Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-09-28 (06:04)
Ok, jag är i öknen, det är meningen att det ska vara varmt här. Det var den första tanken när jag öppnade dörren och klev ut i den nya dagens ljus. Hetta utan luftfuktighet hör öknen till och något annat val än att bita ihop och leta efter skugga, när sådan erbjöds, fanns inte.
Den inledande planen var enkel. Jag hade blivit förvarnad om att det visserligen gick att komma in på alla casinos klädd som vilken slusk som helst men om jag ville nattklubba dög inte mina vita sneakers. Därför inledde jag min vistelse i Las Vegas med att försöka skaka fram ett par glassiga glajjor. Diverse efterforskningar och förfrågningar ledde min vandringsexpedition i hettan till en stor outlet fylld med massor av butiker med kläder och skor till vettiga priser. Det slutade med att jag hade köpt på mig ett par svarta skor, ett par finbrallor, en vit skjorta, två t-shirts och en hederlig jympapåse för strandutflykter etc. framöver. Återigen utgifter utöver budget och utan att ha räknat på saken vet jag med säkerhet att extrautgifterna under mina veckor i USA måste kompenseras senare. Det bör fungera bra eftersom jag tror mig ha bättre med luft i budgeten framöver.
Jag hade blivit förvarnad och jag hade sett det med egna ögon ifrån luften; all intressant action i Las Vegas må vara koncentrerad till en enda gata men att tro att man kan hantera Vegas till fots är ren idioti. Dessa casinokomplex är gigantiska byggen som tar upp hela kvarter vardera och mellan dem är det ofta rejäla avstånd. Även om man så skulle ha en hel vecka på sig finns det inte en chans i världen att man ska hinna utforska allt längs The Strip så det gäller att ha någon form av plan. Det får man väl ändå säga att jag hade.
Allt finns instoppat i dessa casinokomplex och då menar jag verkligen allt. Hotell, foodcourts, spelhallar, showrooms, utställningar och mycket mycket mer. Mitt första planerade stopp var Bellagio som är historisk mark för alla pokerfrälsta. Jag virrade runt därinne ett bra tag innan jag hittade pokerrummet. Man kunde cirkulera runt på utsidan av rummet och kika in mot flera av de pågående partierna av cashgames som pågick och tiden flöt snabbt iväg. Alla såg så proffsiga ut med sköna stilar. En del stirrade ut varandra medan andra låtsades vara helt oberörda och satt och läste en tidning eller fingrade på sin mobiltelefon samtidigt som spelet pågick. Ett fascinerande skådespel. Mest frustrerande var att ingen verkade osäker på rutinerna – skulle jag dyka upp vid ett bord skulle min osäkerhet ha lyst igenom direkt och alla skulle ha räknat ut på ett fåtal sekunder vem som var fisken vid bordet.
Jag ställde frågor till pokerpersonalen om eventuellt turneringsspel i No Limit Texas Holdem och fick svaret att dagens enda turre på Bellagio redan var avklarad. En klar besvikelse för min del eftersom turneringar utan återköp är den enda spelformen jag känner mig riktigt trygg med. Man vet hur mycket insatsen är, alla startar jämbördigt och spelformen är den som jag alltid kört i kompiskretsar och på nätet. Vid cashgames förändras taktiken en del och jag upplever det som svårare att avbryta och gå ifrån när förlusterna eskalerar. Det slutliga beslutet blev att pokerspel fick vänta tills nästa dag.
Istället koncentrerade jag mig på att utforska Bellagio och kom så småningom att fastna vid ett spel där man satsade på virtuella greyhounds. Det fanns tre spelplatser och ett mycket engagerat par från Arizona tog upp de andra två stolarna. Så småningom tröttnade Arizona-hustrun men mannen och jag spelade i timmar och det gick bra för oss båda. Det blev extremt mycket taktik- och strategisnack, roliga tillrop på upploppen och märkliga funderingar samtidigt som jag avnjöt gratisdrink efter gratisdrink. Så länge man dricksar en dollar per drink strömmar de fria drinkarna in i en lagom takt. Som mest låg jag lite mer än 100 dollar plus men när min nyfunne vän från Arizona till sist tackade för sig samtidigt som alkoholen började få viss inverkan på betting-besluten sinade kassan snabbt och jag checkade ut med 20 dollar i vinst på fickan samt en fri förfest. En trevlig eftermiddag helt enkelt.
Jag rörde mig vidare. Sprang på världens största chokladfontän, såg ett makalöst vattenskådespel, gick vilse i ett parkeringshus, tittade på ett par fräcka konstutställningar och en sagolik inomhusträdgård. Utomhus började det mörkna och det gick nu att knäppa häftiga bilder på Eiffeltornet, Frihetsgudinnan, Sagoslottet med tinnar och torn, sneda skyskrapor och alla andra märkliga fasader som går att finnas längs den breda huvudgatan. Utöver Bellagio hann jag med att utforska Excalibur och Luxor. Ynkliga tre av den oändliga raden av casinokomplex, sedan tog krafterna slut och jag tog bussen tillbaka till boendet.
På rummet fick jag partytips av en skotte som hade partajat järnet nio dagar i sträck om vilka ställen han tyckte var bäst. Jag lyckades dock bara registrera ett tips i minnesbanken så det fick bli på Coyote Ugly på casinot New York New York (svårt att gissa temat på det casinot?) som min partykväll inleddes. Det var riktigt bra drag där men alldeles för amerikanskt för min smak. Hela upplägget gick ut på att en eller flera lättklädda tjejer i western-utstyrsel från personalen står och dansar på en scen och sedan bjuds tjejer ur publiken upp på scenen för att dansa tillsammans med dem samtidigt som de fylls med sprit. Kul att titta på i tjugo minuter, typ.
Nästgårds låg Excalibur där jag varit tidigare under dagen men där lyckades jag aldrig hitta någon vettig nattklubb. Istället hamnade jag på LAX på Luxor som var en riktigt mörk historia med aggressiv musik och sura gäster. Efter en drink försvann jag snabbt därifrån och återgick till Coyote Ugly där folk åtminstone var glada. Precis som jag blivit förvarnad om; vet man inte vart man ska kan man irra runt en hel festnatt i Vegas utan att hitta ett enda vettigt ställe eftersom allting är så stort. Det var precis det som hände mig och jag önskade att jag hade lyssnat noggrannare på skottens tips.
Festen i Vegas pågår i 24h men folkmassorna på klubbarna tycktes sina någon gång mellan 02:00-03:00. Vid det laget hade jag också fått nog och gjorde åter den sega bussresan längs nästan hela The Strip. Vilket helknäppt ställe det här är och vad trist att man inte har lite mer pengar att röra sig med så att man på riktigt allvar kan ta full del av galenskaperna.
<- Tillbaka
