Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2010-02-09 (19:37)
I min värld sätts likhetstecken mellan Vinter OS och en tillvaro som är sprängfylld med leende norskor med röda äpplekinder och lusekoftor, med galna supporters i slalombacken som för ett härligt oväsen med ”ko-klockor” när de toppluvsprydda åkarna susar förbi, med fantastiska vinterlandskap (de dagar snöoväder inte orsakar kaos i det Olympiska programmet) som fullkomligt ägs av nordbor med rimfrost i skäggen när de kämpar sig fram längs skidspåren i skogen och allt det där andra som man växt upp med framför TVn. Det finns således skäl att misstänka att det här blir mer av en vintersaga än ett äventyr. Inte illa det heller!
Det börjar bli mer än lovligt nördigt med de här resorna till de största idrottsevenemangen nu. Någon påpekade att jag med största säkerhet är den privatperson i Sverige som på plats följt flest riktigt stora mästerkap under 2000-talet och det stämmer förmodligen. OS i Sydney, OS i Aten, OS i Peking, Fotbolls VM i Korea/Japan, Fotbolls VM i Tyskland och så nu ett Vinter OS för första gången. Egentligen har det mest slumpat sig att det blivit så här och har man väl börjat är de här upplevelserna ett beroendeframkallande gift som man inte riktigt kan slita sig fri från. Att vara på plats och se, höra och känna när framtida klassiker skapas är en kick som måste upplevas, liksom gemenskapen och festerna som man får på köpet.
Vi blir en liten men mästerskapserfaren duo som tar oss an Vancouver. Magnus ”Lengan” Legnerfält råkade jag hitta på Internet när jag satt och slösurfade våren 2004. Planen inför OS i Aten var att jag skulle båtluffa i Grekland ett par veckor och sedan ta mig upp till Aten några dagar före OS för att scouta boende åt mig och brorsan som flög ner lagom till tävlingarna. Lengan och hans respolare Söder hade dock redan bokat sitt boende (legendariska Hotel Inoi) och vi tog rygg – ett klokt beslut skulle det visa sig och resten är historia. Lengan gjorde sig känd i Peking som mannen med de mest udda boendekraven, när normalt folk vill ha en skön säng och tak över huvudet oroar han sig mest över om det finns garderober och safetybox på rummet. Jag har därmed kunnat överlämna en stor del av den detaljplanering som jag annars brukar sköta själv i mycket trygga händer.
Traditioner blir lätt heliga och detta gäller inte minst vissa reseattiraljer. Med på resan följer som alltid numera de legendariska Kyotopjuxen från 02 (de har bl a nött jordytan i Kongo, Seoul, Kapstaden och Kambodja) som varit på avdoftning ute på balkongen fram tills nu efter senaste Afrika-äventyret (hittade dem i veckan under en snödriva), den runda tecknade samlarbilden på Mellberg från 06 och den schweiziska armékniven vars kapsylöppnare är den enda del som någonsin tagits i bruk. Ett par silbrillor får självklart också plats och därtill har jag kommit över ett par nya dyrgripar via arbetskollegor – dels en komplett uppsättning Sibylla-pins från Lillehammer 94 och dels en kanadensisk t-shirt för att kunna smälta in i mängden om vi har det tungt i medaljligan.
Den egna känslan inför resan beskrivs bäst med några lånade ord från Journey och deras monsterhit ”Don’t stop believing”:
Working hard to get my fill
Everybody wants a thrill
Paying anything to roll the dice
Just one more time
Some will win, some will lose
Some were born to sing the blues
Oh the movie never ends
It goes on and on and on and on
På med raggsockar, långkallingar, tumvantar och dunjacka för nu börjar det!!!
<- Tillbaka
