Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-09-06 (07:15)
Bergen kallade på mig. Jag hörde det direkt när jag vaknade på morgonen. När det var sovdags några timmar tidigare hade jag nästan bestämt mig för att hyra en mountainbike över dagen men det var då det. Nu ville jag bara komma högt upp, se mäktiga vyer och få frisk luft.
Att bestiga berg utan en rejäl omgång mat i magen är ingen höjdare men lyckligtvis var det här morgonen när Pamela skulle bjuda mig på en riktig brottarfrukost. Eftersom hela The Bear Trail Inns skatteredovisning låg utspridd över köksbordet fick jag och Broderick (sonen) slå oss ner vid bordet ute på balkongen. Vi kunde knappt se varandra eftersom ett berg av våfflor skymde sikten. Det var bara att hugga i och låta våfflorna bada i lönnsirap (Kanada…) och grädde. Brod är en stor slalomtalang som drömmer om OS i Korea 2018 och vi diskuterade världscupen i alpin utförsåkning samtidigt som ett seriöst världsrekordförsök i våffelfrosseri pågick.
Av Pamelas alla märkliga projekt och engagemang är nog ändå lagledarskapet i ett lokalt baseball-lag det mest besynnerliga. Ända sedan jag anlände har hon varit orolig över matchen som schemalagts till denna kväll och hon tycks verkligen ha lagt dagar på att hitta spelare till matchen eftersom laget drabbats av en strid ström av avhopp. Nu var hon desperat, märkte jag. För en liten stund hade hon nog värvat mig som spelare också denna morgon men när jag verkligen underströk att jag aldrig någonsin hållit i ett slagträ och inte kunde reglerna lyckades jag komma undan med löftet om att jag åtminstone skulle komma ner till planen och heja på laget senare under kvällen.
Skidfantaster i min omgivning har häpet konstaterat att jag visserligen har ett av deras verkliga drömresmål som start på min årsutflykt men de har inte för sin värld kunnat begripa att jag inte förlagt Whistler-stoppet till vintersäsongen. Ingen märklighet i min värld – jag har ju redan upplevt Whistler vintertid tidigare och var redan då nyfiken på hur omgivningarna ser ut på sommarhalvåret. Nu fick jag en rejäl dos av Kanada i sommarskrud när liftsystemet förde mig drygt 2 000 meter upp mot toppen av Whistler Mountain.
Ovanför trädgränsen kläddes det kalla berget fortfarande in i bomullstussar med snö lite varstans. Den stora merparten av snön var dock undansmält sedan länge så det var över sten och grus vandringslederna uppe längs bergstopparna gick. På en plats som denna är underlaget man traskar över det absolut minst intressanta. Det är de storslagna vyerna man vill åt och vyer fick jag i sådan mängd att jag kände mig överdoserad redan efter en timme.
Tog en lift ner till en mellanstation och bestämde mig för att testa en lite längre vandringsled på systerberget Blackcomb Mountain. Lyckligtvis (och det måste jag verkligen betona) var jag ganska dåligt påläst om vad som väntade när man tog gondolen Peak2Peak mellan bergen. Inte förrän i den korta kön när vakterna frågade om jag ville åka i en gondol med glasbotten började jag ana oråd. Aldrig i livet, svarade jag reflexmässigt. Min höjdrädsla och överlevnadsinstinkt har sedan länge programmerat in undvikande av sådana påhitt i ryggmärgen. Glasbotten brukar betyda höga höjder. Hade jag vetat hur höga skulle en åktur aldrig kommit på tal överhuvudtaget.
Tillsammans med fyra tyskar burades jag in i en gondol och iväg bar det. Inledningsvis inget märkligt alls men sen förstod jag. Vi skulle verkligen åka rakt över en dalgång på hur hög höjd som helst! Hur kunde jag inte ha begripit det tidigare? Med hög höjd menar jag riktigt hög höjd, tydligen en världsrekordnotering för en lift i sitt slag och där dinglade vi uppe i luften, 436 meter över marken som mest. Jag var med säkerhet helt vit i ansiktet men kunde ändå inte låta bli att samtidigt medge för mig själv att det här var coolt, riktigt coolt.
Det blev ju inte mindre häftigt av att en av tyskarna plötsligt började mullra av upphetsning. Han hade fått syn på en björn uppifrån korgen. På fotot jag lyckades knäppa är den bara en liten svart klick i nederkanten av bilden eftersom jag aldrig hann zooma men vad gjorde väl det? Björn-ute-i-det-fria-oskulden är ett minne blott!
Vandringsleden jag valde på Blackcomb Mountain tog mig 1,5h att avverka. Den var värd varje sekund av lidandet uppe i luften över dalgången. Mäktiga bergsvyer blandades med fjällskog och öppna ängar. Det smattrade från min kamera som jag ännu inte riktigt lärt känna och runt varje krök fanns en naturscen värd att föreviga. Vissa bilder blir fantastiskt bra, andra stora besvikelser. Tror nog jag får läsa lite i den där instruktionsboken ändå?
På återresan över ravinen fick jag en egen gondol utan tyskar att hålla i handen. Långt där nere på marken såg jag ännu en björn som snabbt förflyttade sig in bland träden. I övrigt var det händelselöst på hela återresan och när jag kom in på gatan där The Bear Trail Inn ligger fick jag syn på Pamela som stod och övade baseballkast med yngsta dottern. Jag har ett fullt lag nu, ropade hon till mig på mer än hundra meters avstånd. Två japaner hade värvats, fråga mig inte hur. Men det hade tydligen tagit mer än halva dagen i anspråk fick jag reda på senare.
Baseballmatchen blev en riktig nordamerikansk upplevelse. Som jag förstod det tävlar Pamelas lag i någon form av lokal korpserie och halva laget består av hennes familj, resten är övertalade bekanta och deras bekanta. För att krydda till det hela lite extra vid sidlinjen köpte jag en hotdog av en försäljare på idrottsplatsen vilket fick Pamelas man Rod (kastare i laget) att gå helt i extas över hur väl jag anpassade mig till de lokala traditionerna. Hundarna var också på plats så vi var totalt tre åskådare. Till den här matchen hade Pamela fixat in en ny snubbe i teamet som grejade ett par homeruns men i övrigt gick det halvtrögt och slutade med en mindre förlust. Efteråt knäppte jag familjebilder av halva The Dreamers laguppställning. Pamela, Rod, Brod och Tess verkade nöjda trots förlusten – trots att de är en idrottsfamilj utan dess like tycks de kunna ta en motgång på en idrottsplats med en klackspark. Där har jag en del att lära.
<- Tillbaka
