Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

Tracking Gollum - 16-17 Feb
2011-02-17 (19:55)

Vi körde en early start och lämnade äggfisdoften som kom insvespande upp genom näsgångarna varje gång man trodde sig ha fått upp vanan och acklimatiserat sig till Rotoruas odörer. På agendan stod ett riktigt rejält långkörningspass söderut genom i princip hela nordön. Bilpasset dagen innan från Mangawhai via Auckland och Hamilton till Rotorua hade med undantag av Aucklands skyline inte bjudit på särskilt upphetsande vyer genom bilens vindrutor men nu började det ganska snabbt se ut så som man hade förväntat sig att omgivningarna längs vägen skulle presenteras.

Riktigt trevlig blev utsikten när vi slingrade oss fram längs Lake Taupos östra strandkant och sedan tuffade in i Tongariro National Park. I nationalparken gjorde vi ett längre stopp strax före lunch och trekkade den 1,5 timmes långa vandringsleden till Taranaki Falls. Längs leden hade man god utsikt mot Sagan om Ringens Mount Doom (Mt Ngauruhoe), vulkanen där Frodo himself skulle göra slut på självaste härskarringen. Det största vattenfallet erbjöd en del fina vinklar för fotografering men trapporna uppför den bergssida vattnet forsade nedför gjorde oss väl påminda om att den stora dosen av stillasittande under resan ner till andra halvan av jordklotet inte hade påverkat den fysiska statusen i positiv riktning.

Sedan följde ett par timmar av riktigt vacker bilkörning längs serpentinvägar genom ett landskap bestående av gräsbevuxna kullar och berg. På kullarna betade (surprise surprise) får och kor, precis så som man hade föreställt sig att det här landet skulle se ut. De sista timmarnas körning gick genom ett plattare och tråkigare landskap ner till huvudstaden Wellington där vårt centrala boende visade sig vara en riktig fullträff! På nedanvåningen låg en mysig pub i brittisk stil med glad och hjälpsam personal och på ovanvåningen vårt boende som också det visade sig vara brittiskt in i minsta inredningsdetalj.

Nästa morgon var det dags för en ny tidig uppstigning för att ta bilfärjan från Wellington ner till Picton på sydön. Picton var en riktigt obetydlig håla som man passerade igenom på 30 sekunder när bilen tagit språnget upp på land igen men vi hade siktet inställt på idylliska Blenheim ca 30 minuter söderut. Blenheim är huvudorten i Nya Zeelands största och mest betydande vindistrikt Marlborough där hundratals vingårdar trängs på en förhållandevis liten yta.

Resplanen sitter verkligen som en smäck och det känns som att all planering och det stora förberedelsearbetet ger oss full utdelning och maximal kontroll över nästan varenda minut då ingen tid går till spillo på tråkigt boendeletande etc. Det Bed&Breakfast vi handplockat i Blenheim visade sig t ex vara helt löjligt genuint och gästvänligt. Ägaren gav oss säkert 30 minuters instruktioner och tips och sedan var det bara att glida i tourstassen och invänta transporten till startpunkten för vår cykelvintur på eftermiddagen. Kvinnan som körde pickupen hann, ironiskt nog, ungefär med att berätta att det var ganska ovanligt med svenskar här. Därefter klev ytterligare ett svenskt par ifrån Luleå in i pickupen.

Efter utdelning av cykel, hjälm, karta, vatten och instruktioner slog vi följe med Emil och Elenor och betade i tur och ordning av Villa Maria, Highfield, Isabel Estate, och Te Whare Ra. Vi shoppade på oss precis så många flaskor som överhuvudtaget gick att lasta på cyklarna och i ryggsäckarna och varvade däremellan provsmakningar med småprat, fotografering, hundklappning (varenda gård tycktes ha sin gårdshund), videofilmning och provsmakning av druvor ute på fälten. Glömde jag berätta att vädret var perfekt också? En bit över 20 grader och växlande molnighet vilket var precis lagom för kringflackande på två hjul i vindistriktet. En helt underbar eftermiddag helt enkelt!

Min personliga favoritgård var nog Isabel där ägarparets dotter själv skötte provsmakningen och entusistiskt berättade om gården, produktionen och verksamheten i stort. Även Highfield var en riktig höjdare. Den rosa huvudbyggnaden hade ett eget utsiktstorn och på uteserveringen erbjöds ett komplett kit med halmhattar och solkräm för den som ville slå sig till ro där och pausa en stund.

Blenheim är känt för sin seafood (närheten till Marlboroughsundet gör tillgången riklig) så matvalet var enkelt på kvällen. På trötta ben med klar föraning om träningsvärk stapplade vi tillbaka till huset efter frosseriet och hoppade ner i en av de skönaste sängar jag någonsin sovit i. Perfekt från start till mål, vilken underbar dag!

Viktigast av allt till sist! Ställningen i "slå på vindrutetorkarna när man ska blinka"-tävlingen. Senast var det ju oavgjort men nu har Annika gjort ett litet men betydande ryck och vi har ställningen 4(A)-3(R).

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign