Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

A Maple Leaf Mission - 10 Feb
2010-02-11 (21:51)

In a galaxy far far away har jag nu landat och kavlat upp ärmarna för att med högt huvud träda in i nationens tjänst längs arenornas sidlinjer. Den här gången var det dock riktigt nära att det blev pannkaka av hela resan beroende på min inneboende övertro på vissa personliga egenskaper. Ibland behöver jag en riktig knäpp på näsan och den här gången fick jag en rejäl käftsmäll. På något vis som jag inte riktigt lyckats begripa ännu lyckades jag missa planet från Kastrup till Heathrow trots att jag var i hygglig tid på flygplatsen. Men trots all erfarenhet av korta och långa flygningar lyckades jag inte ta mig till gaten i tid. En nitisk dansk tant vid bagageinlämningen vägrade acceptera några kilos övervikt (inte på mig då alltså utan på packningen som jag skulle checka in) och jag fick packa om till handbagaget i flera omgångar i små plastpåsar tills jag kände mig som en färgglad kombomix av julgran och uteliggare. Sedan när blev några kg övervikt ett problem? Har ju alltid rest överlastad förut på långresorna och det har aldrig varit ett issue, istället har jag hånlett elakt i smyg åt orutinerade bekanta som håller på och väger sina bagage flera dagar i förväg. Välförtjänt näsknäpp redan där således.

Tiden började nu rinna ifrån mig men är man väl incheckad brukar det alltid lösa sig och jag hade forfarande en ok marginal. Securityn var helseg precis som den brukar vara på Kastrup men jag hade fortsatt koll på läget och kände inget behov att försöka tränga mig före i kön. Efter att ha fått igenom alla mina miljoner plastpåsar och dubbla datorer (fråga inte...) och stuvat om lite igen i packningen var bedömningen att om gaten låg nära skulle jag hinna med en rask promenad, annars gällde lätt jogging. Här tar min något stressade hjärna det stora felbeslutet att kolla boardingkortet istället för tavlorna för att ta reda på gatenumret. A25 - ohyggligt långt bort ut på flanken tänkte jag och insåg att varje sekund var dyrbar. Lätt jogging i tio-femton minuter - ett bra motionspass. Med tretton miljoner osmart stuvade enheter som bihang skall tilläggas. Men bedömningen var att jag skulle hinna precis. Snyggt tajmat tänkte jag, hatar ju att stå och vänta, rätt perfekt egentligen!

Efter en stunds jogging var alla osmart stuvade julgransprydnader blytunga och med några extraplagg på därtill pga omstuvningen så blev det riktigt varmt. Svetten rann nerför kinderna när jag till sist nådde gaten och när jag såg en massa människor sitta där helt stilla slog instinkten och insikten emot mig som en blixt. Någonting stämde inte. A25 Athens. Där var det OS 2004, inte 2010. En sävlig dansk försökte reda ut begreppen bakom disken. Tiden gick och det tog honom mer än fem minuter att lista ut att jag inte skulle joggat till A25 (mitt platsnummer på flighten från Heathrow till Vancouver) utan C36 vilket är ohyggligt långt bort - inte mycket hjälp där alltså. Gate closed därborta dessutom så det var kört. Att försöka förklara för honom att jag redan fattat och att jag ville få karln att ringa på gaten för att se om jag ändå kunde komma med var helt fruktlöst - han kände väl inte att han var skyldig en svensk en extratjänst helt enkelt. Gav upp att komma med flyget där och då men saknade en riktig plan B.

Blev runtslussad bland diverse människor bakom diskar på olika håll på flygplatsen och ömsom utskälld för att jag försenat ett plan (man hade tvingats lasta av mitt bagage), ömsom mött med viss förståelse. Lade mig platt för all kritik - visste att jag tabbat mig och hatade vissa av mina personliga egenskaper en stund innan jag försökte ta kontroll över situationen. Lyckades jaga rätt på min avlastade packning efter lite byråkrati och några välplacerade leenden nere vid bagagebanden och fick klarhet i att ombokningar först kunde göras om 1,5 timme när resebyrån i Uppsala, som jag bokat min billiga specialbiljett via, hade öppnat för dagen.

Efter en nervös 1,5 h väntan fick jag 25 min i telefonkö innan jag hamnade hos Camilla. Tillsammans kämpade vi i 45 min för att åter få mitt OS-äventyr på bana och parallellt hade vi Vibeke på SAS samt Trine på Air Canada igång med caset. Jag sprang ärenden på Kastrup (försökte bl a få loss spärrar som uppståt i systemen på mig pga min nästanresa samt avboka en rutt till Toronto som SAS av misstag lyckats lägga mig på) och Camilla roddade och gav instruktioner framför tangenterna i Uppsala. Ett tag var beskedet att alla flygningar till Vancouver de närmaste fem dagarna var fullbokade samtidigt som det var tveksamt om jag öht skulle kunna få tillbaka pengarna för resan och då kändes tillvaron på sin höjd halvljummen. När röken skingrat sig hade jag dock en ny resa via Heathrow klar med avfärd om en timme och en planerad landning i Vancouver med bara två timmars försening mot ursprungsplanen. Camilla är min drömkvinna nu! Visst kommer detta kosta mig en del extra och dessutom tvingas jag åka hem en dag tidigare med nya bokningen men alternativet fanns liksom inte och någon form av straff skall man ju ha för sin klantighet.

På Heathrow hängde jag med en av Bildbyråns fotografer. Satt och jämförde OS-minnen och diskuterade skillnaden mellan att resa på mästerskap som åskådare och professionell yrkesarbetare. På planet till Vancouver satt jag med ett par representanter från den Danska Olympiska Kommitén (finns minsann en liten medaljchans i damcurling där så det är tur jag har med Danmarkströjan...). Lasse Anrell sprang runt och påfåglade sig under flygningen (fram och tillbaka, fram och tillbaka, omochomigen) i en rosa Sportbladet t-stjärt och han får väl därmed hävdas vara första kändisspottingen på resan. Tyckte mig också skymta Bjurman på planet (ännu en sportjournalist) men där är jag mindre säker. Oerhört många fler lär oavsett följa.

Vårt boende i Vancouver är extremt centralt beläget downtown. Det är en mycket liten cell med en extremt skranglig våningssäng, en byrå framställd för att blockera en dörr, en papperskorg, två galgar och ett handfat. Men rent och tryggt, det räcker på OS där man bara precis behöver tak över huvudet.

Jag gick till kojs kl 20 dödligt utpumpad av dramatisk långresa och tidsskillnad. Skönt att vara på plats! Morgondagen kommer ägnas åt att göra stan och fixa lite småärenden. Mer om den så småningom.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign