Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

A Maple Leaf Mission - 27 Feb
2010-03-14 (12:16)

Jag reste hem på ett plan lastat med svenska medaljer. På flyget fanns en hel rad med svenska atleter och ledare och då inte minst guldmedaljören Ferry, dubbla silvermedaljösen Haag och bronsmedaljösen Pärson. Vid gaten satt jag och snackade med kretsen runt skidskyttetruppen på herrsidan vilket ju är ett riktigt glatt gäng som inte är helt lätta att förstå. Ferry höll rätt stor show vid incheckningen och jag fick bl a ett ganska långt samtal med demontränaren Pichler. Wolfgang lovade mig att fortsätta som tränare för den svenska truppen och på frågan om han var nöjd med resultaten på OS svarade han att man omöjligt kan vara missnöjd när man reser hem med guld i bagaget samt två meriterande fjärdeplatser - Sverige är trots allt fortfarande en liten skidskyttenation med små resurser. Han avslöjade också att det smärtade honom lite att ACOZ inte lyckades knipa medalj eftersom hon var i sitt livs form innan han började intervjua mig om hur det hade varit att resa hit som supporter, vad som varit bra och dåligt osv. Han är en mycket sympatisk figur, Wolfgang, och väldigt svårbegriplig. Språket växlar hela tiden i samtalen, mellan engelska, tyska och svenska och den svenska förbundskaptenen Staffan (han med pennan bakom örat) pratar på samma märkliga sätt. Så småningom gick Staffan och Wolfgang över i en diskussion huruvida skidskytte forfarande var kopplat till militär verksamhet och om det fortfarande finns ett hot från någonstans i öst att rusta mot. Man kom fram till att svaret på den sista frågan var nej.

Det här var annars en dag när många cirklar hade slutits. Efter avskeden på morgonen uppe i Whistler och den långa bussresan till Vancouver, som man började bli expert på, gjorde vi naturligtvis ett sista besök på vårt gamla cell-hotell för att ta förväl av Skuggan innan vi stegade in på slice-stället. Till mitt stora jubel jobbade ryskan den här dagen men tyvärr var hon fortfarande inte singel. Det blev dock ett långt samtal med henne där det visade sig att hon var ganska stor expert på svensk politik, ekonomi och geografi som hon hade specialstuderat på universitetet i en jämförelsestudie med Azerbadjan. Dessutom visade sig att det här var hennes allra sista arbetsdag på slice-stället eftersom hennes kurser på universitet startade upp dagen efter. Schysst tajming! När jag hade sänkt min sista slice och tackat Lengan för resesällskapet med den traditionella frasen "See you next Olympics" tittade vi ut mot gatan och såg samtidigt en kille i en kanadensisk Niedermayer-tröja passera förbi - slumpen hade verkligen sett till att knyta samman allt denna tunga hemresedag.

Hemresan tog från dörr till dörr mer än ett dygn och trots att jag för första gången i livet laborerade med en sömntablett lyckades jag inte sova en blund. Långflygningar är dock något man får tåla om man ska få uppleva stora saker här i världen. Osannolikt nog sprang jag på gamla resekollegan Berit på Kastrup som just landat efter ett äventyr med Rosa Bussarna i Sudan/Egypten/Jordanien och kände direkt att det var obehagligt att ha missat en kulig resa fastän man omöjligt kan hinna med att vara på alla platser i världen samtidigt. Vore ju trevligt om man kunde bli nöjd någon gång men istället tycks listan över upplevelser att avverka bara bli längre och längre.

Jag satt hemma och summerade resan framför femmilen samtidigt som sms-rapporterna från Kanada fortsatte strömma in från Lengan. Via en ryss hade han kommit över en biljett till hockeyfinalen mellan Kanada och USA för fyndpriset 300 dollar och sedan skulle han vidare till avslutningsceremonin. Klart det kändes tungt att sitta hemma och se resekollegan vara den enda gulklädda på plats i den rödvita hockeyarenan under århundradets största hockeymatch men alla äventyr har ett slut och mitt var nu över.

På något vis känns det bäst att sammanfatta detta underbara OS med de osannolika köerna. Tror jag aldrig tidigare jag upplevt samma entusiasm bland lokalbefolkningen (möjligen kan Sydney på sina sätt konkurrera) vid ett evenemang och det är nog just stoltheten och glädjen hos en hel nation som är det mest bestående. Det var helt omöjligt att inte förälska sig i det underbara Kanada och den fantastiska staden Vancouver som jag verkligen rekommenderar alla läsare att besöka någon gång i livet. Men, som sagt, köerna. Väntetiden i kö angav på sitt sätt hur populära olika aktiviteter var under de Olympiska veckorna:

10 min för att komma i position för att fotografera den Olympiska elden
30 min för en gratis vitamindrink vid ett gatustånd
1 h för att komma in i General Olympic Store
2 h för att komma in på medaljutställningen (där jag av misstag gled in utan kö på kostymfolkets förhandsvisning)
4 h för att komma in på Da Vinci utställningen
7h för att åka linbana över Robson Square
Evig tid för att komma in på Holland Heineken House

I skrivande stund är ingen ny resa definitivt bokad men jag har väldigt långtgående planer när det gäller att täcka upp dödtiden fram till OS i London 2012. Håller man utkik här på sidan dröjer det troligen bara någon vecka innan nästa tur meddelas som bokad. Om bara några minuter visas förresten den moderna svenska Olympiska klassikern herrstafetten 4*10 km från Vancouver i Vinterstudion på SVT. Ska vi gissa att jag sitter framför burken och nyper mig i armen för att begripa att jag verkligen var där?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign