Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

27 September
2013-10-03 (05:11)

Mexiko tar och Mexiko ger. Att åka till Centralamerika vid den här årstiden efter turistsäsongen under den svenska hösten innebär viss gambling med vädret. Har man riktig otur drabbas man av orkaner och våldsamma oväder men har man tur är vädret väldigt bra. För bra skulle jag säga. Värmen suger liksom ut initiativförmågan ifrån en och timmarna från 10-16 handlar egentligen enbart om att finna skugga.

Men Mexiko tar inte bara, landet ger väldigt mycket också. Jag kan inte minnas när jag senast kände mig så trygg efter mörkrets inbrott i ett land (Sverige inkluderat). Med tanke på landets rykte är det kanske lite anmärkningsvärt men man får väl också anta att det finns en orsak till problemryktena och att det regionalt kan vara väldigt farligt. Vänligheten känns mer genuin än den i landet norröver. Det är inte de välkända amerikanska dubbelblekta tandradernas leenden som gäller utan hjälpsamhet i en stilla takt och ärliga försök att förstå fastän man talar olika språk.

Jag hade en förhandsbokning att hantera denna dag. Innan bygget skulle lämnas ville jag dock stämma av lite med Jonathan och Camilla om deras framtidsplaner. Båda två visade sig ha för avsikt att hålla sig kvar i Cancun i ytterligare några dagar så jag skulle lugnt kunna resa iväg ett dygn utan att tappa bort dem. Men jag kom inte loss i värmen och till sist fick jag verkligen stressa för att hinna med min buss klockan 14, annars skulle jag behöva vänta i ytterligare en timme. Backpacken lämnades kvar på mitt hostel och jag reste enbart med liten ryggsäck. Ändå var jag helt plaskblöt av svett när jag kom fram till busstationen fem minuter bort. Värmen igen. Pust!

Sen var det ju det här med vänligheten. När jag ber om ”next bus to Piste” i biljettluckan övertolkas ordet next i min förfrågan och istället för bussen kl 14 får jag den kl 15 vilket upptäcks när jag ska boarda och orken för att lösa missförståndet fanns bara inte där. Nu skulle det inte vara några bekymmer alls att vänta i en extra timme, 1a-klassbussarna sades ta 2,5h till Piste och även om 2a-klass, vilket jag valt i avsaknad av stora planer för kvällen, går långsammare borde jag kunna vara framme i god tid innan mörkrets inbrott.

I väntan på bussen hamnade jag i samtal med en riktigt intressant och resvan kanadick som för tillfället var bosatt med sin familj i Melbourne. Han och familjen var på väg ut till flyget efter en tvåveckors rundresa på egen hand i landet och när han fick höra talas om mina planer blev han så avundsjuk att han mådde uppenbart dåligt. Hans hustru kom tillbaka till stationen efter att ha satt sprätt på deras sista pesos och tittade olycksbådande på honom innan hon sa något i stil med: ”har ju sagt åt dig att inte prata med oberoende backpackers, du vet ju hur knäpp av reslängtan du blir då, nöj dig med det du har och den fantastiska resan vi nyss gjort”. Jag passade på att ”credda” dem för att de reste med mindre barn på egen hand i ett halvsvårt land men i deras värld var det inget konstigt. ”Den bästa utbildningen vi kan ge våra barn” sa de unisont som om det vore det mest självklara i världen. Vilken sund inställning!

I kön upp på bussen träffade jag ett belgiskt par som skulle till Valladolid och lyckades få den spansktalande tjejen att fråga om restiden till Piste. Svaret var allt annat än förnöjsamt, 5h! Det skulle utan tvekan hinna bli mörkt innan jag var framme och nu började jag förstå vad 2a klass egentligen innebär. Man stannar överallt, hela tiden! Folk står längs vägkanten utsprungna ur ett buskage mitt ute i ingenstans och vinkar in bussen nästan på varenda kilometer. Vart kommer alla människor ifrån och vart ska dem?

Bredvid mig satt verkligen den mexikanska urtypen. En liten man i mustasch och hatt som drog ner hatten över ögonen och satt och sov i fyra timmar. Det är ingen falsk generalisering det här med mexikaner och sömn för de sover verkligen överallt på offentliga platser mest hela tiden, unga som gamla.

När vi kom till Valladolid insåg jag direkt att jag hade missat något. En riktigt vacker stad med låga hus i vackra pastellfärger och jag gratulerade det belgiska paret till ett bra val av stopp på vägen. För egen del fortsatte resan och snart slog mörkret på. Piste, som jag skulle av i, är en så liten ort att det inte är utsatt på min karta och jag försökte förklara för medpassagerarna att de fick hjälpa mig och säga till när jag var framme. Budskapet gick fram och minst tre mexare ropade samtidigt på mig att kliva av efter ganska exakt fem timmars resa. Hur i hela friden kunde chaffisen uppskatta tiden så exakt trots alla miljarders stopp?

Det stod taxibilar på busstationen så oron för att bli lämnad ensam ute på den mexikanska landsbygden i mörkret kom direkt på skam. På hotellet möttes jag av mer personal än gäster. Förstod jag saken rätt var vi totalt fem pers som bodde där och efter en, för mig, ovanligt lyxig 3-rätters i hotellrestaurangen och samtal med ett nyrikt kinesiskt par tog jag ett kvällsdopp i hotellpoolen. Jag befann mig en bit utanför civilisationen, det var stjärnklart och vildmarkens syrsor spelade utanför det lodge-liknande hotellområdet. Det här var verkligen lite för lyxigt för en backpacker men vad unnar man sig inte för att få uppleva ett av jordens sju nya underverk på egen hand tidigt på morgonen? För det var just den saken hela utflykten handlade om, att preppa inför morgondagen när pyramiderna i Chichen Itza skulle besökas. Vad härligt att vara så nära denna dröm, tänkte jag för mig själv, och somnade nyduschad till ljudet av syrsornas orkestersymfoni strax utanför.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign