Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 September
2013-09-23 (17:38)

Ännu en gång en alarmklocka som ringde i mörkret. 05:00 smög jag ut ur den lilla sovsalen med min packning. Att köra från San Luis Obispo till Los Angeles skulle enligt ett par sidor jag scannat av på nätet ta 3-3,5h och jag ville göra att försök att nå Long Beach Airport före 09:00 för att slippa behöva betala för en extra dag med hyrbilen. Det kan tyckas som en märklig plats att lämna av en bil på men bokningen gjordes innan jag bokade boende och skulle enligt kartstudierna endast innebära ett motorvägsskifte i rusningstrafiken och därtill skulle jag slippa köra vilse på LAX, Los Angeles gigantiska internationella flygplats.

Fram till strax innan Santa Barbara var det väldigt lugn trafik men sedan började det tätna. Motorvägen svällde och fick nya filer lite då och då i takt med att det blev tjockare med bilar. En bit in bland förorterna blev det allt vanligare att man fick trycka till på bromspedalen och i trafikradion rapporterades det om ovanligt stökig morgontrafik med långa köer orsakade av en olycka på just de två vägarna jag skulle köra. Till sist stod trafiken i princip stilla och jag var en upplevelse rikare – trots sju filer ett totalt stopp i morgontrafiken och min tidsbuffert åts snabbt upp.

Jag led av ett bekymmer. Solen hade stått rakt mot mina ögon sedan den gått upp och eftersom jag saknade solglasögon hade det blivit mycket kisande. Samtidigt hade den tidiga uppstigningen bemötts av min kropp med oerhörd skepsis. Ögonen kändes grusiga och jag höll på att nicka till hela tiden. Samma fenomen hade drabbat mig vid ett tillfälle under den långa kördagen till San Francisco men då kunde jag bota problematiken med en sockerchock (en påse godis). Inget motmedel fanns tillgängligt nu och det var faktiskt riktigt obehagligt. Jag fick leta upp låtar på radion som jag kunde sjunga med i för att hålla mig vaken och detta obehagliga tillstånd, där jag faktiskt nickade till ett par gånger inlåst mitt bland filerna i en av västvärldens mest trafiktäta städer, släppte inte sitt järngrepp om mig på en hel timme.

Det finns väl egentligen inte så mycket ont att säga om bilkörning i USA. Efter ett tag vänjer man sig vid att alla avstånd är i miles och skyltningen är oftast väldigt god och tydlig. Märkligast tycker jag det är vid rött ljus i korsning då folk som ska till höger tycks ha rätt att köra om det är fritt och de känner för det. I övrigt handlar det oftast om stilla och tålmodig cruising, rejäla avstånd och respekt för trafikreglerna.

Long Beach Airport visade sig vara en mycket liten flygplats. Jag rullade in på parkeringen klockan 10:00 och prickades av. Blev inte riktigt klok på vilka extra-avgifter jag belastades med eftersom beloppet stod i en klump och jag hade uppgraderat bilen och försäkringen när jag hämtade ut den i Portland. En sak var dock noterbar direkt. Los Angeles är ett annat Amerika än vad jag hunnit vänja mig vid. Normalt sett befinner man sig i småtrevliga konversationer med omgivningen precis hela tiden och det känns faktiskt mer genuint och äkta än jag förväntat mig. Men inte här i LA tydligen. Folk är inte otrevliga på något vis men mer reserverade. Som oss i norra Europa.

Några informationsdiskar eller liknande fanns inte på flygplatsen och svaren jag fick från annan personal var korta men jag lyckades till sist hitta en busshållplats och planen var att hitta en linje som gick till någon form av tåg- eller metrostation. Chaufförerna på de två första bussarna som dök upp rekommenderade andra linjer men på den tredje blev det jackpot. Hoppade av vid stationen Willow och tog blå linjen från södra LA in mot centrum. Hade fått för mig att detta var lite sämre delar av LA men det såg inte så illa ut genom rutan. Inte ens Compton, som hiphop-gruppen NWA härstammar från, såg särskilt nedgånget ut. Men hela tiden hördes tjutande polissirener så något elände pågick väl någonstans.

Från downtown reste jag vidare med blå linje till Hollywood och det blev en riktig budgetresa genom stora delar av LA för, totalt sett, mindre än fyra dollar. Klev rakt ut på The Walk of Fame och fann mig hastigt och lustigt fullt sysselsatt med att inte trampa på och därmed förnedra någon riktigt storstjärna. Ingrid Bergman klarade sig undan med en hårsmån men när en man i Darth Vader kostym riktade sitt lasersvärd mot min mage och jag tog ett stag bakåt råkade jag kliva rakt på Harrison Fords stjärna och sen var den lilla leken förstörd. Dart Vader ville att jag skulle fotograferas med honom för en dollar efter attacken men jag tackade vänligt men bestämt nej.

Mitt hostel låg fem kvarter bort längs The Walk of Fame (Hollywood Bvd). Det pratas endast avstånd i antal kvarter inne i städerna vilket är ett diffust begrepp i min värld som helt saknar exakthet. Att ha levt hela sitt liv med statistik och siffror och sedan behöva utsättas för sådant! Men man vänjer sig. Väl framme kraschade jag ihop på min säng och blev liggande hela eftermiddagen och kvällen. Någon sorts reaktion antar jag efter allt resande och alla intryck får man förmoda. Jag befann mig mitt i centrum av världens främsta nöjesfabrik och kunde inte röra mig en meter. Svårt att bli upptäckt av talangscouterna då.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign