Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-09-07 (08:52)
Malones. Som mitt eget vardagsrum. Puben som var vår fritidsgård under OS i Vancouver och nu levererade den igen. Vem bryr sig om folk tokstirrar när man plockar fram en bärbar dator och stora hörlurar och därefter med illa dold desperation i blicken letar efter en gratis stream av en VM-kvalmatch i fotboll? Det här var som att komma hem igen även om jag saknade familjemedlemmen Lengan som brukade sitta bredvid i mörkret bland träborden när det begav sig. Nu var han istället på plats i Dublin för att följa Irland-Sverige och det får väl sägas vara gott nog?
Tidigare på morgonen hade jag tagit farväl av the Thompsons uppe i Whistler, fångat en expressbuss och via den spektakulära vägen söderut, där sikten dessvärre mestadels förstördes av fuktig dimma, tagit mig till alltid lika älskvärda Vancouver. En snabb metrovagn och en rask promenad senare snubblade jag in på Malones, beställde en liten nachostallrik i steget (jag var i luften vid orderläggningen, som man säger i brännboll) och fumlade sedan stressat med elektroniken en stund. Allting klickade precis lagom till att Sverige tog ledningen i andra halvlek. En ledning som sedan höll matchen ut och mitt jubelskrik när domaren tog pipan i munnen och blåste av matchen fick en av japanerna vid bordet bredvid att applådera artigt och de andra nickade och log mot mig på det där sättet som bara japaner kan. En ögonblicksbild av lycka. Ett moment man skulle vilja ha förevigat och plocka fram i en helt annan tid någon helt annanstans när livet känns tyngre än nu.
Eftermiddagen var vigd åt nostalgi. För sista gången på riktigt ruskigt länge befinner jag på en plats där jag varit förut och jag hade bestämt mig för att planlöst strosa runt längs gatorna och njuta av platserna, minnena och staden som ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag går igång på den typen av mysande om det nu inte redan framgått tidigare…
Stegen ledde mig till Robson Square. En gång hjärtat i en pulserande OS-stad där man kunde få ”Hugs for free” av tjejer med stora plakat som ville sprida kanadensisk kärlek till besökare från hela världen. På trappstegen i ena hörnet av torget bredde vi ut våra svenska flaggor framför en storbildsskärm och såg Charlotte Kalla ta guld uppe i Whistler. Längre ner längs Robson Street fick jag syn på Roots-butiken där jag köpte min blå mössa som senare kom att bli en kär vän på många Vasaloppsträningspass. Bra där!
Granville Street och en välbekant metallbänk just runt hörnet. Poff! En minnesbild av hur Deb lyckades sitta sönder kameran i min jeansficka just där under slutet av blöt kväll efter att jag mött henne på metron in mot city några timmar tidigare. Undrar vad hon gör nuförtiden? Stegen förde mig vidare längs Granville Street och till vänster fick jag syn på Roxy Nightclub. Inget poff och och inga minnesbilder där inte, jag minns ju inte så mycket men vet att jag var innanför portarna en annan blöt kväll före OS med ett gäng jag träffat på en annan bar innan Lengan anlände till byn. Det sägs att The Roxy flu alltid varit Vancouver Canucks hemliga vapen – om motståndarlaget kommit någon dag tidigare till staden inför en match har de lokala tjejerna lömskt lurat dit hockeyspelarna och druckit dem under bordet så att de spelat med blykepsar på (The Roxy flu) i viktiga NHL-matcher.
Jag vände ner mot marinan och gick förbi området som belägrades av NBC och de flesta av de andra större TV-bolagen när de körde uppsnacket inför OS med kamerorna riktade in mot skyskraporna precis när festen skulle börja. Det var lite häftigare att gå förbi området då och nostalginerven tycktes inte längre lika lättretad. Fötterna började därtill kännas trötta och under den sista biten tillbaka funderade jag över vad det är med staden som får mig att gå igång så oerhört?
Läget är en fantastiskt viktig faktor. Riktigt rå natur med skog och berg som liksom sköljer sig fram hela vägen in mot stadens blänkande skyskrapor som står uppradade längs med vattnet. Småstadskänslan är en annan. Så fort man lämnar en huvudgata kommer man till en lekplats, en gräsmatta där ett yngre par spelar badminton eller ett lokalt bageri. Det bor människor nere i downtown som lever ett alldeles normalt liv. Det känns unikt. Trådbussarna ger en genuin upplevelse liksom röken upp ur markbrunnarna som får en att tänka på en film som utspelas i 30-talet Chicago. Det är en stad som lever helt enkelt, med invånare som är vänliga i ett klimat som påminner om det man själv tillbringat större delen av sitt liv i. Jag hade kunnat tänka mig att bo här på riktigt, så tänker man inte ofta om en stad utomlands.
En vandring bort till Richards Street fick avsluta mina timmar i dåtiden i eftermiddags. Vilket oerhört sympatiskt namn på en gata förresten! Självklart är mitt hostel St Clair beläget längs gatan och självklart bodde vi också där under OS. Egentligen är detta hostel en ganska sunkig plats med ett oförklarligt genomgående marint tema där ingen nog egentligen kan förklara hur upphovsmakaren tänkte? Ingången är så smal att man ofrånkomligen missar den vid första besöket och trappstegen upp till receptionen är alldeles för många för att man ska känna glädje när man kånkar upp sin välfyllda backpack dit. Vad gör väl det när jag fått återse korridoren i vilken Lengan satt och somnade på golvet (det trådlösa nätverket nådde inte in till vårt rum) mitt under en chatt-konversation med Simon? Minnen är ju allt!
Senare, när eftermiddagen övergått i kvällning, var det dags att återuppta det kvalificerade detektivarbetet. Om en utredning gått i stå kan det vara klokt att ännu en gång återvända till brottsplatsen för att se om man kan hitta nya ledtrådar. Ungefär så tänkte jag. Dessvärre fallerade utredningen direkt. Pizzerian stängde redan sju på kvällen och endast mörker innanför butikens fönsterrutor mötte en besökare som anlände 1,5h senare. Om jag efter avslutat varv runt jorden talar i termer om att öppna en detektivbyrå – vänligen avråd!
Istället fick det bli några avslutningsöl på Malones för att få slut på mina kanadensiska dollares. Man kan avsluta sämre i lönnlövens land. Mycket sämre.
<- Tillbaka
