten till bussarna på eftermiddagen var det dags att göra sig redo för avfärd mot Jinja.
Jinja är Östafrikas äventyrscenter numero uno och var på förhand en av mina höjdpunkter med resan. Eftersom jag redan några dagar tidigare tagit på mig dekadenshatten prioriterades naturligtvis en partynatt högt och så fort det kom signaler från Tim om att det var fest som gällde var det klackarna i taket på campingplatsens pub. En gigantisk lastbil proppad med partysugna brittiskor höll igång festen och vi fick redan tidigt under kvällen syn på en stor uppblåst plastbanan som vandrade över dansgolvet. En av brittiskorna hade fått den i födelsedagspresent och det blev mitt och Tims mission för natten att erövra bananen och placera den intill Micke på busstaket.
Efter många timmar av dans på bord och stolar mattades slutligen festen av. Jag smög iväg med bananen i mörkret men blev ganska snabbt ikappsprungen av två brittiskor som surt undrade varför jag förde bort deras banan. Någonstans i mörkret ser jag då en skugga komma svischande och jag identifierar Tim ungefär samtidigt som han greppar bananen innan han viker av in i ett stort busksnår med plastbananen under armen och jag lämnades kvar utan rimliga förklaringar med de två brittiskorna. Den stora banankuppen var nu genomförd och Tim avslutade en fantastisk kul utekväll med att prickkasta bananen in mot myggnäten på taket där vi trodde att Micke låg och sov.
Jag väcktes av regn på taket och förvirrade kommentarer från Micke om bananen som han trott var Malins ben som legat över honom under nattens sista timmar. Kastade ner mina prylar genom takluckan samtidigt som regnet tilltog och när jag själv skulle hoppa ner slog jag mig rätt kraftigt över armbågen. Ibland tycker man grymt synd om sig själv och det här var en sådan stund. Jag kröp ihop som en mask i min sovsäck på en halv brits inne i bussen och ignorerade det faktum att jag faktiskt var taklagare och egentligen borde jobba i regnet. Definitivt inte ok men jag kände mig helt kraftlös och ömklig.
När regnet lättat var hela campingen täckt av rostbrun lera. Jag tog en vilodag och spelade kort, gick en kortare promenad ned till Nilens närliggande forsar och skakade av mig dekadensen. På kvällen satt jag och Jonas och tog ett par kalla utanför puben och diskuterade det absurda i att han och jag satt där, precis vid Nilens flodkant i Uganda och lyssnade till ett riktigt uselt brittiskt coverband som spelade Sweet Home Alabama. För första gången på några dagar var jag inte sista man som lämnade festen, bara nästan, och det kändes moget och vuxet. Som en nystart, nästan.
Nästa dag väntade en riktig höjdpunkt - forsränning på Nilen under de tuffaste förutsättningar i världen som man tillåter för amatörer. I min båt placerades bl a Tim, lill-Jonas, Björn, två jänkare och den ständigt otursförföljda Jessica med världens mest härliga underfundiga kommentar om världens alla eländen. Efter att ha fått träna en del på hur man skulle göra när man föll i plurret eller om båten kantrade gav vi oss ut på forsarna. I de inledande forsarna gick det riktigt bra med undantag av att Björn och den ena jänkaren plumsade i en gång men lite svinn får man ju alltid räkna med.
Så kom vi till en av de värsta forsarna och fick extra noggranna instruktioner kring hur man skulle hantera ett fall av båten. Jag tyckte vi hade god kontroll på forsen, därefter minns jag ingenting förrän jag befinner mig under vattenytan i en rasande fors och har svalt halva Nilen. Jag kämpade om och om igen för att ta mig till vattenytan och hämta luft samtidigt som jag slets iväg bort ett femtiotal meter i den ursinniga forsen. Den totala paniken stod och knackade på dörren och jag tvingades uppbåda varje uns av mod som jag hade inombords för att hålla mig lugn och försöka hålla benen högt för att inte slå emot de vassa stenarna.. Till sist fick jag lite bättre kontroll på läget och kunde identifiera en kajakman som kom paddlande mot mig. Räddningen var nära - trodde jag!
Precis när jag skulle klamra mig fast vid kajaken ser jag dess chaffis titta vettskrämd åt sidan och därefter ropa “Oh fuck” innan han girar undan. Min sista stund är kommen var min tanke då, nu blir jag krokodilmat (det förekom krokodiler men var ganska sällsynt på den här flodsträckan). Istället slår jag emot hårt mot en klippa med baksidan. Det gjorde mig inte mindre rädd, tänk om fler följde! Därefter fiskades jag dock omtumlad upp av den fege kajakmannen som dumpade av mig på en båt med ett par söta tjejer. Efter att ha kravlat mig upp i båten totalt utmattad och andfådd lyfte jag blicken, slog på mitt bästa förförarleende och utbrast “So…where are you guys from?”. Måste suttit 10 min i den båten och vet att jag pratade oavbrutet men minns inget mer från konversationen. När jag klättrat över till min egen båt igen informerade Tim mig om att jag var helt vilsen, paddlade åt fel håll och verkade vara i lätt chocktillstånd. Tog nog en halvtimme innan jag repade mig.
När vi plumsade i igen ett par forsar senare hade jag bättre koll på läget och lyckades hålla mig intill båten med kontroll på min paddel. Man började ju bli ett fullblodproffs på det här… Trots att paddlingssträckorna mellan forsarna var långa och rätt sega hade vi en fantastiskt kul dag ute på Nilen och min egen lilla simtur är definitivt ett minne jag kommer bära med mig för resten av livet.
<- Tillbaka
