Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

25 September
2013-10-01 (00:52)

Livet i en sovsal är alltid oförutsägbart och min oro över att jag skulle vakna 05:30 som var klockslaget jag ställt mitt mobilalarm på kom helt av sig. Ett gäng tyskar med partyhattarna på återvände från sin sista festnatt i Vegas en halvtimme tidigare och höll sedan konstant låda i rummet. När jag klädde på mig och fäste väskan på ryggen trodde de på allvar att jag kastade in handduken och lämnade stället för att jag fått nog av dem. Jag spelade med och lät dem tro att så var fallet, mest för att jag inte orkade prata med dem. Om turistande tyskar inte är sysselsatta med att marschera över gator och torg brukar de bräka fram dålig engelska med irriterande brytning och jag orkade bara inte ta ett sådant samtal innan solen gått upp.

Den tidiga lokalbussresan ut till flygplatsen visade sig vara tämligen onödig och min redan uppbyggda frustration gentemot American Airlines växte. Helt fräckt hade de bokat om mig till en senare flygning utan att meddela mig och istället för de tre timmarnas buffert jag medvetet planerat in vid flygskiftet i Dallas fick jag nu en snål timme. Minsta lilla försening och det skulle bli svårt att hinna få i sig en bit mat till lunch samtidigt som risken för att incheckat bagage inte hänger med hela vägen ökar markant med korta bytestider. Dessutom fick jag snällt sitta och vänta en massa timmar på flygplatsen i Vegas, timmar som jag mycket hellre tillbringat i en säng även om den befann sig i ett rum med partajande tyskar.

Livet kändes inte ett dugg bättre när jag till sist fick kliva ombord på planet. Jag hade placerats intill en av de största kvinnor jag sett vilket i praktiken innebar att jag endast hade ett halvt säte till mitt förfogande och därtill fick jag förmånen att ha hennes stora varma lår tätt samman med mitt i flera timmar. Så långt ifrån ett erotiskt ögonblick jag tror man kan komma?

Nåväl, jag kan inte minnas att jag flugit över en öken och haft klar utsikt förut vilket ändå fick ses som intressant. Samtidigt som Las Vegas och Nevada lämnades bakom mig funderade jag över den märkliga plats jag just besökt. Las Vegas är utan tvekan ett av de mest tragiska avtrycken människan lämnat ifrån sig på den här planeten och jag kan inte bestämma mig för om jag gillar eller ogillar denna vansinniga plats. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att återvända men då med en luftigare budget. Är det något man behöver i vansinnets högborg är det pengar så att man har råd att gå på shower, käka överdådiga bufféer, dricka goda drinkar och spela på de spel och automater som verkar kul. Las Vegas på en begränsad budget blir alldeles för ofta ångest över alla pengar som far iväg. Nu gick jag ju faktiskt totalt sett endast back tio dollar på spel och fick en massa gratisdrinkar för de pengarna men det är mycket annat som kostar. Väldigt tudelat intryck således.

Kaptenen på flygplanet meddelade glatt i högtalarsystemet att han hade för avsikt att flyga in den försening vi dragit på oss före start och jag kunde verkligen inte sluta längta efter en tillvaro utan ett tjockt varmt lår fastklistrat vid mitt. Skiftet i Dallas gick bra och efter en burrito i farten satt jag på ett flyg mot Mexiko. Veckorna i USA har varit väldigt bra och det mesta har faktiskt varit precis som jag hade föreställt mig. Ska man prata om höjdpunkter håller jag San Francisco som min självklara favorit med besöket på Alcatraz som den dag som gjorde störst intryck. Mest av allt kommer jag att sakna det som jag på förhand trott skulle irritera mig oerhört; de ständiga samtalen jag befunnit mig i precis överallt.

Med undantag av mer reserverade Los Angeles skall det verkligen pratas precis överallt om allt och ingenting, 24h om dygnet. På gatan, i hissen, på herrtoan, på bensinmacken, i skogen, på utsiktsplatsen, ja överallt! Det typiska samtalet inleds av amerikanen med en fras om något helt oväsentligt i stil med ”Otroligt, jag kan inte begripa att en läsk i automat numera kostar två dollar” och sedan kan man landa i en diskussion om precis vad som helst. Min fördom var att detta skulle upplevas som ytligt och falskt men så har det inte alls känts. Det är ju verkligen så mycket trevligare att sitta och prata i en kvart på tunnelbanan än att bara stirra rakt ut i tomma intet och jag har fått många bra tips och sköna skratt tack vare de här samtalen. Inte nog med att det skall socialiseras på hostels hela tiden där var och varannan person lider av extrem sällskapssjuka, i USA får man förbereda sig på att det aldrig någonsin blir en tyst sekund om man inte mycket målinriktat gömmer sig och ganska snart är man så inne i detta sätt att vara att man själv sätter igång samtalen.

Det hade hunnit bli mörkt ute när flyget elegant landade i Cancun – partyorten numero uno för alla amerikaner i de sena tonåren som har en veckas ledighet under Spring Break och ska på första utlandsresan. Oerhört många collegefilmer avhandlar på ett eller annat vis Cancun och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men behövde en bas för min mexikanska vistelse som jag visste hade goda förbindelser till intressanta platser och hade därför valt att åtminstone inleda mex-veckan här.

Redan i passkontrollen inleddes en kärleksrelation med landet. Efter de snudd på polisiära insatserna vid ankomsterna till Kanada och USA var det så oerhört befriande att mötas av en leende mexikanska som glatt tjoar fram ett ”Hola!” och sedan hälsar mig välkommen till Mexiko. Hennes glada humör smittade av sig direkt och knappa timmen senare när min flygbuss släppte av mig vid förbokade Hostel Kabeh väntade nästa härliga bemötande. I uterummet under tak, strax innan receptionen, satt ett gäng gäster vid ett bord och spelade någon form av tequila-spel och de bara vägrade låta mig checka in om jag inte tog en tequila med dem först. Vilken start!

Vilket mysigt hostel! Och jädrans vilken tropisk värme! Från den torra ökenhettan i Las Vegas till den fuktiga värmen i Mexiko där svetten börjar rinna av en så fort man gått tio steg. Trots den långa fotobefriade resdagen var det nära att jag, uppeldad av den tropiska natten och det goda bemötandet, drogs med på en utekväll direkt med tequila-gänget men jag backade ur i sista stund och gick till kojs före midnatt istället vilket nog var rätt bra för hälsan. De sömnbefriade dygnen i Vegas och en lång resdag satt i kroppen och jag somnade direkt och sov som en stock.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign