Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

A Maple Leaf Mission - 25 Feb
2010-02-28 (00:45)

Det kan tyckas att det borde gå transporter mellan arrangörsorterna Vancouver och Whistler 24h om dygnet under OS (avstånden är enorma här vilket kanske inte framgår i rapporteringen hem - sträckan Vancouver-Whistler är som Malmö-Varberg hemmavid). Så är märkligt nog inte fallet vilket innebär att t ex hockeyåskådare med uppehälle i Whistler är förvisade till att skaffa hyrbil om man vill komma hem efter kvällsmatchen. Vi hade ingen hyrbil i bakfickan och saknade en vettig plan för hemkomst efter den nesliga förlusten. Efter en stunds överläggningar bestämde vi oss för att på chans åka upp till norra Vancouver där ett av de officiella transportstoppen finns för att försöka tjata oss på något färdmedel åt nordost eller lifta ifrån någon av påfartslederna till Highway 1. OS ska vara lite äventyrligt också!

Redan innan vi hoppade på färjan norrut hade det börjat ösregna vilket inte direkt är optimalt liftarväder och när vi kom fram till norra stranden sköts planen ganska snabbt i sank eftersom transportcentrat vart så gott som övergivet. Skam den som ger sig, vi samlade ihop tre poliser/ordningsvakter/transportsamordnare som alla jobbade för oss under högtryck för att få fram en transportlösning. Det man till sist lyckades skissa fram var en lokalbuss norrut och sedan byte till en annan lokalbuss som skulle kunna ta oss till Horseshoe Bay (som att ta sig från Malmö till Ängelholm). Därifrån skulle det kanske kunna gå att ta en taxi till Squamish (Ängelholm-Halmstad) och sedan tyckte vi oss ha läst på Internet att det gick dygnetrunt-transporter under OS mellan Squamish och Whistler (Halmstad-Varberg) men ingen av våra assistenter kunde bekräfta detta. Så otroligt många eventualiteter att det faktiskt var jag som räckte upp handen och menade att det var lite för äventyrligt. Rädslan för att bli sittande på en busshållplats i ösregn mitt i Kanadanattens mörker tog överhanden helt enkelt. En av poliserna erbjöd oss arresten över natten om vi ville hävda att vi gjort något småbrottsligt och en annan föreslog att han kunde skjutsa oss till ett 24h-fik. Det blev det sistnämnda.

Jag somnade på fiket och fick nästan 2h sömn med ansiktet begravt i armarna. Lengan surfade naturligtvis sig egenom natten och höll vakt över våra saker på detta märkliga café där ett alternativt sorts liv pågick mitt under OS. Här satt en massa förlorade själar och pluggade, fikade och småsnackade stillsamt genom hela natten till synes utan den minsta tanke på sömn och ett par intervjuer med dessa människor runt levnadsöden och sysselsättning hade förmodligen resulterat i fascinerande stories.

Vid fem gick första morgonbussen direkt till damernas längdstafett på 4*5 km i Whistler. Gissa vilka tappra supporters som satt på den bussen? Väl framme på längdstadion uppsöktes värmetältet och medan Lengan tog en powernap författade jag lite på dagboken som man alltid är efter med. När vi försökte köpa öl vägrade man servera oss under förevisningen att klockan var före nio på morgonen, att man bara kommer på tanken att lägga en sådan beställning visar på hur sned hela tidsuppfattningen och dygnsrytmen lätt blir under de stora mästerskapen. Stafetten i sig var mycket bra underhållning. Sverige ledde efter första sträckan och hade vi bara kunnat ställa upp med bästa möjliga friska lag hade medaljen varit given och vi hade mycket väl kunnat ta guld. Nu får detta guld vänta i fyra år till men jag är övertygad om att den kommer. Kul på sätt och vis också att få uppleva en finsk bronspeng - de finnar man mött här har varit riktigt nedstämda över den skrala finska insatsen på OS.

Jag sov mig egenom eftermiddagen i Whistler och på kvällen gick vi på medaljceremonin. Vi hade VIP-biljetter till "The Mosh Pit" längst fram men i den stora folkmassan gick det inte att ta sig dit när man anlände så sent som vi. Det var en härliga stämningsupplevelse när den kanadensiska dubbelsegern i dambob hyllades och vi försattes i så god stämning att vi taggade upp varandra till en big night out. Vi nattklubbade nästan hela tiden fram till stängning på Buffalo Bills som är Whistlers populäraste uteställe och klart värt ett besök. Så här i slutet på äventyret går man verkligen på reservbensinen och det är nästan otroligt vilka krafter det går att skaka fram när stämningen är den rätta.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign